HÅPTJÄRNLI-JANNE

Fotograf: Okänd

År 1960 publicerade Norra Västerbotten följande artikel om Johan Lundstedt, Håptjärnliden.

85-årig skogsman i adakby hjälper till med vedkörning

Håptjärnliden (NV)
F.d. skogstjänstemannen Johan "Janne" Lundstedt, Håptjärnliden, Adak, är en otroligt pigg och vital 85-åring. Hans många skogssäsonger med tungt arbete har inte lämnat några "sönderbrytande" spår. Fortfarande hjälper han till med att köra hem ved, göra sina turer på moped och vandrar i skogen och tittar på stämplingar. Det är bara två år sedan han lämnade flottningsarbetet och själv säger han: "Jag skulle gärna ha varit med längre om jag fått".

67 somrar har Lundstedt varit med i flottningen, därav ungefär halva tiden som flottningsförman. Han har haft, inte mindre än sju olika flottningschefer under den tiden. Dessutom har Lundstedt arbetat 40 år åt Bure skogsförvaltning som uppköpare, skött leveranser och varit tummare.

Janne Lundstedt har många minnen från strävsamt arbetsliv, från den tid han utförde flottning på ackord, då brodern omkom (1901) genom olyckshändelse i Arjeplogsskogarna och då vinterns arbete gick med 225 kronor i förlust. Han har upplevt en på senare år snabb utveckling inom skogsarbetet med moderna skogskojor, stall och inte minst motorsågen.

Förr i tiden fick arbetarna själva skaffa sig koja och stall bäst de ville. Helt naturligt blev det mycket provisoriskt. Det var ont om arbete och man fick ta det man blev bjuden. 4 öre för både huggning och kärning var ingen lysande förtjänst, men ändå var det frågan om att hålla sig framme för att få jobben, säger Lundstedt.

Det är inte bara skogen Lundstedt ägnat sitt liv åt. Han har även haft jordbruk och gästgiveri. Håptjärnliden, som den tiden var ändstation, var betydligt mera populärt än vad byn är i dag. Inom kommunen fanns dessutom gästgiverier i Tjärnberg, Malåträsk, Malåvännäs och Rentjärn. Det var mycket skogsfolk ute och gästgivargårdarna var väl belagda.

Men det var inte bara att ha gästgiverigård, man skulle också svara för skjutsarna. Det var 17 km åt vardera hållet. Vintertid var det hästskjuts och på sommaren var man så moderna så man färdades i bil.

- 1920 köpte jag min första bil för gästgivargårdens räkning, en av de första inom kommunen, berättar Lundstedt. Det var en Chevrolet, som kostade 3 000 kr. Man fick färdas runt hela Malå kommun för att riva ihop pengar till bilköpet. Skjutstaxan med bil var tre (3) kronor och två (2) kronor med häst. Dessutom hade vi bidrag från landstinget med 1 000 kronor för att hålla inrättningen. 1928 indrogs gästgiverigårdarna.

Körkort? Ja, det fick vi köra upp för i Skellefteå och det gick bra. Någon teori var det inte just frågan om. Sedan var det bara att söka för att erhålla trafikkort, som man givetvis behövde för yrkesmässig trafik.

Hem