Kring Malmens Trolltall finns en rik sägenflora, om hur man där drog sjuka barn genom hålet och att man offrade klädesplagg och kopparslantar vid ritualen. Den har även brukats som tandvärkstall, då den fick ta emot spikar som man petat med i det onda. Enligt Bianchini har tallen även brukats för allehanda övrig magi, och en plats där man också kunde få direktkontakt med den, som uppenbarligen inte var någon annan än den onde själv (Se Barbro Sjöströms artiklar i (Hembygdsbladen 1 och 2/2002.). Några liknande uppgifter finns inte bevarade från Årby, men där orden saknas får tingen tala.

Vi var alla överens om att det hade varit olyckligt att bara såga av tallen strax ovanför marken. För stabiliteten och estetiken vore det bra om en del av rotsystemet kunde följa med stammen. Så blev det sagt och Paul började gräva ur marken kring rötterna, helt oanandes om vad som låg i jorden. Undertecknad, som är utbildad arkeolog, borde kanske ha anat att det fanns anledning till att ta vetenskapsmän till hjälp för detta arbete, men tanken slog varken mig eller någon annan inblandad. Hur som helst gjordes ett flertal fynd i jorden som nog får anses vara sensationella!

Under markytan fann Paul ett uppallat stenaltare på tallens östra sida. Vid detta låg en större samling föremål deponerade. Där fanns en yxa, en spetshacka och ett skölpjärn/avrundat stämjärn och en finkornig slipsten med märken efter nålslipning. Dessa verktyg kan ha använts då man vidgat hålet genom tallen, och varefter man inte annat vågat än att lämna kvar dem på plats. Därtill fanns andra järnföremål som en beslagsring, en krampa, en krok, en kula med hål och invändig gänga, något som liknar en tyngre pilspets som kan vara ett borr, femton klippspikar och fyra hästskosömmar. Vidare återfanns en matsked "rostfri import", en dessertsked "svenskt ns", ett emaljfat "Kockums 16 cm Nerman" med röd kant och tuppmotiv och arton gräddvita skärvor av en större porslinstallrik med ornerad kant.

Andra lite mer märkliga fynd var ett skallben, två tänder med hela rötter och ett stycke av en benflöjt. Utan större kunskaper i osteologi, ser benen onekligen ut att häröra från människor! Att man tagit ben och mull från kyrkogården i magiska syften, tycks inte ha varit alltför ovanligt i äldre tider, så detta är ingen långsökt tolkning. Fynden fortsätter med en genomborrad flat sten (nät- eller vävtyngd?), ett flintavslag, ett större välvt stycke av en flintaliknande stenart och fem och ett halvt stycke av små fyrkantiga "spelbrickor" av rosafärgad cementbruk(?) vilkas funktion är helt okänd för mig. Fynden kommer givetvis att ställas ut på Muséet så småningom. Hur gamla de äldsta föremålen kan vara, är givetvis svårt att säga. De flesta hör nog till 1800-talet, även om flera kan vara äldre. Nästan mer intressant är dock att flera måste vara relativt sena. Skedarna och emaljfatet bör onekligen höra 1900-talet till, vilket visar på kultens livskraft. Tyvärr hittades inga kopparslantar som kunnat ge några årtal, men de senast nämnda föremålen bör kunna gå att datera tämligen exakt om någon vill ta tag i det.

Mig veterligen har man aldrig utfört en professionell utgrävning av en sådan plats som denna, och jag vet inte om det finns liknande fynd att jämföra med. Hur som helst bör detta räknas som ett fynd av riksintresse för dem som sysslar med folklig kult, läkekonst och andra föreställningar. Inte nog med fynden. Då Paul började sopa lite på berghällen intill tallen, fann han märkliga spår. Där visade sig ett par längre linjer, som verkade ristade in i berget.
Att de bildar några mönster är nog för mycket sagt, även om det ena är en orm, enligt Paul. Spåren är djupa och tycks delvis gå på tvärs med bergets naturliga riktning och märken. Det är troligast att det ändå rör sig om naturbildningar, men kanske har de ändå varit synliga och haft en roll för dem som en gång brukade tallen? Historien är emellertid inte slut med detta.

Någonstans i Pauls bakhuvud fanns det givetvis en känsla av att det är fel att rota i den här typen av lämningar. Folk har under gångna tider erbjudits stora pengar för att sätta sågen i Malmens Trolltall, men än står den kvar. Alla samlade sjukdomar skulle drabba den som försökte fälla trädet. Samma föreställningar har med all sannolikhet gällt även denna vid Årby, och den hade ju fått stå kvar och dö av sig själv. Kanske kunde man blidka tallens vård genom att inte såga i den mer än absolut nödvändigt, åtminstone när det nu var i ett gott syfte? Paul grävde alltså så mycket han kunde för att frilägga rotsystemet, men det visade sig ändå att den var väl förankrad i en frisk och stadig hjärtrot.

När Paul, hans son Pierre, Dick Andersson och Magnus Häger skulle ta omkull Tallen den sista dagen i maj, så fanns det alltså inget annat val än att sätta sågen i roten medan grävmaskinen höll tallen upprätt i väntan på lyft. Det är nu det kanske mest märkvärdiga i historien händer. Paul skär igenom roten men hinner inte stänga av och sätta ner motorsågen på marken, förrän han drabbas av total förvirring och minnesförlust! Färden går in till akuten, medan Paul uppträder "frånvarande" och börjar upprepa sig. Det visar sig att han mitt under arbetet med att såga av det sista av Årby Trolltall, drabbats av en lindrigare stroke! Detta finns alltså flera vittnen till och läkarjournal. (Givetvis har Paul gett sin tillåtelse för denna redogörelse.) Denna händelse är ett faktum, som givetvis kan tolkas som man vill. Total tillfällighet eller psykisk ansträngning p g a hårt arbete samtidigt med onda aningar, eller...?

Paul blev tack och lov fullt återställd, om än med en varning i bagaget. Tallen togs till hans hem vid Röjningen, där den konserverades bl a med hjälp av äkta Enhörnatjära från den tjärfabrik som en gång fanns vid Skabro, vilken sparats och donerats av Bo Staflund. Samma manskap som ovan tog sedan tallen upp till muséet där ett gjutet fundament väntade. Så nu står i alla fall Årby Trolltall uppställd utanför Småskolan, väl synlig för alla förbipasserande, som nu förhoppningsvis känner till en del av dess sena historia. Och Enhörna har än en gång stadfäst sin ställning som trolltallarnas förlovade land! Återigen tack till Paul och alla inblandade!

-Johnny Länn (Aug 2003)

Trolltallsinvigningen, torsdagen den 13 november 2003

Trolltallar tycks intressera enhörnabor. Trots typiskt novemberväder samlades närmare 70 personer vid Hembygdsmuseet för att hälsa trolltallen från Årby välkommen till sitt nya hem.

På färden till museet passerades tallens ursprungliga växtplats som var upplyst med marschaller. Den minnessten som Paul Weigl rest vid platsen syntes också klart i skenet från eldarna.

Vid museet brann ett stort antal facklor och gav en passande trollstämning i den mörka kvällen. Initiavtagaren Britt-Marie Gylefors och Anne-Marie Andersson tog emot med varm glögg och peppar-kakor i den kyliga kvällen.

Enhörna är verkligen trolltallarnas förlovade land, det framgår inte minst i Amadeus Bianchinis berättelser från Enhörna. Ett par avsnitt ur författarens böcker lästes och därefter framförde Ida Tellestedt en egen tonsättning av Bianchinis dikt SKOGENS RÖSTER (ur IRRBLOSS, 1915).

En ”mini-utställning” med de fynd som gjordes vid uppgrävningen av tallen presenterades av Johnny Länn och Paul Weigl, som också fick svara på många trolltallsfrågor under kvällen.