Pehr Petrus Noraeus Fjällström
Född 1657-10-04
Kyrkoherde i Sillbojokk
Död 1707, för sin svåra grymhets skull, levande uppäten av maskar (enl traditonen)
Mest bekant för sin grymhet och stränghet mot lapparna är den förut omtalade Herr Per, Per Noraeus Fjellström i Silbojokk. Traditionen vet således förmäla, att han utövade ett fullkomligt skräckregemente under den tid, han var kyrkoherde i den avlägsna lappmarksförsamlingen. Han skall till och med ha slagit ihjäl en lapp, som på något sätt retat honom, och för övrigt av lapparna utpressat allehanda ägodelar, såsom silversaker, renstekar, skinnvaror m. m.
Själv har Herr Per bidragit till sin karaktäristik med några skildringar över sin verksamhet bland lapparna. Och särskilt belysande för hans tillvägagångssätt vid lapparnas omvändelse är ett utförligt brev till superintendenten i Härnösand Matthias Steuchius, daterat Piteå den 24 november 1682 (Palmskiöldska saml. Topografica. LVII (UUB)) Herr Per var då hjälppräst hos sin far Eric Noraeus. I början av sin skrivelse framhöll Herr Per, att lapparna under slakttiden på hösten voro mest benägna att öva vidskepelse och avgudadyrkan. De lappar, som hörde till Silbojokks församling, hade nog i allmänhet övergivit hedendomen, men i närgränsande pastorat funnes många avgudadyrkare. Under en resa i fjällen i sällskap med tre lappar, därav en länsman och en fjärdingsman, träffade Herr Per en ”förhärdad lem och alldeles gudlös människa” en 60-årig nomad vid namn Erik Eskilsson som tillhörde Umeå landsförsamling. Bekantskapen var väl redan förut gjord, ty i samma brev meddelas, att Eskilsson besökt Silbojokk tredje bönsöndagen samma år . Herr Per hade då predikat mot avguderiet och offren och sagt, att de som offrade gjorde detta till djävulen. Utanför på kyrkvallen hade Eskilsson för några andra lappar , däribland Amund Thorsson från Tuorpenjaur, sagt: ”Det är underligt, att han (Prästen) vill skälla om vårt avguderi, han må veta, att vi aldrig övergiva våra förfäders sätt.”
Detta yttrande, som av någon åhörare genast meddelades prästen, var väl närmaste anledningen till, att Herr Per for till Eskilssons höstviste. Haär fann han också ”ohörliga många vidskepelser, både tillförne gjorda såsom ock i detta år många otaliga trägudar och beläten, somliga i jorden nedgrävda och till somliga var gjort ett theatrum eller lafwa högt upp i vädret”. På kvällen sattes Esklsson på ett första prov. Herr Per höll då bön i hans kåta och låg därunder på knä, liksom hans följeslagare. Men Eskilsson synes ha varit alldeles likgiltig för prästens förehavanden. Trots flera uppmaningar att falla på knä och deltaga i bönen brydde sig icke lappen därom. ”Vi haver du du icke bekymmer och åhoga för din själ, vi lär du dig icke själv läsa, såsom ock dina barn?” sporde då Herr Per. Lappen svarade: ”Vi hava aldrig tid att läsa för vår myckna boskap” Detta gav Herr Per anledning att citera Lukas 16 (om den rike mannen). Eskilsson var också mäkta rik. Han hade mycket silver, penningar och minst tusen renar.
Herr Per rev ner och förstörde lappens avgudaaltare, tog ett beläte och vad som ännu värre var Eskilsson spåtrumma samt begav sig sedan med sina tre följeslagare på hemväg. Eskilsson hade helt naturligt blivit upprörd och förbittrad över de bortrövade skatterna och vidtalade därför ett par andra lappar, Tore Nilsson och Eskil Iddesson, om hjälp och satte sedan i deras sällskap efter prästen. Ungefär ett par mil från vistet upphunno de Herr Per. Under rop och skrik och med käppar och stavar i sina händer uppmanade de honom, att återlämna den beslagtagna spåtrumman. Herr Per blev högeligen förskräckt för dessa ”överdådiga sällar” och sade till Eskilsson: ”Förgrip dig icke på mig, du gör dig själv skada, ty jag går på Guds och K. M:ts vägnar och med förbud om sådant”. Men lappen svarade: ”Jag aktar det intet, ty jag är väl rik. Jag har väl råd att fylla konungens pung, om jag något exorbiterar (går för långt); min trumma skall du leverera ifrån dig eller bliver det annat av!”
Och när Herr Per det oaktat icke ville lämna ifrån sig trumman, togo lapparna den med våld och ”foro sina färde med många försmädliga skällsord”. Herr Per hade tydligen föga manhaftiga följeslagare på denna expedition.
Även den nämnde Anund Thorsson från Tuorpenjaur var en ivrig avgudadyrkare, vid pass 67 år gammal. Föregående sommar hade Herr Per likaledes tagit en trägud av honom, men han tröstade sig och gjorde en annan. Han visade sig vara alldeles obotlig och så förhärdad, att han sade Herr Per öppet, att han aldrig ville övergiva sin avgudadyrkan så länge han levde, eftersom hans far och farfar brukat sådan och därav mått väl. Och då prästen sade till honom ”Gud är domare med vad botfärdighet de foro hädan av världen” svarade Amund: ”Om min fader kom till helvetet därigenom att plågas, kan jag ock tåla det han tål och lider”. Enligt vad gamle Erik Noraeus intygade, skulle Amunds fader på sin tid varit ”en av de yppersta trollkarlar.”
”Få nu dessa uppenbara förhärdade människor Erik Eskilsson och Amund Thorsson leva, så må ej någon präst vara ibland lapparna mera, skrev herr Per, ”eller något Guds ord, ty dessa förvilla de andra; vore önskeligt, att ogräset måtte rensas förr än skördetiden kommer”
Vid påföljande ting i Arjeplog den 7-9 Febr. 1687 satt Eskilsson också på de anklagades bänk. Det framgick emellertid under rannsakningen, att Herr Per fört brännvin med sig till Eskilssons viste och sålt dylikt till lappen. (Vnorrl. Dombok 1688) Denne skulle sedan under rusets inflytande sprungit ifatt tjuven och återtagit spåtrumman under tillmälen som dessa: tjuv, skälm och rövare. Eskilsson dömdes att böta 4 mark smt för det han återtog trumman och 14 dlr 2 m och 16 öre för det han använt de nämnda skällsorden. Beträffande lapparnas avguderi hemställde tinget till hovrätten, att denna måtte angiva, hur saken borde behandlas och avdömas. Vid tinget 9-13 februari 1688 förekom målet ånyo. Eskiilsson lovade då inför domare och nämnd att övergiva sitt avguderi. Eskilssons spåtrumma, som han redan lämnat ifrån sig, företeddes vid detta tillfälle inför rätten. Och därmed synes denna rättssak varit utagerad.
Ett olyckligare öde drabbade däremot en annan lapp, 60-årige Lars Nilsson i Norrvästerbyn, några få år därefter. I början av 1690-talet stod han nämligen tilltalad för det han brukat spåtrumma, bland annat skulle han ha tillgripit detta instrument vid en 6-årig sons död för att uppväcka honom till livet. Han förklarade, att han dyrkade tre avgudar, nämligen Tor eller Åskan, Tors Ängel och världens man (väraldenolmai) denna tillbedjan hade varit honom till mycken hjälp och nytta. Vid ett tillfälle, då svår sjukdom och dödlighet drabbat hans renhjord, hade han anropat den allra högste Gud i himlen om hjälp men utan resultat. Och från den dagen ville han inte övergiva avguderiet, även om ”högre eller lägre överhet detta mål nu eller framledes honom förbjudandes varder”, förklarade han vid tinget.
Tingsrätten dömde honom med stöd av 2. Mosebok, 22 kap och 5 Mosebok 13 kap. samt Västerås Ordinantie av år 1527 och den i Örebro utgivna av år 1586 till döden. Svea hovrätt stadfäste domen den 26 april 1692. Pastor Per Fjellström fick i uppdrag att bereda den olycklige att lida sitt straff. På våren 1693 var han också beredd att lida sitt straff. Enligt prästens rapport till Konsistorium kunde han då läsa sina kristendomsstycken och göra reda för sin salighets grund. När han kom till rättareplatsen, Galgbacken vid Arjeplog, och hans träavgudar lades å bål och brändes i hans åsyn, frågade prästen, vad han tänkte om allt sådant. ”Vad skall jag tänka” sade han ”jag är ju ren från mina synder”. Sedan han mottagit nattvarden, besteg han med frimodighet bålet och ljöt döden. (s. 194 ff.)