UKU

 

Denna sida ingår i en frame. Vill du se min hemsida i helhet så klicka här

Vad är en UKU?

UKU står för Ut_ur_kroppen_Upplevelse och är samma sak som Astralprojektion och OBE, Out_of_Body_Experience, och är ett tillstånd då astralkroppen frigör sej från sin fysiska kropp. Det kan jämföras med, men är inte samma sak som en NDU, Nära_Döden_Upplevelse.

Jag har ända sedan jag var liten haft den "förmågan" att frigöra mej från min kropp, men inte vetat och förstått vad som hände eller varför.

Det har gjort mej panikslagen eftersom själva utträdet ur kroppen är väldigt jobbigt och psykiskt ansträngande.

Jag har försökt förklara för vänner och bekanta om dom någonsin varit med om liknande men de har sett på mej som om jag inte varit riktigt klok.

Inte förrän -88 då jag fick en bok i min hand som hette: Ut ur kroppen, av Agneta Uppman, så fick jag namn och bekräftelse på mina upplevelser, och det gjorde mej euforisk lycklig. Hallå alla ...det är det här jag menar, det här som händer mej....;-D

Efter det började jag söka litteratur överallt, först på bibliotek, sedan på Internet för att lära mej och få veta mera.

Jag har skrivit ner hur det brukar gå till och olika saker som jag lagt märke till under mina utträden.

Ofta händer det när jag är väldigt avslappnad och ska just falla i sömn, som ett väldigt surrande och vibrerande börjar i min kropp. Det ökar och ökar i styrka. Jag brukar säga att det låter som om en helikopter startar, först ett långsammare oaoaoaoa-ljud för att sedan öka i styrka och intensitet till ett mer iiinande -ljud. Jag befinner mej då i en form av paralys som gör att jag är fullt medveten och vaken om vad som händer, men kan inte röra en fena.

Tänk dej en situation där du fått full narkos med ditt medvetande är klarvaket, väldigt skrämmande eller hur? Jag kan alltså inte röra mej och jag kan heller inte skrika på hjälp. Jag tror att jag kan röra ögonen, men är inte säker, och jag kämpar febrilt att på något sätt skaka  liv i kroppen så att förlamningen ska släppa.

Många gånger lyckas jag med att häva tillståndet, men om jag försöker somna om startar det oftast igen. Därför brukar jag gå upp och göra något annat för att få ro i min panikslagna kropp och för att driva bort "de sista resterna".

Andra gånger lyckas jag inte häva tillståndet och det är då när jag med all min kraft försöker stiga upp som jag märker att min kropp ligger kvar och jag står bredvid i min astralkropp.

Att befinna sej i astralkroppen är att gå i gröt. Eftersom det tar ett tag innan man förstått att man inte har kroppsoverallen på sej, så försöker man ta sej fram på det sätt man är van, alltså att försöka gå. Står jag still händer det att jag sjunker en bit, ibland genom golvet.

Man har ett mycket begränsat tunnelseende och man får verkligen anstränga sej för att fokusera ordentligt för att kunna se det man vill se. Tillvaron kan  även ibland vara lite annorlunda när man är i den dimensionen.

Eftersom tanke och handling är ett, så behöver jag knappt tänka, alltså inte ens formulera min önskan i ord så tar jag mej dit jag vill, ibland flygande jättefort, ibland svävande som en gasfylld ballong, jag bestämmer farten med tanke och vilja.

Jag kan känna strukturer under handen om jag tar på något, men då måste jag också koncentrera mej väldigt mycket på det. Jag kan inte ta upp något eller flytta på något. Jag kan känna golv, väggar möbler o. dyl. som ett litet hinder, ungefär som en såpbubblevägg , men det är inga som helst svårigheter att gå genom väggar eller tak. Går jag på golv så måste jag koncentrera mej att försöka hålla mej på golvet för att inte fara igenom, därför är det enklare att sväva.

Jag har provat att sväva alldeles under taket en gång och jag studsade fram på näsan som om jag var en ballong. ;-D

Jag tänkte berätta om en gång då jag  var väldigt medveten om allt som hände:

Jag och lilla I. som då var en liten baby, låg och sov i dubbelsängen en sommarmorgon. Då väcktes jag av ett ihållande ringande på dörren.

Eftersom jag sover naken och för att jag inte ville att I. skulle väckas av dörrklockan försökte jag kliva ur sängen för att gå och öppna. Jag märkte att jag började hamna i paralysen och gjorde allt för att skaka i kroppen så att jag skulle ta mej upp. Jag kom på att ytterdörren var olåst och ville inte att de skulle kliva in och ta mej på sängen utan kläder. Till sist kom jag upp till sittande ställning och försökte nappa åt mej morgonrocken som var kastad över sänggaveln. Varje gång jag försökte ta den så gled den ur mina händer och jag tänkte att jag måste sovit på armen eftersom jag var så stel och fumlig.

Nåja, jag tar den som hänger i badrummet tänkte jag, och började gå ner för trappan.

Det var väldigt jobbigt att gå och jag fick ta stöd och dra mej ner med hjälp av ledstången. Jag så väldigt grumligt och tänkte att jag måste ha fått "sömn" och grus i ögonen. När jag kom ner i hallen skyndade jag mej att försöka låsa ytterdörren innan "de" kom in. Det lyckades inte. Jag fick inte tag i vridhandtaget fastän jag försökte flera gånger.

Det var då jag förstod att jag klivit upp och "glömt" ta kroppen med mej. Fan, skit och helvete också.. ( Nej, jag är inte på något vis "förandligad" i det tillståndet. Jag är jag, min känslor, minnen, tankar osv., allt som är och kännetecknar mej är i min astralkropp. )

Jag stod i hallen och funderade ett tag. Om de kom in skulle de förmodligen inte se mej och heller inte reflektera över att jag inga kläder hade på mej ( och ingen kropp heller för den delen  ;-D ). Om dom bara gick in så kanske de skulle gå upp till sovrummet för att leta efter mej, medan jag låg där uppe naken och...sov?

 Bäst vore att ta sej upp i sovrummet igen, försöka sammansmälta och gå ner och släppa in dem med full mundering på mej.

Jag började gå uppför trappan igen. Det gick lika trögt och jobbigt som det brukade så jag stannade och fnittrade till. Varför gå när man kan flyga?

Tänkt och gjort. Jag svävade upp rakt lodrätt, för att sedan sakta räta ut mej horisontellt. Jag svävade sakta uppför trappen och verkligen njöt av känslan. Att sväva, flyga kan nog alla föreställa sej hur det känns, och precis just så är det. Kanske för att jag tror och är övertygad om att vi alla gör det, tar sej ur kroppen, men inte alla är medvetna om det.

När jag kommit fram till sängen så stannade jag en ca meter ovanför min kropp. Det går inte att gå alltför nära för då sugs man in fortare än man tänkt sej. Jag studerade mitt ansikte, min kropp och lilla I. noggrant. Att se sej själv sovande är en märklig känsla. Jag såg annorlunda ut och efter ett tag kom jag på varför.

När man ser sej i en spegel, så blir bilden just spegelvänd. Men nu såg jag mej för första gången såsom alla andra ser mej, rätt väg. Mitt ena ögonbryn är lite högre och min amorbåge lite ojämn. Men nu förstärktes dessa drag än mer eftersom jag för första gången, förutom på foton, såg dem rätt väg.

Jag tittade på mej från sidan och från olika vinklar och vrår, riktigt för att granska hur andra ser mej. Det kändes märkligt.

Jag sänkte mej sakta ner, ansikte mot ansikte, kropp mot kropp och när man "är på plats" så rycker hela kroppen till, och man känner ungefär en sådan där "fallkänsla" som om man håller på att ramla ur sängen.

Jag satte mej upp, nöp mej hårt i armen, tog i saker och flyttade på dem för att vara säker att jag nu var på plats.

Då upptäckte jag att det jag först tolkade som ett ringande på dörrklockan medan jag sov, var grannens för-b finnspets som stod och tokskällde som vanligt.

Tack o lov så kallade Gud hem finnspetsen ett litet tag efter det. Annars hade jag hjälpt henne på traven. ;-D

 

 

Länkar till olika UKU-sidor hittar du Här, Här och Här.

Annars sök på någon sökmotor på orden: UKU, OBE eller Astralprojektion.

Det kommer ständigt upp nya sajter och material.

 

 

(Om det finns brutna länkar här ovan, så meddela det gärna i min gästbok)