Noteringar 2008

	Fotoblogg

4 september  2008

Denna höst har jag börjat med något som jag aldrig förut gjort. Jag plockar svamp.

Förra hösten köpte jag mej en svampbok mest för att kunna artbestämma de svampar jag såg på skogspromenaderna. Det var en svamp som skogen kryllade av, nämligen strävsopp (björksopp).

Då vågade jag inte plocka den trots att den enligt boken var en god matsvamp. Jag har lite mykofobi och tycker egentligen att svampar är ganska äckliga.

I år har jag gett dem en chans. Jag har främst riktat in mej på Karl-Johan och smörsopp och jisses vad goda dom är. Det går inte att jämföra med burkchampinjoner precis. ;)

Jag har gått från mykofobisk till mykomanisk, Det är svampar överallt. På tork, förvällda i frysen, stuvade i frysen och ett gäng på rensning. Det trodde jag aldrig om mej själv.

Vad händer härnäst? Jag är rädd att jag kommer att börja sticka eller virka. Det har jag heller aldrig gjort förut. Jag skyller på åldern. Det närmar sej kärring nu med stormsteg.



 

11 augusti  2008

Nu är hösten här, helt klart. Nattkylan kryper ner mot nollstrecket och luften har fått en helt annan doft och känsla.

Jag har faktiskt trots allt haft en skön sommar, även om jag inte har hunnit koppla av som jag borde från tankar som pinar mej. Jag drömmer mardrömmar nästan varje natt numera.

Minisemestern som jag och gubben for på var toppen. Vi avverkade tre länder på tre dygn.;) Trots att jag fick lida kroppsligt efter det så skulle jag inte tveka en sekund att göra om den igen.

Efter det så började gubben jobba men körde ner husvagnen till Pite havsbad där jag stod en kortvecka. Min yngsta dotter och en väninna till henne var också med. Flickorna roade sej själva så jag kunde ägna dagarna åt att sola, läsa och se på film. Tyvärr blev det inget dopp i havet eftersom det var så kallt. Jag vill ha minst 20-22 grader i vattnet om jag ska bada utomhus.

Tyvärr hade jag som vanligt knalt med pengar, annars så hade jag följt med tjejerna till småstaden för att spendera.

Men det tog jag igen nu i veckan. Jag har fyllt år och fick en massa presentkort att spendera i mina favoritbutiker. Kan det bli bättre?

Nu till veckan börjar allvaret igen. Då startar alla krav, möten osv. Dessutom så ska jag starta upp min rehabiliteringsträning igen. Det behövs verkligen. Jag känner mej som ett mänskligt vrak.



Jag har läst igenom mammans blogg (och även pappans) till denna flicka som begick självmord. Hennes blogg berör mej på flera plan. Hon skriver om min största fasa och min dagliga rädsla.

27 juli  2008

Det svarta molnet av oro finns fortfarande kvar över huvudet. Jag kan inte riktigt slappna av helt och hållet, men de gånger jag är hos gubben går det bättre. Det viktigaste i livet är ju att ens barn mår bra. För dem kan jag offra livet om så vore. Vi är lovad proffesionell hjälp efter sommaren. Jag får sätta min tillit till det.

Själv så har jag massa konstiga symtom och krämpor i hela kroppen. Allt förmodligen baserat på stress. Jag har bl.a. kramper över bröstet som gör att armar och käkar domnar bort, och jag knappt kan andas. Jag har tidigare trott att det varit extra jävliga astmaanfall men då det inte hjälper med bricanyl så inser jag att det är något annat.

Jag har fått göra EKG och det visar normalt. Inga hack alls som visar att det varit någon infarkt. Det kommer förmodligen från spänningarna och muskelsättningarna jag har i bröstryggen och på stress, men läkaren vill ändå att jag ska fara upp på lassa då det händer. Isåfall skulle jag få ranta där flera gånger i månaden.

Nästa vecka så ska gubben ta ledigt och bara vi två fara en tur med husvagnen. Vart har vi ännu inte bestämt. På tapeten är Höga kusten, Treriksröset eller Nordkap. Vi får se vad det blir. Förmodligen dyker det då upp något foto på fotobloggen.

 

14 juni  2008

Jo, jag lever!

Mitt liv åker upp och ner i en hisnande fart. Från hänförande glädje till den allra djupaste sorg som förlamar hela mej.

Jag undrar ofta om alla andras liv är lika manodepressivt som mitt? Om folk omkring lever i lika mycket kaos som jag men inte låter andra få veta det?

Det är svårt att vara personlig utan att vara privat då man skriver på nätet. Man vill inte heller skriva A utan att skriva B för att undvika spekulationer.

När saker händer som är jobbiga, så kan jag inte skriva om matrecept, blommande blommor och skrattande barn. Det är så förljuget. Därför är jag tyst.

Så tills vidare, tills saker börjar ljusna (för det hoppas jag innerligt att det snart gör...), så lägger jag in något foto på fotobloggen istället. Dom fotona är tagna med mobilen och sms:ade till bloggen. Fota går bra då orden tryter.

18 maj  2008

Ibland när jag brinner för någonting så går jag en kurs för att lära sej mer om det. Sen vet jag inte vad som händer. Lusten att fortsätta med det försvinner, eller ersätts med någonting annat som jag vill göra.

Jag som älskat att sy. Jag har sytt kläder som jag själv designat, gjort egna mönster, skapat om redan befintliga mönster m.m. tappade lusten helt efter jag gått sömmerskekursen. Jag fick ett sömmerskediplom som bevis på att jag kan göra mönster, inprovningar, sy blixtlås och allt annat som hör till. Jag har aldrig gjort det sedan dess.

Nu vill jag inte alls plocka fram symaskinen, inte ens sy gardiner eller laga mina älsklingsplagg som har gått sönder. Mitt berg av saker som måste sys växer och växer.

Efter Bild och Form utbildningen, som för övrigt var det roligaste som jag någonsin har gjort, har jag nästan inte målat eller tecknat någonting. Mitt staffli ligger nerpackat. Mina pannåer likaså. Jag har massa olje- och acrylfärgstuber som jag inte ens har öppnat. Ett helt linneskåp har jag med färger, pennor, block och verktyg av olika slag. dom används numera på sin höjd för att göra grattiskort.

Listan på övergivna kreativa projekt kan göras lång.

Nu sitter jag och stirrar på mina silverleraprylar. Jag måste ta itu med att fixa till de småskavanker som är på mina första alster. Jag har flera olika slags silverleror till nya kommande smycken. Jag har verktyg, brännare och en brännarplatta. Jag har en miniborr och massa små tillsatser till den. Jag har allt jag behöver, men inte lusten att sätta igång.

Fast att göra lampworkpärlor verkar vara jättekul?

 

14 maj  2008

Jippie! Idag fick jag svaret från lasarettet. Allt är borttaget och nu behöver jag bara gå på kontroller i fem år, sedan blir jag friskförklarad om inget nytt dyker upp.

Jag har blivit mormor igen, ännu ett glädjande besked. En liten pojke denna gång. Jag som alltid sett oss som en flicksläkt, har plötsligt fått ett barnbarn med snopp. Märkligt!

Min mor av en av tre systrar. Mina mostrar har bara fått flickor, den ena två stycken, den andra tre. Dessa flickor har också bara fått flickor. Själv har jag tre flickor och ett flick-barnbarn. Nu kom det alltså en grabb. Nästan på sin syrras födelsedag också. Det skiljer knappt två år mellan dem.

(foton på dem finns på fotobloggen)

Får vi bara lite sol och värme nu så är livet perfekt!

(...ja, lite mer pengar också vore inte heller så dumt...)

30 april  2008

Gubben har ramlat handlöst bakåt på den snorhala isen, slagit i bakhuvudet rejält och tappat minnet.

Först insåg jag inte hur illa ställt det var med honom. Jag kröp på alla fyra bort till honom (för att inte själv halka) där han låg avsvimmad och hjälpte honom upp då han kvicknat till.

Han hade inget hål i bakhuvudet utan verkade mest vara lite omskakad, men då han sedan började babbla om så konstiga saker blev jag misstänksam. När han sedan skulle ut i lagården för att mjölka (korna försvann för över ett år sedan) så insåg jag att han nog fått en ordentlig smäll, så jag packade in honom i bilen och for till lasarettet.

Där fick han göra olika undersökningar, röntgen m.m. och det konstaterades att det var en hjärnskakning samt en lindrig skallskada.

Minnet återvände allt eftersom, men jag kan säga att jag var ganska rädd att se honom sådan.

Ljuset är tänt men ingen var hemma, var just då en mycket passande talesätt på honom.

Själv har jag också överlevt min operation. Jag fick veta att jag var i stadie 3 och det är det allvarligaste formen. Dom kommer att hålla noggrann koll på mej, och om några veckor får jag reda på om dom fått bort allt eller om det blir flera operationer/behandlingar.

Har dom fått bort allt kommer jag att få gå på flera kontroller om året och inte förrän efter 5 år blir jag friskförklarad.

Själv har jag varit så stressad den senaste tiden att mitt blodtryck som alltid annars varit normalt på gränsen till lågt, har rusat skyhögt (ca 165/105). Så högt att dom först inte ens ville riskera att operera mej alls förrän det gått ner. Det har även efter operationen inte velat gå ner, så nu ska jag få en dygnsmätare på mej för att se hur illa ställt det är. Jaja, är det inte det ena så är det andra.

Nu ikväll blir det att grilla ute tillsammans med barn och barnbarn. Det brukar ju alltid vara blåsigt och kallt på valborg häruppe, men i år verkar det bli fint väder. Hoppas att det håller i sej.

 

 

 

 

 

.