|
Jag heter Sandra Nilsson och
är född på det glada (?!) 70-talet, 1973 för att vara exakt.
Jag har varit engagerad till och från i Bodens brukshundklubb
sedan 1994.
Det var lite intressekonflikter (tiden räckte inte till alla mina nöjen)
under vissa år som gör att det blivit till & från.
Jag är utbildad Instruktör B och tävlingsledare.
Jag har varit
aktiv i klubben arbetat för HUS HundägarUtbildningsSektorn & i Lydnadsgruppen i vår
Brukshundklubb.
Det är jätteroligt att hålla kurser och jag tycker att det berikar massor att
träffa så många olika hundar och dess ägare. Ingen är den andre lik.
2007 beslutade jag att klubben får stå helt åt sidan så länge, då tiden inte
räcker till, jag prioriterar
min fritid annorlunda nu då jag har så lite av den varan.
Jag har ett företag
"Vacker Tass"
som jag och Annis driver
tillsammans.
Det är otroligt roligt att få lyxen att arbeta med sitt intresse, det
är en dröm som funnits hela livet och nu är den sann -inte utan att jag
känner mig som en prinsessa, om än en ganska trött sessa...
Tillsammans med AnnaLena och
Nina så jag en kennel "Svarta
Tassen", den går under kategorin hobbies, och vi har fantastiskt roligt
tillsammans.
Vi gör många aktiviteter tillsammans med våra underbara valpköpare. Läs mer om det på kennels egen sida.
Musik älskar jag och njuter av i massor av. Konserter och festivaler är
höjdare och ännu är jag inte färdig med att ränna på festivaler, det är
bland det bästa jag vet.
Favoriter är Stefan Sundström, Bo Kaspers Orkester, Olle Ljungström men;
Lars Winnerbäck har
under många år varit en artist som jag värdesätter i massor och nog
uppskattar allra mest, har du inte lyssnat så gör det, fantastiska texter...
Jag är en evig banterska som kan sätta rekord i att pendla hit och dit i
vikt, räknar kalorier och vräker i mig choklad om vartannat.
Varje gång tror jag mig ha kommit på trixet, men så var det det där med
karaktären...
2006 05 26 var en märkvärdig dag!
Då fick jag barn, en alldeles egen brorsson!
Numer är jag således stolt faster till underbara lille Eliott!
Jag bor i Svartbjörsbyn som ligger lite utanför Boden i ett gammalt hus
från
början av 1900-talet.
Eternitpalatset som jag brukar kalla huset har numera ingen eternit utan
det är brädfodrat med nya fönster och nu är även det nya taket på plats.
Det renoveras i sakta mak, en vacker dag kanske det blir
färdigt?!
Mitt hundintresse har jag haft så länge jag kan minnas. Plingat på dörrar
hos främmande människor;
- "Hej får jag gå ut med din hund?"
Och oftast så fick jag det, och på den vägen är det!
Jag har haft några schäfrar under resans gång.
Det började med Sarfos Akilles 1984-1994,
en jättetrevlig kille som var stor och tung -min bästa kamrat!
Det var mycket sorgligt att skiljas från Killen.
Då var jag 20 år och bestämde mig för att jag inte skulle ha någon ny hund.
Dels för att jag var så ledsen, och dels för att vara obunden.
Nåja, efter ca 3 veckor var det tråkigt utan hund så jag började se mig
om efter en ny schäfer.
Då på den tiden hade jag ingen aning om att man avlade schäfer på
bruks/utställning, jag hade absolut ingen kunskap alls gällande avel.
Jag ville ha en hund, så enkelt var det med den saken!
Jag slog upp den lokala annonstidningen och tittade efter min nya
schäfervalp. I Sangis så var det en nystartad kennel som heter Punch som
hade schäfervalpar, dit for jag och tittade när valparna var 6 veckor och
alldeles ljuvliga.
Jag såg ut min valp och sen hämtade jag henne;
Punch Amir 1993-1997.
Ammis hade klåda från att hon var sex månader, det var behandlingar
hit och dit, fram och tillbaka och ett hemskt lidande för henne.
Jag hade henne i 3,5 år och under den tiden hann vi få LpI, LpII, tävla
appell sök, och vara på en massa utställningar.
Det var utställningar som min uppfödare var intresserad av, och jag hängde
med.
1994 var vi på SSM och Amiss kom 6:a i sin klass.
Vi tränade också en hel del räddning, vilket vi båda tyckte var skojigt.
Till sist så tyckte jag att det fick vara nog med kliandet och Ammis fick
somna in 6:e aug 1997.
Strax efter det så köpte jag ännu en utställningsstjärna;
Uschigårdens Katja 1997-lever ännu.
Kita och jag passade inte alls ihop, det kände jag från första
början, men jag tänkte att det kan nog bli bättre men det blev det inte. Jag
upplevde henne som osäker och osamarbetsvillig, och så uppfattar jag henne
ännu idag.
2000 så flyttade Kita till min kamrat Anette och lever det härliga
familjelivet på landet. Familjen trivs med Kita och hon med dem, de kallar
Kita lite egen och speciell, så kan man också formulera sig. Huvudsaken är
att de trivs tillsammans, kita fungerar ypperligt som familjens gullehund.
På bilden är Kita till höger, Yksi till vänster.
Punch Lizton 1999-2004 kom till oss då det var en riktigt kall och
eländig vinter (2000), minns ni den?
Vill du läsa mer om Yksi så klicka här.
Jag minns; -46 grader, rutan på balkongdörren sprack hos min granne, ingen
busstrafik, och definitivt inte något väder för en liten valp.
När Yksi var fem månader fick han växtvärk utan dess like, han fick burvila
och tillbringade större delen av sin ungdom i buren. Det var jättetråkigt
för oss alla. Efter det var det full rulle på mig och Yksi, vi tävlade
lydnad och lite bruks. Yksi var utbildad tjänstehund i armén och jag var
hundförare där. Vi hann med en hel del roliga saker innan Yksi fick avsluta
sina dagar i förtid pga av sjukdom (L7/S1)
Medan Yksi fortfarande var piggelin så hade ljuset om
bruks/utställningsschäfrar gått upp ordenligt för mig. Även om det även där
finns avvikelser åt båda håll, så har man en lite bättre chans, det är
iallafall min åsikt.
När då Maria J Johansson kontaktade mig och sa att hon hade en valp åt mig
så var det oundvikligt!
Jag tog en titt på Åke och var fullständigt förälskad, och är det ännu.
Nemårs Puh 2003-länge, länge ca 2035.
Det var en snabbresumé om oss, mest om mig och mitt hunderi, som ändå blev riktigt lång.
Du lämnar väl ett avtryck i vår gästbok!
 |
