|
|
||
| Att man ska förlora sitt/sina älskade barn är
nog alla föräldrars mardröm. För mig blev den mardrömmen verklighet. En verklighet som jag inte ens önskar min värsta fiende. Men tyvärr så händer det oftare än vad man tror. För oftast när man pratar med någon om det, så är det alltid någon som känner någon som varit med om samma sak. Men varför är det då så tyst om det? Ja, det måste väl handla om rädsla, att folk är rädd att det ska hända dem också, och om man kanske inte pratar om det, så händer det inte.? Jag vet inte... När jag fick det bekräftat om att Victor hade dött så kändes mitt liv helt plötsligt så tomt. Magen kändes tom, det var som att det inte var något där inne längre. Jag hade helt plötsligt inget barn, alla våra planer med Victor gick i kras. Sommaren som vi hade planerat, framtiden, ja allting dog när Victor dog. En del av mig dog, kommer man någonsin att bli hel igen? Kanske inte hel, men man lär sig att leva med det. Finns det någon framtid? Ja, det gör det, även om jag i början inte trodde det. Men nu idag två år senare, ser jag en framtid om det blir med eller utan barn det får tiden utvisa. Men jag har det bra, jag lever tillsammans med den man som jag älskar, och som finns där för mig, och med mig när jag har det tungt och när jag har det bra. Tack min älskling utan dig skulle jag aldrig klara det. Men visst kommer en stark längtan efter ett barn över mig och saknaden efter Victor finns där, men inte lika ofta som förut. Saknaden efter honom kommer oftast när man hör om andra i ens närhet som har fått/ska få barn. Man undrar ofta hur det hade varit och vad vi hade gjort om han hade fått stanna kvar hos oss.
|
Jag är stolt över Victor, en stolt mamma så
där som mammor är över sina barn. Det är bara synd att man inte får visa det. Att man "måste" tänka efter en gång innan man svarar på frågan: Har du barn? Ett svar som annars skulle vara ett självklart Ja, blir nu ett tveklöst Nej eller Njae. Ibland vill jag bara svara; Ja, jag har en son men han dog. Men istället "bör" man tänka på omgivningen för de kan ju tycka att det är obehagligt bland annat. Egentligen undrar jag varför? Bara för att Victor inte finns med oss här och nu, så finns han ju ändå med oss hela tiden, var vi än är. Och jag har fött ett barn precis som andra som fått barn. Och så kan jag sakna att få vara den där "riktiga" mamman, vad jag menar med "riktig" är vad "vanliga" människor runt omkring en ser en som mamma. Mamma är man om man har barn som lever, på står de som "vet".
|
|
