Victors födelse

Jag hade fått må bra under hela min graviditet, kanske för bra.
Alla mina värden var bra, och magen växte som den skulle,
det enda man drogs med var en lättare foglossning.

Jag hann aldrig med min graviditet känns det som så här i efter hand.
Jag gick min sista termin på förskollärarutbildningen, så det var
examensarbetet som gällde.
Fredagen den 1/6 så tog jag då min examen, och jag njöt, för nu skulle
jag bara vara hemma och vänta på att barnet som då bodde i min mage ville titta ut.

Men redan på måndag så tyckte jag att det kändes ovanligt lugnt i min mage, Victor var
ingen livlig krabat annars, men han hickade alltid när jag satt och tittade på TV på kvällarna,
men inte denna kväll.
Jag pratade med min mamma och en kompis till mig om det, men de sa att det brukar vara
lugnare så här på slutet. Jag var då i v 36.
Men när det var lika lugnt på tisdag så berättade jag för min sambo att jag har aldrig
varit så nervös att åka till MVC som den kvällen och berättade att jag tror att
barnet har dött för honom, men han sa samma sak som min mamma och min kompis
sagt. Och det är klart, det är väl inte det första man tänker på att ens barn ska dö.

Så kom då onsdagen, dagen då jag skulle till MVC, för en vanlig rutinkontroll.
Jag låtsades som om att allting var som vanligt, men när hon skulle till att lyssna på
hjärtat så blev jag orolig för tänk om... Hon for runt med apparaten över magen,
men det enda man hörde var skrapljud och min egen puls, som slog allt fortare.
Barnmorskan gick för att hämta en annan, men inte heller hon kunde höra något.
Min barnmorska ringde min sambo som kom på en gång och vi fick åka till
upp till sjukhuset.

Där var det en barnmorska som tog emot oss. Det var den barnmorskan som också
var med när Victor föddes.
Hon visade in oss till ett undersöknings rum, hon försökte också att lyssna och först
trodde hon att hon hörde något, men sedan blev hon osäker.
Vi fick göra ett ultraljud och det var där vi fick det bekräftat,
Vårt barn hade DÖTT!

Vi valde att åka hem över natten, och väl hemma så  skulle man ringa till de närmaste och berätta vad som hade hänt. Dagen efter kom vi tillbaka för att bli igångsatt, samtidigt som de tog en massa prover på mig. Men inget hände den dagen. Dag 2, dagen efter vi hade kommit in fick jag dropp, men inte heller den dagen  föddes det någon bebis.
Inte förrän på söndag, efter tre dagars försök så beslutade man för att de skulle göra kejsarsnitt.
Så en regnig söndag föddes Victor, han var så fin och så stor. De hittade inga fel på honom. På mig hittade de att jag hade GBS.
En streptokock som kan göra så att barnet också blir
smittad av det men det hade inte Victor blivit.
Så jag brukar säga att Victor var lika frisk som de barn som födds och som lever.

Victor är min stolthet, jag är otroligt glad över att jag fått vara med om honom, och skulle inte vilja byta bort honom mot något i hela världen!
Inte ens ett levande barn.