|
Stigbjörn Bergensten i Nerikes Allehanda 1997-06-10: Krigsbarn utan bitterhet En del böcker känns alldeles nödvändiga att läsa. En sådan bok är "Krigsbarn 1939-1947", med undertiteln "Ungdomsminnen från Dresden". Lüddeckens invandrade till Sverige 1952 och skriver på en svenska som många av oss har anledning att avundas. Krigsskildringar är många. Skickliga fältherrar, galna generaler, tappra soldater, onda nazister, blod och död finns det överflöd av i litteraturen. Det här är något annat: kriget berättat av en helt vanlig tysk grabb i en helt vanlig tysk familj, fjärran från militarism, chauvinism eller judehat. En familj bland miljoner andra som röstade fram Hitler till makten, men som också ängslades för vad som skulle hända deras judiska grannar. År 1939 var Lüddeckens åtta år gammal och i dagboksform följer man pojkens skildringar av krigsåren och sedan de år när nazismen ersattes av en ny diktatur. Stommen är alltså dagboken, med själv upplevda händelser, inte sällan idylliska, där familj och samhälle nästan förnöjsamt går mot sin undergång i krigets spår. Författaren väljer att då och då skjuta in fakta om krigshändelserna som ger läsaren bakgrunder och vägledning. Lüddeckens hade fem syskon, hans far var präst och togs därför inte ut i krigstjänst. I familjen fanns olika åsikter om Hitler, till en början med ganska positiva, men efterhand alltmer kritiska. Kritiken höll man inne med, spioner fanns överallt. Inte sällan hände det ju att barn anmälde sina föräldrar för landsförräderi. Ralf Lüddeckens gjorde som alla andra, gick med i Hitlerjugend och blev sedan som fjortonåring uttagen att tillsammans med andra pojkar försvara sin hemby mot anfallande ryska styrkor. Pojkarna hade ingen egentlig militär utbildning utan hade blivit lätt offer för de erfarna ryska soldaterna om det hade kommit till strid. Plötsligt kommer Lüddeckens far, prästen, rusande till deras skyttevärn och säger att han fått kommendantens order om att upplösa den unga styrkan. Det visade sig senare att prästen ljög för att rädda livet på sin son och de övriga pojkarna. Innan denna episod inträffade hade många år passerat. Lüddeckens skriver om euforin när tyskarnas segrande arméer sveper över Europa och förskräckelsen över nederlaget vid Stalingrad, när vanliga tyskar började förstå att kriget kanske ändå inte skulle komma att sluta så lyckligt. Han berättar också om de rykten som började grassera om att judarna fördes till utrotningsläger och hur alla värjde sig mot tanken på att något sådant skulle kunna hända i ett samhälle som det tyska. Samtidigt kunde var och en med egna ögon se hur judar först terroriserades och sedan hämtades av SS eller polis för att aldrig mer återvända. Och natt efter natt i kalla och fuktiga skyddsrum när de allierades bombflottor förvandlade de tyska städerna till grushögar och det vansinniga anfallet mot ett oskyddat Dresden som visade att inte endast nazisterna var krigsförbrytare. Kriget var redan över, men ändå skulle Dresden förstöras. Så vällde de ryska trupperna in och efter den första vågen elitsoldater kom dräggen vars framfart möjligen kan anses som en hämnd för tyskarnas terror i Ryssland. Lüddeckens berättar hur en flicka våldtogs av en grupp ryska soldater. När hon gjorde motstånd slängdes hon upp på ett köksbord och hennes tunga spikades fast i bordskivan. Folk som antogs ha varit nazister eller tyska soldater mördades utan pardon. Andra dödades för att de helt enkelt kom i vägen för en rysk soldat. Lüddeckens själv var nära att bli dödad och träffades av ett skott i armen. Det är alltså en grym berättelse, full av ondska, lidande, övergrepp, terror och död. Men däremellan finns det så mycket annat som vardagen, trots kriget, kan innehålla. Kärlek och vänskap, värme och medmänsklighet. Och i krigets skugga oerhörda uppoffringar, hjältemod av ofattbart slag och en enorm kampvilja att hålla samman familjen. Boken är skriven utan bitterhet. Den har likheter med Jerzy Einhorns 'Utvald att leva' och visar människans förmåga att utstå svårt lidande och bära smärtan vidare utan att fyllas av hat eller hämndbegär. Ralf Lüddeckens är redan i färd med att skriva fortsättningen som skall handla om det delade Tyskland mellan 1947 och 1952. En tredje del skall innehålla minnen från femtio- och sextiotalets Sverige och har redan fått arbetstiteln "Invandraren" (Senare "Drömlandet" förf. anm.)
|
BTJ 1997:? Lz Lüddeckens, Ralf. Krigsbarn 1939-1947. "Ungdomsminnen från Dresden" Gondolin. 248 s. Lz Lüddeckens, Ralf BN 19999282-CF 97009113 plastad mjuk pärm Juni Krigsbarn är första delen i en självbiografisk trilogi. Författaren Ralf Lüddeckens (f. 1931 i Berlin, sedan 1952 bosatt i Sverige) skildrar sitt liv från uppväxtåren i en barnrik prästfamilj i den lantliga byn Weissig utanför Dresden och fram till den äventyrliga flykten år 1947 över gränsen till väst. Det berättas om arbete och fritid, skolgång och familjeliv, glädjeämnen och umbäranden i ett av nazismen och kriget alltmer förtryckt samhälle. Utförliga vardagsskildringar varvas med korta referat från samtida historiska händelser. En tyngdpunkt i berättelsen ligger på skeendena kring bombanfallen på barockstaden Dresden under krigets slutskede, en annan på händelserna efter krigsslutet när ryska ockupationstrupper sprider skräck bland civilbefolkningen. Språket är lättläst utan några litterära kvaliteter, inflytandet från tyska uttryckssätt är tydligt men ej störande. Författaren skriver i inledningen: "Föreliggande Krigsbarn ger även en historisk bild av de orsaker som lade grunden till nazismens framgång ...". Denna ambition uppfylls tyvärr inte; istället upplever jag den detaljrika alldagligheten i berättelsen som pratig snarare än förklarande. - Christoph Jeanjour. ------------------------- Stig Stierna i Norra Västerbotten 1997-01-23: Från Dresden till Jörn
Krigsbarn söker sitt spår |
|