Recensionsmall

Bokrecensioner
Lz Lüddeckens, Ralf. Drömlandet. En invandrares minnen 1952-1970. Ord & visor. 239 s. Lz Lüddeckens, Ralf BN 4222188-C2 456280 001-01-111 Mars plastad mjuk pärm Boken är en fortsättning på Irrfärder (1997). Författaren Ralf Lüddeckens (f. 1931 i Berlin) är sedan 1952 bosatt i Sverige. Drömlandet är tredje boken i hans trilogi om sina minnen. Den berättar om en tysk invandrarfamiljs, och i synnerhet författarens, alla vedermödor att få fotfäste i 50- och 60-talets Sverige. Här finns ljusa moment där familjen upplever hjälpsamhet och vänskap från omgivningen. Men här finns också svårigheter i en för invandrare välkänd historia av misstro och missförstånd, myndighetskrångel, bostadsproblem, arbetslöshet och ständiga ekonomiska bekymmer. Författarens optimism hjälper honom onekligen i ansträngningen att bli hemmastadd och i viss mån också framgångsrik i det nya landet. Dock leder slitningarna i assimileringsprocessen för honom till skilsmässa. Boken slutar trots allt i dur när Ralf Lüddeckens lämnar familjen och åker i sin bil genom sommarnatten mot norr och ett nytt liv. Berättelsen är lättillgänglig. Tonfall och berättaranslag känns igen från de tidigare delarna Krigsbarn ( 1996) och Irrfärder ( 1997). - Christoph Jeanjour.		Stig Stierna i Norra Västerbotten i oktober 1999 Ett drömland bortom horisonten På baksidestexten till Ralf Lüddeckens nya memoarbok "Drömlandet", den tredje i ordningen, och kanske den sista eftersom det var tänkt att bli en trilogi, hittar jag ordet Schlaraffenland. Det är länge sedan jag såg ordet. Det är så Ralf Lüddeckens vill kalla Sverige. Ordet har tyskt ursprung precis som Lüddeckens själv. Schlaraffenland ska beteckna ett Iyckorike, ett drömland där allt det goda ges till alla som uppehåller sig där. Noga räknat har grunden med dagdrivare att göra. Man behöver alltså inte arbeta för att allt ska tillfalla medborgaren i detta Iyckorike. Var och en må själv bedöma hur väl Sverige svarar mot den beskrivningen. Ett faktum är dock att det var så man ville se på vårt rike i Lüddeckens östtyska hemland. Invandrare Den nya delen av memoarboken omspänner åren 1952-70 och för alla med gott minne är det lätt att erinra sig att Ralf Lüddeckens skulle landa i Ullbergsträsk och där väcka ett visst uppseende genom att etablera sig först som företagare och sen som författare. "Så lite kunde man ju inte leva på" var det någon som så tyckte. Men då kände man inte till hans säregna begåvning, en blandning av praktiskt och teoretisk mångsidighet parad med envishet och uppfinningsförmåga. Nå detta är nu en senare historia väl värd att berättas även den. Det är denna begåvning som spelar huvudrollen i den nya memoarboken. Den är i yttre mening inte lika spännande som de båda tidigare. Det är ju nästan självklart. Första delen handlade om krigsslutet och den sovjetiska invasionen i Östtyskland, den andra om den dramatiska flykten från öst till väst. Nu är det 1952 och Ralf Lüddeckens förenas med sin familj i Skåne. *Brokig karriär* Han hade med sig sin första hustru till Sverige och det gällde att snabbt ordna försörjning för familjen. Jag ber om tillgift om jag nu tycker att dagens svenskar är gnälliga om man jämför med Ralf Lüddeckens i hans situation. Det han kunde falla tillbaka på var en studentexamen och en soldatutbildning Men med otrolig envishet lärde han sig det nya språket. Kanske är hans metodik något att ta efter i dagens Utbildningssverige där inte bara invandrare tycks ha problem. Lika imponerande är hans sätt att kasta sig över de jobb som bjöds, från cykelverkstad till handelsträdgård. Båda med nödvändighet säsongsbetonade och inte särskilt välbetalda. Men de lärde sig, som det hette i det gamla Sverige, "att rätta mun efter matsäck". Jag får på nytt be om tillgift för min svaghet för en gången tids levnadsregler. När Ralf Lüddeckens fick gå från de tillfälliga jobben fanns alltid gummifabriken i Trelleborg. Där fanns det jobb. Kanske på grund av den dåliga arbetsmiljön. *Arbetsinstruktion* Det är en oerhört detaljrik skildring. Man kan nästan läsa den som en arbetsinstruktion där de olika handgreppen och metoderna redovisas. Man förvånas över författarens mycket goda minne och undrar ibland om han inte har minnesanteckningar att falla tillbaka på. Å andra sidan kan jag själv fortfarande noga redogöra för handgreppen vid tappning av läskedrycker vid den tidens enkla maskiner på Skellefteå Saft & Vatten fast jag bara var 13-14 ar. Lika väl går det för honom när han börjar syssla med oljebrännare och rörkrökning. Intet mänskligt är honom främmande. Där gör han också så småningom det stora klippet som en av höjdarna på en VVS-firma i Ljungby. Inkomsterna skjuter i höjden, familjen växer, hus inköpes och bil införskaffas. Sagans Sverige växer fram och Ralf Lüddeckens växer med. *Tydligt och ärligt* Precis som tidigare berättar Ralf Lüddeckens tydligt och ärligt. Han beskriver de svårigheter han haft som invandrare, om utstötningen som alltid finns där även om man inte är färgad. Skillnaden är väl att när han kom behövdes invandrarna. Det fanns oftast jobb att få. Man minns hur svenska arbetsförmedlare åkte till Italien och Jugoslavien för att värva arbetskraft. Här får man sig en vardag till livs som inte finns längre. Jag tror inte att någon svensk förmått skildra den med sådan kraft och klarhet som Ralf Lüddeckens gjort. Ärlighet varar längst, är ett annat gammalt tänkesprak som nu faller mig in. Ralf Lüddeckens ärlighet varar i varje fall mycket långt. Stig Stierna

Bokrecensioner

Lüddeckens, Ralf.

Drömlandet. En invandrares minnen 1952-1970.

Ord & visor. 239 s.

Lz Lüddeckens, Ralf

BN 4222188-C2 456280

001-01-111 Mars plastad mjuk pärm

Boken är en fortsättning på Irrfärder (1997).

Författaren Ralf Lüddeckens (f. 1931 i Berlin) är sedan 1952 bosatt i Sverige. Drömlandet är tredje boken i hans trilogi om sina minnen. Den berättar om en tysk invandrarfamiljs, och i synnerhet författarens, alla vedermödor att få fotfäste i 50- och 60-talets Sverige. Här finns ljusa moment där familjen upplever hjälpsamhet och vänskap från omgivningen. Men här finns också svårigheter i en för invandrare välkänd historia av misstro och missförstånd, myndighetskrångel, bostadsproblem, arbetslöshet och ständiga ekonomiska bekymmer. Författarens optimism hjälper honom onekligen i ansträngningen att bli hemmastadd och i viss mån också framgångsrik i det nya landet. Dock leder slitningarna i assimileringsprocessen för honom till skilsmässa. Boken slutar trots allt i dur när Ralf Lüddeckens lämnar familjen och åker i sin bil genom sommarnatten mot norr och ett nytt liv. Berättelsen är lättillgänglig. Tonfall och berättaranslag känns igen från de tidigare delarna Krigsbarn ( 1996) och Irrfärder ( 1997). - Christoph Jeanjour.

Stig Stierna i Norra Västerbotten i oktober 1999

Ett drömland bortom horisonten

På baksidestexten till Ralf Lüddeckens nya memoarbok "Drömlandet", den tredje i ordningen, och kanske den sista eftersom det var tänkt att bli en trilogi, hittar jag ordet Schlaraffenland. Det är länge sedan jag såg ordet. Det är så Ralf Lüddeckens vill kalla Sverige. Ordet har tyskt ursprung precis som Lüddeckens själv.

Schlaraffenland ska beteckna ett Iyckorike, ett drömland där allt det goda ges till alla som uppehåller sig där. Noga räknat har grunden med dagdrivare att göra. Man behöver alltså inte arbeta för att allt ska tillfalla medborgaren i detta Iyckorike. Var och en må själv bedöma hur väl Sverige svarar mot den beskrivningen. Ett faktum är dock att det var så man ville se på vårt rike i Lüddeckens östtyska hemland.

Invandrare

Den nya delen av memoarboken omspänner åren 1952-70 och för alla med gott minne är det lätt att erinra sig att Ralf Lüddeckens skulle landa i Ullbergsträsk och där väcka ett visst uppseende genom att etablera sig först som företagare och sen som författare. "Så lite kunde man ju inte leva på" var det någon som så tyckte.

Men då kände man inte till hans säregna begåvning, en blandning av praktiskt och teoretisk mångsidighet parad med envishet och uppfinningsförmåga. Nå detta är nu en senare historia väl värd att berättas även den. Det är denna begåvning som spelar huvudrollen i den nya memoarboken. Den är i yttre mening inte lika spännande som de båda tidigare. Det är ju nästan självklart. Första delen handlade om krigsslutet och den sovjetiska invasionen i Östtyskland, den andra om den dramatiska flykten från öst till väst. Nu är det 1952 och Ralf Lüddeckens förenas med sin familj i Skåne.

Brokig karriär

Han hade med sig sin första hustru till Sverige och det gällde att snabbt ordna försörjning för familjen. Jag ber om tillgift om jag nu tycker att dagens svenskar är gnälliga om man jämför med Ralf Lüddeckens i hans situation. Det han kunde falla tillbaka på var en studentexamen och en soldatutbildning

Men med otrolig envishet lärde han sig det nya språket. Kanske är hans metodik något att ta efter i dagens Utbildningssverige där inte bara invandrare tycks ha problem. Lika imponerande är hans sätt att kasta sig över de jobb som bjöds, från cykelverkstad till handelsträdgård. Båda med nödvändighet säsongsbetonade och inte särskilt välbetalda. Men de lärde sig, som det hette i det gamla Sverige, "att rätta mun efter matsäck". Jag får på nytt be om tillgift för min svaghet för en gången tids levnadsregler. När Ralf Lüddeckens fick gå från de tillfälliga jobben fanns alltid gummifabriken i Trelleborg. Där fanns det jobb. Kanske på grund av den dåliga arbetsmiljön.

Arbetsinstruktion

Det är en oerhört detaljrik skildring. Man kan nästan läsa den som en arbetsinstruktion där de olika handgreppen och metoderna redovisas. Man förvånas över författarens mycket goda minne och undrar ibland om han inte har minnesanteckningar att falla tillbaka på. Å andra sidan kan jag själv fortfarande noga redogöra för handgreppen vid tappning av läskedrycker vid den tidens enkla maskiner på Skellefteå Saft & Vatten fast jag bara var 13-14 ar.

Lika väl går det för honom när han börjar syssla med oljebrännare och rörkrökning. Intet mänskligt är honom främmande. Där gör han också så småningom det stora klippet som en av höjdarna på en VVS-firma i Ljungby. Inkomsterna skjuter i höjden, familjen växer, hus inköpes och bil införskaffas. Sagans Sverige växer fram och Ralf Lüddeckens växer med.

Tydligt och ärligt

Precis som tidigare berättar Ralf Lüddeckens tydligt och ärligt. Han beskriver de svårigheter han haft som invandrare, om utstötningen som alltid finns där även om man inte är färgad. Skillnaden är väl att när han kom behövdes invandrarna. Det fanns oftast jobb att få. Man minns hur svenska arbetsförmedlare åkte till Italien och Jugoslavien för att värva arbetskraft.

Här får man sig en vardag till livs som inte finns längre. Jag tror inte att någon svensk förmått skildra den med sådan kraft och klarhet som Ralf Lüddeckens gjort. Ärlighet varar längst, är ett annat gammalt tänkesprak som nu faller mig in. Ralf Lüddeckens ärlighet varar i varje fall mycket långt.

Stig Stierna