Bearbetad
översättning av en artikel skriven av Ali Asghar Mazaheri Kermani,
vilken var införd i tidningen Sufi nr. 60.
En bris bär mig upp och blåser mig vidare.
Ett minne av Niktab
Du sa ”jag skall plåga dig”.
Jag undrar hur det kan stämma.
Där du är kan inga plågor finnas.
Du finns överallt, så hur kan du plågor
finnas?
Jag har haft förmånen att känna Niktab
sedan barndomen, då vi var grannar i den iranska staden Kerman. Det var
först flera år senare som jag förknippade honom, som en lärjunge inom
Nimatullahi ordern under dr. Nurbakhsh ledarskap. Mashallah Niktab,
eller Mushtaq Ali Shah, som han kallades inom Sufi-ordern, var alltid en
förebild för ridderlighet och vänlighet, respekterande barn och ungdomar
och ett mönster för vägledningen av orden anhängare.
Jag tog varje tillfälle jag fick att vara i
hans sällskap, att sitta med honom och smittas av hans föredöme och
visdom. Särskilt vid minnesceremonin fyrtio dagar efter hans bortgång,
började jag tänka på honom.
Han dog 93 år gammal den 12:e maj 2003.
Hans minnesceremoni råkade infalla under den sufiska helgen Dig jush, då
sufier träffas för att tänka på den ende (gud).
Jag kommer ihåg hur han fortfarande vid hög
ålder, hur svag han än verkade, reste sig med ungdomlig livskraft och
laddad med kärlek, när mästaren kallade för att ställa sig till dennes
tjänst.
När jag satt med Niktab i vårt center i
Banbury, Oxfordshire, så frågade jag honom om hans tillstånd att skriva
ner en del av hans minnen. Med ett ironiskt skratt sa han, ”Så du tror
att du kan skapa en artikel av mig?”
Jag förklarade att jag inte skulle våga mig
på att skriva en artikel utan hans tillstånd.
Han brast ut i sitt karakteristiskt milda
skratt och sa: ”Jag vet att det är för att ha till senare, så att du kan
skriva vidare efter det att jag embarkerat på den slutliga resan och få
mig att framstå som en trofast Sufier och en Guds man. Om Shams-i
Tabrizi kunde kalla sig ingen, vad kan jag då göra anspråk på? Jag som
verkligen är ingen.”
Den gamle sheikhen skrattade till igen,
gjorde ett uppehåll, för att sedan dra följande dikt:
”jag är ingen
sufier, gnostisk, asketisk,
ingen
troende, ingen darvish. En bris bär mig upp och blåser mig vidare.”
Jag skämdes för att jag hade kränkt honom
med min fråga. Jag kände mig väldigt obekväm, men för att få mig att
känna mig bättre, skingrade han min förlägenhet genom att berätta en
sorglös historia om den iranska 1700-tals härskaren Nader Shah, som
invaderade Indien.
”Du har ju hört om Nader. När han var i
Indien, så ville hans son gifta sig med dottern till den indiska kungen.
De äldre ville då i enlighet med sina seder, att han skulle förevisa
sitt familjeträd upp till sju generationer tillbaka i tiden. Eftersom
han inte visste vad han skulle svara, så rådfrågade han sin far. Nader
röt: ’Svaret är enkelt. Svara dem att du är son till Nader och Nader är
son till svärdet. Och går man tillbaka sju generationer eller sjuttio,
så är de alla svärdet!’”
”Nu när du skriver ner detta, så glöm inte
att jag är ingen. Om du måste skriva någonting, så nämn åtminstone att
ingen, son till ingen är fortfarande ingen och har ingen förutom den
älskade. Skriv även att han hade ingen förutom gud och han dog utan att
äga något. Han underkastade sin själ till gud för fyrtio år sedan.
Jag brast ut i gråt, men upptäckte att jag
skrattade trots gråten. Jag dristade mig att yttra att han var en av dem
som övergett sina kroppar till den grad att de inte ens önskar en
skjorta att ta på sig. Han snäste av mig med: ”Den som verkligen överger
sin kropp kan aldrig kännas, för en sådan person har ingen existens och
begär finns inte i dess medvetande. Om man kan säga att någon har
övergett kroppen till grad att han inte längre önskar en skjorta, så kan
man vara säker på att den personen fortfarande existerar, eftersom en
önskan fortfarande finns kvar. Och eftersom den personen fortfarande
existerar vare sig den vill eller inte, så har den en
tillvaro/ande/väsen/liv/existens. Och att önska att inte önska en
skjorta är fortfarande en önskan.”
Jag bytte ämne och frågade vem och vad som
är en darvish. ”För att vara en darvish”, sa han, ”är helt enkelt att
inte vilja ha någonting. En darvish önskar verkligen att inte äga
någonting. När du tömmer ditt hjärta från allting utom den älskade, så
erhåller du skatten att sakna medvetenhet om världen och vad som finns i
den. Som Rumi sa,
”Om du tömmer allt bröd från denna säck,
fyller du den med skatter av allsmäktighet”.
När jag frågade honom om hans syn på livet
och meningen med det, så svarade han: ”Livet är ett skådespel fullt av
tragedi och romantik. Det är händelserikt och fyllt av kaos. Alla spelar
vi en nyckelroll i showen. När vi har avslutat vår föreställning, så
måste vi gå av scenen. Under tiden så ändrar vi hela tiden kulisser, går
från en akt till nästa, skriver nya manus och skapar nya pjäser. I
slutänden måste gamla manusförfattare, regissörer och sminkörer lämna
plats för nya.”
Vår konversation blev allt varmare och jag
kastade fram frågan: ”Vad är lycka?”
”Att älska med hela ditt hjärta, i total
harmoni, i medvetenhet, eller med andra ord att vara sann i din kärlek.”
När jag frågade hur han skulle definiera
hjärtat, sa han: ”Det är verkligheten av en persons existens. Om det är
rent så återspeglar det gud, och är det orent, så är det inget hjärta,
för människor som inte är äkta har inget hjärta.”
När jag undrade vad själen är, svarade han:
”Du har naturligtvis hört att den tillhör gud och inte kan diskuteras. I
vilket fall så har jag förstått att den är någon form av energi, liksom
syre, som ger kroppen liv. Och när den lämnar kroppen blir den senare
inget mer än ett livlöst lik.
När jag bad honom att förklara gud i
sammanhanget att uppnå sanningen, berättade han: ”Gud är kärlek och
dyrkaren av gud är en beundrare som känner och dyrkar gud endast som en
idol. Du har hört dikten:”
”Om man som
icke troende förstod vad en idol var,
skulle man
vara säker på att sanningen kommer med/finns i idoldyrkan.”
När jag föreslog att man kunde ändra ordet
sanning till religion i den andra versen, så kontrade han med: ”Menar du
att det finns någon skillnad mellan sanningen och religionen?”
När jag frågade hur man skulle nå gud,
sanningen, sa han: ”Genom att söka och hoppas – självklart med guds
ynnest – är man ordentligt på vägen. Som Rumi uttryckte det:”
”Utan guds
ynnest och guds val,
har inte ens
en ängel en chans.”
När jag undrade vad som utgör det största
hindret att finna sanningen, sa han: ”Egoism.”
När jag bad honom att definiera kärlek och
älskaren, svarade han: ”Gud är kärlek och kärlek är gud. Älskaren är
benägen att synda, men sann kärlek kommer till en när man njuter av det
i renhet, och inte ser något förutom den man älskar och inte önskar
något utom honom. För att vinna den älskades hjärta, måste man ge upp
hjärta och själ, ignorera den mängd siréner och falska gudar, som står
längs vägen, redo att stjäla ens hjärta. För det är så med kärleken att
det första kravet är att du förlorar vettet.”
När jag frågade vad som är nödvändigt för
att ta sig an stegen på vägen, sa han: ”Vägen är inte en stege, utan
snarare en motorväg, rak men brant. Om du styr in på den, så måste du
vara väldigt försiktig. Vägen är inte så viktig. Du måste ha en bra
guide, någon som själv tagit sig hela vägen fram. Som de säger: ”Färdas
inte genom livet utan en mästare.” Om en mästare verkligen är en
mästare, så är en sådan endast en guide, och inte någon som själv söker
en gud. Man måste vara en renhjärtad, uppriktig och varm följeslagare,
en älskare utan hyckleri och med förmågan att njuta fullt ut, som reser
hand i hand med en, till dess att man når toppen av Qaf för att på
sufisätt flyga med Simurgh.”
Som min avslutande fråga undrade jag,
”skulle du kunna berätta ditt bästa minne från ditt liv?”
”Det var när jag reste för att bygga
khanqah i Shiraz. Jag anlände full av entusiasm, redo att starta
arbetet. Väl på plats i staden, främling och ensam som jag var, så
stötte jag på alltmer problem och kom ingenstans. En dag var jag särkilt
frustrerad över byråkratin i samband med att jag sökte
byggnadstillstånd. Jag sprang ut på huvudgatan Zand, medan jag muttrade
för mig själv. Jag tittade upp mot himlen, som jag brukade, och frågade
”Varför gör du så här? Vad skall jag göra åt alla dessa problem? Jag är
verkligen trött på mitt liv!” Just då tittade jag ner och märkte att jag
stod öga mot öga med en benlös man, som drog sig fram på en del av ett
lastbilsdäck medan han hela tiden log åt mig. Jag stod blixtstilla, som
fastväxt, medan jag tvivlande stirrade på honom. Skamsen gick jag
därifrån för att slippa åsynen av den där leende benlösa mannen, medan
jag grät och förbannade mig själv. Chocken skakade mig ur min
självbelåtenhet och bekymmerslösa/tanklösa/likgiltiga tillstånd, som
hade blockerat mina framsteg/min utveckling på vägen. Genom guds försyn,
så gick allt väl. Alla problem löstes, men jag glömmer aldrig det mötet.
Den benlösa mannen fortsätter att dyka upp inför mina ögon.”
Vi det här laget hade den gamle sheikhen
kommit igång och det gick inte att avbryta med fler frågor. Han började
prata om kärlek. I detta fall handlade det om kärlek till en man som
kom från samma stad som vi, som var välkänd för att han blivit övergiven
av sin älskade, som hade förlorat sina tillgångar, respekt, arbete och
hade blivit tiggare i sitt eget kvarter.
Sen kom historien om malen, symboliserande
älskaren, som första gången den ser ljuset, blir förvirrad av åtrån och
kastar sig mot lågan. Omedveten om hettan förintas den av kärlek.
Sen kom turen till sparvungarna, som
stadsinnevånarna i Kerman har en legend om. De säger att sparvar lägger
sex eller sju ägg, av vilket ett producerar/föder en näktergalsunge.
Modern undernär detta främmande barn, försummar och berövar/utestänger
det för att gagna sparvungarna. Hon går till och med så långt att hon
plågar den ”fula ankungen” genom att picka på den. Hon skadar den så
svårt att den skriker av smärta. Slutligen växer den upp till en
näktergal som har uppnått den andliga rang/ställning som man associerar
med denna fågel.
Den gamla sheikhen drog en lärdom från
denna berättelse, genom att säga att en sufi måste vara den undre
kvarnstenen, som den övre maler säden mot. Man måste utveckla det
största tålamodet och aldrig klaga över guds hårdhjärtade behandling,
utan istället acceptera prövningarna från gud i alla dess former. Om du
då lyckligen klarar prövningarna blir du en näktergal, med rätt att
sitta uppflugen på livets höga trädgren, medan din sång stjäl hjärtan
och världen beundrar dig.
Sheikhens sista uttalande var detta: ”Man
måste vara en uppriktig älskare för att kunna komma någonstans, för
sufism innebär uppriktighet. Man måste även ha en mästare, en guide, som
känner vägen och kan leda en längs den, initiera den som skall färdas på
den och visar vägen. Samtidigt måste resenären starta färden längs vägen
som en älskare. Även om man kan uppnå målet under en enda natt, måste
man fortfarande vara beredd att utsätta sig för lidanden och möda, som
Rumi förklarar:”
”Attar
passerade genom de sju kärleksstäderna, men vi är fortfarande vilse i
den första.
Välvilja/nåd
från denna färd kommer till det hjärta som är uppmärksamt.”
Han tystnade, sen pekade han mot mästarens
rum och sa, ”ta emot honom, för om du inte lär känna honom, kommer du
inte att förstå vem han är.”
Sedan började han tyst mässa följande vers:
”Denna ser du
pulsa under ämbetsdräkten är en gammal deltagare som världen ännu inte
sett.”
När jag reste mig för att gå, försökte jag
kyssa hans hand, men det lät han mig inte göra. Istället kysste jag
honom på pannan och åkte hem till Kanada. Jag tog med mig mina
anteckningar och några fotografer som jag tänkte skicka med det jag
skulle skriva ihop, för att inte något skulle glömmas bort.
Sommaren 2002 återvände jag för första
gången efter vårt möte, och hade då förmånen att träffa honom igen.
Trots att han var till åren kommen, talade han fortfarande livligt, men
han var fysiskt svag och huvudsakligen begränsad till sitt rum, eftersom
han hade opererat benet. Han kunde bara ta sig runt med en rollator och
sköttes om av en av lärjungarna.
Jag gick till honom varje eftermiddag, men
hur mycket jag än försökte engagera honom, hade han inte längre någon
lust att berätta anekdoter, men hans minne av saker som hänt för länge
sedan verkade lika klart som tidigare. Han fällde dock följande passande
och kärnfulla kommentar: ”Många saker kan inte sägas, eftersom de flesta
inte är redo att höra dem. Vissa kommer helt enkelt av avfärda dem som
lögner, medan andra kommer att missuppfatta dem. Sådana kommentarer
borde överlämnas till graven, för hjärtat hos den som är hängiven till
gud borde vara hemligheternas grav.”
Jag påminde honom om att vi hade varit
grannar för ett halvt sekel sedan och att han, på min mors begäran, hade
ropat in till bön. Tidigt varje morgon kunde jag fortfarande, för mitt
inre öra höra hans klara toner, som klingade ut över taken.
Skrattande bekräftade han mitt minne och
föll in en nostalgisk hågkomst om min far och mor för att glädja mig.
När jag var ung hade sheikhen och min far
blivit nära vänner, eftersom de var grannar. Varje vecka på
fredagskvällen, så gick de båda barfota upp till den avlägsna Tolfte
imamens moské för att be och sov sedan över där för att sedan komma hem
tidigt följande morgon. Denna vana pågick tills dess de en natt ser hur
en gammal zigenarkvinna med andliga krafter väcker en död person till
liv. De inser då att det är tron som är viktigast och inte att gå
barfota.
Jag hade haft svårt att tro på denna
historia, när min far hade berättat den för trettio år sedan, men den
gamle sheikhen upprepade historien och bekräftade därmed händelserna,
utan att jag hade uppmanat honom. Han förbjöd mig dock att skriva ner
vad han sagt med orden:
” Man bör prata inte om sådana saker. Folk
skulle inte tro på dem i alla fall och de skulle till och med låta
löjliga.”
På den tiden fanns ingen radio eller TV.
Grammofonspelare förekom i mindre antal, men inte hemma hos oss. Varje
fredag morgon besökte Niktab oss. Han och pappa tillbringade förmiddagen
i vardagsrummet, där Niktab med läste dikter från Masnavi eller Divane
Shah Nimatollah med sin varma röst. Vid den tiden fanns det fanatiker,
som ansåg att Masnavi var osann och att Shah Nimatollah tillhörde de
ickereligiösa sunnisufierna, vilket tvingade min far att skaffa sina
böcker från Indien. Han och Niktab högläste ur böckerna medan jag
lyssnade på dem bakom de stängda dörrarna in till vardagsrummet. Senare
när pappa upptäckte mitt intresse för deras högläsning, fick jag vara
med. Det var så jag först fick kontakt med sufilitteraturen.
Jag har inga minnesbilder av Niktab under
andra världskriget, då han var inkallad i armén. Efter det att han kom
tillbaka från militärtjänstgöringen började han på den iranska Bank
Melli och så småningom nådde han en hög position inom banken. Redan när
han gifte sig med sin då unga fru var han angripen av andliga tvivel.
Jag minns hans första och andra barn och deras änglalika ansikten. Min
systers bröllopsfest hölls i deras hus. Hans fru stod min mor väldigt
nära.
Min far reste bort på långa resor och min
mor var väldigt orolig, eftersom Iran vid den tiden befann sig i ett
kaos. Min mor var rädd, eftersom hon lämnades ensam att ansvara för
barnen och hushållet tillsammans med en trogen gammal dam och en ung
piga.
På somrarna sov vår ridderliga granne på
altantaket mellan våra hus, så att min mor skulle känna sig säker. När
det blev kallt under vintern flyttade han sitt sovrum till en del av
huset, som hade gemensam vägg med vårt hus, för att vara så nära att det
vid behov bara skulle räcka att banka på väggen för att få hans hjälp.
Bland hans många framgångar var Niktab en
utövare av den gamla iranska idrottsskolan med en tusenårig tradition
och dessutom en exemplarisk gentleman. Han var känd i vårt grannskap och
dessutom i Kerman som helhet, för sin vänlighet, generositet och
ödmjukhet.
Till dess vi slutligen flyttade, såg jag
honom trampa på sin gamla cykel, alltid med ett varm leende på läpparna.
Grannarna stoppade honom gång på gång när de behövde hjälp. Niktab
hjälpte dem alltid villigt, hjärtligt och utan att förvänta sig något i
gengäld. Min pappa var själv också känd för sin ödmjukhet och
hjälpsamhet, men han nämnde många gånger Niktabs storsinne och
generositet.
När vi flyttade från Kerman tappade
familjerna kontakten. Dessutom flyttade han senare från vårt gamla
område till en annan dels av stan.
Nästa gång vi träffades var det under andra
förhållanden. Det var i Sufihuset (Khaneqah) i Kerman. Då byttes den
faderliga vänlighet, som han hade visat under min barndom, till en
andlig relation, som lärjunge till en sheikh inom sufismen.
Till dess jag lämnade Iran, såg jag honom
då och då i hans nya uppgift som en osjälvisk mentor på den andliga
vägen. Han var inte längre äkta man och familjefader utan i stort sätt
en celibat auktoritet, som var totalt hängiven sina uppgifter inom den
andliga vägen. Hans andliga kärlek och koppling till mästaren var så
djup, att han lämnade allt ifrån sig. Han hörde uppenbarligen inte
längre hemma på en speciell plats eller stad, utan att hela hans väsen
och uppmärksamhet var riktad mot att lyda mästerns varje bud.
Hans första projekt var att
återuppbygga/återstarta Khaneqah i Kerman. Tekiye-ye Modirol-Molk
anpassades och utökades från att vara en byggnad som hyrdes för möten
till att bli det center för det ökande antal darvish, som det är idag.
Strax efteråt lyckades han få en förtidspension, vilket möjliggjorde att
han kunde ägna sig åt det arbete, som låg hans hjärta närmast, nämligen
att stå till mästarens tjänst och resa runt för att genomföra projekt
som var nödvändiga för ordens tillväxt. Han lämnade sin familj, sin fru
och sju barn i guds händer. Med detsamma en tomt köptes i en stad,
skickades Niktab i väg för att bygga en Khaneqah på platsen. Han anlände
till staden med ett tält, som han slog upp. Bland de få saker han hade
med sig, fanns en fotogenlyckta, som han hängde över ingången. Sen satte
han igång att organisera byggarbetet med förtröstan till gud. Med
detsamma han hade samlat ihop den nödvändigaste materielen, som tegel
och murbruk, satte han själv igång att arbeta. Allteftersom som tiden
gick, så anslöt byggnadsarbetare, snickare, murare, elektriker,
rörläggare och andraa arbetare. Han satte dem i arbete och gav dem deras
första praktiska tillämpning i sufism.
Till slut utsåg mästaren honom till sheik
över en av dessa Khaneqah, nämligen den i den gamla kulturstaden Shiraz.
Äntligen fick han en bostad för sin familj, som flyttade in och som
fortfarande bor kvar. När den älskade herr Kobari avled, utsågs han till
sheikh över sheikherna inom ordern och fick hederstiteln Mushtaq Ali
Shah av mästaren.
När mästaren lämnade Iran våren 1979,
flyttade Niktab till Tehran för att sköta orderns affärer i Iran. Efter
flera år kallades så Niktab till mästaren i England och stannade sedan
där vid dennes sida så länge han levde. Under lång tid och så länge han
kunde röra sig hyfsat fritt, använde han mästarens center som bas för
sin verksamhet, varifrån han sändes utomlands för att besöka de
utspridda grupperna av sufier inom ordern runt om i världen. Han var
ansvarig för inköpen av ett antal hus i USA och Australien, som han
tillsammans med lokala initiativ förvandlade till Khaneqah.
Efter flera decennier av oförtrutligt
arbete i Iran och utomlands, drabbades han till slut av
ledgångsreumatism i knäna, vilket ledde till att han blev bunden till
sitt rum under sina sista år. Han är begravd mellan två ståtliga träd,
en cypress och en gran, på den Islamiska delen av stadskyrkogården i
staden Banbury, Oxfordshire.
Hans slogan skulle kunna vara dikten i början av denna artikel, verser
som han ofta upprepade vid sina föreläsningar om doctrine of Divane
Unity
Med stor tack
till Peter.H & Mina Lapoor.
