Start sida     Nimatullahi Sufi Orden   Utkast     Ordens Mästare     Sufism   Shah Nimatullah Walli

Sufi litteratur     Center     Sufi musik     Galleri   Kontakta oss     Gästbok   Länkar    Frågor & Svar

Sufism

Sufism är en andlig tradition som härstammar från Iran och mellersta östern. En inre väg vars mål är att utveckla människans andliga potential, förädla hennes själ och föra henne närmare sanningen, eller Gud. På sufismens inre väg befrias människan gradvis från sin materiella ego-orienterade natur med hjälp av kärlekens kraft.

"I Gud, kärlekens Skapares namn.

Sufismens anda och väsentliga budskap är kärlek. [Sann] sufism är cynismens och hjärtlöshetens botemedel. Det är eldupphörets befälhavare för all råhet och aggression. Sufismen skall vara länken som förenar människornas hjärtan och således vara glädjens alkemi. Därför älskar sufierna alla universums skapelser och betraktar allt existerande som strålar av Guds väsen."

Dr.Javad Nurbakhsh, mästare för nimatullahi orden, juni 2004
-----------------------------------------------------------------------
Sufism som förenar
Sufismens inflytande i väst och dess förhållande till Islam
Sufismen bygger på islams princip om Guds endräkt, tawhîd. Den islamiska trosbekännelsen om att Gud är en, dvs. en harmonisk enhet, ger sålunda föreställningen om alla religioners inre samhörighet och enhet och möjliggör därför integration och respekt för andra religioners och mystiska traditioners doktriner. Tawhîd talar således till oss om ett fundament för universell kommunikation och multikulturellt mångfald.
En annan ouppmärksammad faktor är det faktum att sufismen har haft en omfattande påverkan på västlig tänkning. Detta inflytande finner vi tex. i den engelska litteraturens renässans inom romantiken, hos Goethe och den tyska idealistiska rörelsen, såväl som hos Emerson och den amerikanska transcendentalfilosofiska skolan.
-----------------------------------------------------------------------
Utdrag ur boken "I ruinens värdshus", en introduktionsbok i sufism av ordens mästare Dr. Nurbakhsh :

Sufism är en skola för förverkligande av Gudomlig etik. Detta inbegriper ett upplyst inre väsen, inte intellektuella bevis; uppenbarelse och bevittnelse, inte logik. Med gudomlig etik menar vi en etik som överskrider social konvention [och tradition]; ett sätt att leva som förverkligar Sanningens egenskaper, Guds attribut.

Att förklara Sanningen är ganska omöjlig. Ord, som är begränsade, kan aldrig adekvat uttrycka det Absolutas fullkomlighet, det obundna. För den ofullkomliga, skapar därmed orden mest tvivel och missförstånd. Ändå, Om man inte kan dricka hela havet, så kan man dricka så mycket man förmår.

Filosofer har skrivit volymer och talat i det oändliga om Sanningen, men på något sätt har deras ansträngningar alltid kommit till korta. För sufien, är filosofer sådana som ser det Absolutas fullkomlighet ur ett begränsat perspektiv, så att allt de ser är en del av det Absoluta, inte oändligheten i dess helhet. Sufierna anser att deras uppfattningar är riktiga, men inte desto mindre endast en del av helheten. En välbekant historia av Rumi illustrerar detta. Det är berättelsen om några män i Indien som aldrig hade sett en elefant och som en natt fick tillfället att se en. I fullständigt mörker närmade de sig det enorma djuret och var och en fick möjlighet att röra vid den. De fick sedan beskriva vad de hade uppfattat. Naturligtvis var deras beskrivningar helt olika. Mannen som känt ett ben, föreställde sig elefanten som en pelare. Mannen som hade rört vid elefantens öra, beskrev den som en solfjäder osv. Var och en av deras beskrivningar var med hänsyn till de olika delar de hade berörd, riktiga. Men med hänsyn till helheten, hade deras uppfattningar helt kommit till korta. Om de däremot hade sett elefanten från en upplyst plats, skulle de ha kunnat uppfatta den i dess fulla helhet.

Endast med hjälp av den inre vägens andliga ljus kan Sanningen uppenbaras i dess helhet. Det Absolutas fullkomlighet kan bara upplevas med det inre väsen, [som i sin subtilitet har förmåga att uppfatta verkligheten bakom den materiella världens slöja]. Detta bevittnande inträffar när individen uppnår andlig fullkomlighet och (delvis) förlorar sitt jag (del-existensen) i helheten.

Sufierna liknar delen och helheten med droppen och Oceanen. Droppen måste glömma sin droppform, erkänna att den är av samma stoft som oceanen, och förlora sig själv i det. Först då kan den se oceanen med oceanens öga och inte med det lilla dropp-ögat som omöjligt kan räcka till för att skåda den stora Oceanen.