|
Sufism
Sufism är en andlig tradition som härstammar från Iran och mellersta
östern. En inre väg vars mål är att utveckla människans andliga potential,
förädla hennes själ och föra henne närmare sanningen, eller Gud. På
sufismens inre väg befrias människan gradvis från sin materiella
ego-orienterade natur med hjälp av kärlekens kraft.
"I Gud, kärlekens Skapares namn.
.jpg)
Sufismens anda och väsentliga budskap är kärlek. [Sann] sufism är
cynismens och hjärtlöshetens botemedel. Det är eldupphörets befälhavare
för all råhet och aggression. Sufismen skall vara länken som förenar
människornas hjärtan och således vara glädjens alkemi. Därför älskar
sufierna alla universums skapelser och betraktar allt existerande som
strålar av Guds väsen."
Dr.Javad Nurbakhsh, mästare för nimatullahi orden, juni 2004
-----------------------------------------------------------------------
Sufism som förenar
Sufismens inflytande i väst och dess förhållande till Islam
Sufismen bygger på islams princip om Guds endräkt, tawhîd. Den islamiska
trosbekännelsen om att Gud är en, dvs. en harmonisk enhet, ger sålunda
föreställningen om alla religioners inre samhörighet och enhet och
möjliggör därför integration och respekt för andra religioners och
mystiska traditioners doktriner. Tawhîd talar således till oss om ett
fundament för universell kommunikation och multikulturellt mångfald.
En annan ouppmärksammad faktor är det faktum att sufismen har haft en
omfattande påverkan på västlig tänkning. Detta inflytande finner vi tex. i
den engelska litteraturens renässans inom romantiken, hos Goethe och den
tyska idealistiska rörelsen, såväl som hos Emerson och den amerikanska
transcendentalfilosofiska skolan.
-----------------------------------------------------------------------
Utdrag ur boken "I ruinens värdshus", en introduktionsbok i sufism av
ordens mästare Dr. Nurbakhsh :
Sufism är en skola för förverkligande av Gudomlig etik. Detta inbegriper
ett upplyst inre väsen, inte intellektuella bevis; uppenbarelse och
bevittnelse, inte logik. Med gudomlig etik menar vi en etik som
överskrider social konvention [och tradition]; ett sätt att leva som
förverkligar Sanningens egenskaper, Guds attribut.
Att förklara Sanningen är ganska omöjlig. Ord, som är begränsade, kan
aldrig adekvat uttrycka det Absolutas fullkomlighet, det obundna. För den
ofullkomliga, skapar därmed orden mest tvivel och missförstånd. Ändå, Om
man inte kan dricka hela havet, så kan man dricka så mycket man förmår..jpg)
Filosofer har skrivit volymer och talat i det oändliga om Sanningen, men
på något sätt har deras ansträngningar alltid kommit till korta. För
sufien, är filosofer sådana som ser det Absolutas fullkomlighet ur ett
begränsat perspektiv, så att allt de ser är en del av det Absoluta, inte
oändligheten i dess helhet. Sufierna anser att deras uppfattningar är
riktiga, men inte desto mindre endast en del av helheten. En välbekant
historia av Rumi illustrerar detta. Det är berättelsen om några män i
Indien som aldrig hade sett en elefant och som en natt fick tillfället att
se en. I fullständigt mörker närmade de sig det enorma djuret och var och
en fick möjlighet att röra vid den. De fick sedan beskriva vad de hade
uppfattat. Naturligtvis var deras beskrivningar helt olika. Mannen som
känt ett ben, föreställde sig elefanten som en pelare. Mannen som hade
rört vid elefantens öra, beskrev den som en solfjäder osv. Var och en av
deras beskrivningar var med hänsyn till de olika delar de hade berörd,
riktiga. Men med hänsyn till helheten, hade deras uppfattningar helt
kommit till korta. Om de däremot hade sett elefanten från en upplyst
plats, skulle de ha kunnat uppfatta den i dess fulla helhet.
Endast med hjälp av den inre vägens andliga ljus kan Sanningen uppenbaras
i dess helhet. Det Absolutas fullkomlighet kan bara upplevas med det inre
väsen, [som i sin subtilitet har förmåga att uppfatta verkligheten bakom
den materiella världens slöja]. Detta bevittnande inträffar när individen
uppnår andlig fullkomlighet och (delvis) förlorar sitt jag
(del-existensen) i helheten.
Sufierna liknar delen och helheten med droppen och Oceanen. Droppen måste
glömma sin droppform, erkänna att den är av samma stoft som oceanen, och
förlora sig själv i det. Först då kan den se oceanen med oceanens öga och
inte med det lilla dropp-ögat som omöjligt kan räcka till för att skåda
den stora Oceanen.
|