Nimatullahi Sufi Orden     Dr. Javad Nurbakhsh     Älskade Mästaren     Sufism   Center

Sufi litteratur    Sufi musik     Fotogalleri    Kontakta oss       Gästbok        Shah Nimatullah Walli

Shah Nimatullah Walli

Nimatullahi Sufi Ordens grundare

Nimatullahi Ordens grundare var Sayyid Nur al-Dîn Shâh Ne’matûllâh Walli, det 14:e och 15:e århundradets största och centrala mästare (qutb) och mest kända mystiker.
Shâh Ni’matûllâh Walli, var en av nyskaparna inom den andliga traditionens muhammedanska pauperism, med särskilt inflytande i Iran och på den Indo-Pakistanska subkontinenten. Under sin tid skänkte han sufismen nytt liv genom att återuppväcka den andliga flamman i en sådan form att dess nimbus nådde alla anhängare av Islams andliga tradition (tassawwof/sufism).
I Iran lyckades således Nimatullahi Orden i slutet av det 18:e århundrade att ge nytt liv till den andliga stigens tradition (tariqat) och därvid fylla ett väsentligt andligt tomrum.


Shâh Ni’matûllâhs egen mästare var Shaykh ’Abdûllâh Yafî’î. I mötet med honom upplevde Shâh Ni’matûllâh sig själv som en droppe jämförd med shaykhen, som han upplevde som ett hav av kärlek och andligt ljus. Detta förde till hans omedelbara erkännande av Yafî’îs andliga dignitet och han underkastade sig därför hans mästerskap. Som han uttrycker det i en av sina dikter:

Jag var en förståndets man,
men av Den Älskades kärlek
blev jag en dåre

Genom bekantskap med Honom,
förvandlades jag till en främling för mig själv.

Och i kärleksflamman
Brann mitt varats ljus ner;

Lik mystikern
fick jag bevittna nattfjärilens extas [i mig själv].


På Shâh Ni’matûllâhs tid var det vanligt att sufier levde ett tillbakadraget liv i askes. I oföretagsamheten hade bruket av hasch och opium blivit vanligt förekommande. Med bakgrund av detta menade Shâh Ni’matûllâh att sufismen i sin grund var starkt hotad. Han kom därför att förespråka ändrade levnadsprinciper som var långt mer samhällstillvända :

* Avskildhet i det sociala livet
Här menas att medan sufin i sitt hjärta är oberoende av allt utom Gud, lever han eller hon likafullt i samhället bland människor. En sufi arbetar och tjänar det samhälle han/hon lever och utgör samtidigt en andlig tillgång för omgivningen.

* Förbud mot användandet av droger som medel för att fly från sig själv och verkligheten. Droger förstör individens karaktär och moral. Sufin är en sanningssökare som strävar efter att rena sin inre och yttre karaktär, inte en person som eftergivet vanhelgar sig själv.

Med sina handlingar visade Shâh Ni’matûllâh att världslig frånvändhet och tillbakadragenhet resulterade i apati, håglöshet och depression. Mänskligt engagemang däremot, och aktiva bidrag till samhället, gav istället upphov till personlig tillfredsställelse med ett vidgat sinne och förhöjt intellekt till följd.

Genom att följa hans exempel, övergav sufier inom Nimatullahi kretsen frånvändheten vilket ledde till att den depressiva passiviteten byttes mot aktivitet och glädje. Ett av de viktigaste steg som Shâh Ni’matûllâh tog i sufismens namn var att han inte betraktade sufismen som varande begränsad till en bestämd kategori av Gudssökande individer. Till skillnad från andra shaykher i hans samtid, som accepterade några utvalda Gudssökare men avvisade andra som mindre lämpliga, öppnade han vägen för alla grupper av andliga sökare. Alla som hade en längtan efter den Gudomliga föreningen inom sig introducerades och instruerades på kärlekens väg.
Ur en strikt humanistisk synvinkel betraktade han alla människor som likvärdigt förtjänta och i behov av sufismen. Som han sa;
"Jag mottager alla dem som blivit avvisade av andra shaykher och hjälper dem at nå fullkomlighet i samsvar med deras andliga kapacitet."

Shâh Ni’matûllâh öppnade inte bara sin väg för alla aspiranter och andliga sökare, han hyste också stor respekt för alla folk och nationer, såväl som för andra sufiordnar under sin samtid. Han baserade sina handlingar till det yttersta på en grund av renhet, ärlighet och trohet.

Det var på detta sätt som Shâh Ni’matûllâh lyckades väcka nytt liv i mystikens väg (tariqat) i Iran. Hans ansträngningar förhindrade inte bara hans lärjungar från att ge efter för sina lustar och begär, men uppmuntrade dem också till att integrera sina inre andliga övningar – såsom " Förfinande av jaget" (taskîyih nafs), "Reningen av hjärtat" (tafsîyih qalb) och "andens upplysning" (tajilîyih rûh) - med en yttre praktik som bestod i "avskildhet bland människor" och en strävan efter ett förebildligt socialt beteende.

På samma sätt har Nimatullahi Ordens mästare upprätthållit, efter Shâh Ni’matûllâhs tid, traditionen att integrera det sociala och det andliga livet.