|
Shah Nimatullah Walli
Nimatullahi Sufi Ordens grundare
Nimatullahi Ordens grundare var Sayyid Nur al-Dîn Shâh Ne’matûllâh Walli,
det 14:e och 15:e århundradets största och centrala mästare (qutb) och
mest kända mystiker.
Shâh Ni’matûllâh Walli, var en av nyskaparna inom den andliga traditionens
muhammedanska pauperism, med särskilt inflytande i Iran och på den
Indo-Pakistanska subkontinenten. Under sin tid skänkte han sufismen nytt
liv genom att återuppväcka den andliga flamman i en sådan form att dess
nimbus nådde alla anhängare av Islams andliga tradition
(tassawwof/sufism).
I Iran lyckades således Nimatullahi Orden i slutet av det 18:e århundrade
att ge nytt liv till den andliga stigens tradition (tariqat) och därvid
fylla ett väsentligt andligt tomrum.
.jpg)
Shâh Ni’matûllâhs egen mästare var Shaykh ’Abdûllâh Yafî’î. I mötet med
honom upplevde Shâh Ni’matûllâh sig själv som en droppe jämförd med
shaykhen, som han upplevde som ett hav av kärlek och andligt ljus. Detta
förde till hans omedelbara erkännande av Yafî’îs andliga dignitet och han
underkastade sig därför hans mästerskap. Som han uttrycker det i en av
sina dikter:
Jag var en förståndets man,
men av Den Älskades kärlek
blev jag en dåre
Genom bekantskap med Honom,
förvandlades jag till en främling för mig själv.
Och i kärleksflamman
Brann mitt varats ljus ner;
Lik mystikern
fick jag bevittna nattfjärilens extas [i mig själv].
På Shâh Ni’matûllâhs tid var det vanligt att sufier levde ett
tillbakadraget liv i askes. I oföretagsamheten hade bruket av hasch och
opium blivit vanligt förekommande. Med bakgrund av detta menade Shâh
Ni’matûllâh att sufismen i sin grund var starkt hotad. Han kom därför att
förespråka ändrade levnadsprinciper som var långt mer samhällstillvända :
* Avskildhet i det sociala livet
Här menas att medan sufin i sitt hjärta är oberoende av allt utom Gud,
lever han eller hon likafullt i samhället bland människor. En sufi arbetar
och tjänar det samhälle han/hon lever och utgör samtidigt en andlig
tillgång för omgivningen.
* Förbud mot användandet av droger som medel för att fly från sig själv
och verkligheten. Droger förstör individens karaktär och moral. Sufin är
en sanningssökare som strävar efter att rena sin inre och yttre karaktär,
inte en person som eftergivet vanhelgar sig själv.
Med sina handlingar visade Shâh Ni’matûllâh att världslig frånvändhet och
tillbakadragenhet resulterade i apati, håglöshet och depression. Mänskligt
engagemang däremot, och aktiva bidrag till samhället, gav istället upphov
till personlig tillfredsställelse med ett vidgat sinne och förhöjt
intellekt till följd.
.jpg)
Genom att följa hans exempel, övergav sufier inom Nimatullahi kretsen
frånvändheten vilket ledde till att den depressiva passiviteten byttes mot
aktivitet och glädje. Ett av de viktigaste steg som Shâh Ni’matûllâh tog i
sufismens namn var att han inte betraktade sufismen som varande begränsad
till en bestämd kategori av Gudssökande individer. Till skillnad från
andra shaykher i hans samtid, som accepterade några utvalda Gudssökare men
avvisade andra som mindre lämpliga, öppnade han vägen för alla grupper av
andliga sökare. Alla som hade en längtan efter den Gudomliga föreningen
inom sig introducerades och instruerades på kärlekens väg.
Ur en strikt humanistisk synvinkel betraktade han alla människor som
likvärdigt förtjänta och i behov av sufismen. Som han sa;
"Jag mottager alla dem som blivit avvisade av andra shaykher och hjälper
dem at nå fullkomlighet i samsvar med deras andliga kapacitet."
Shâh Ni’matûllâh öppnade inte bara sin väg för alla aspiranter och andliga
sökare, han hyste också stor respekt för alla folk och nationer, såväl som
för andra sufiordnar under sin samtid. Han baserade sina handlingar till
det yttersta på en grund av renhet, ärlighet och trohet.
Det var på detta sätt som Shâh Ni’matûllâh lyckades väcka nytt liv i
mystikens väg (tariqat) i Iran. Hans ansträngningar förhindrade inte bara
hans lärjungar från att ge efter för sina lustar och begär, men
uppmuntrade dem också till att integrera sina inre andliga övningar –
såsom " Förfinande av jaget" (taskîyih nafs), "Reningen av hjärtat"
(tafsîyih qalb) och "andens upplysning" (tajilîyih rûh) - med en yttre
praktik som bestod i "avskildhet bland människor" och en strävan efter ett
förebildligt socialt beteende.
På samma sätt har Nimatullahi Ordens mästare upprätthållit, efter Shâh
Ni’matûllâhs tid, traditionen att integrera det sociala och det andliga
livet.
|