A Brief Summary in English:

Middle-sized ERP-vendors are relatively agile in adopting new technologies — in Sweden, especially component and object technology (“invented” in Oslo in 1965, capitalized from by for instance the IBS in the beginning of 1994, far ahead of competitors on the European continent). Despite of the government creating a rather icy SME-climate, and of both the government and the regions custom-tailoring “Sweden, Inc.” to telecom needs (forgetting ERP), there are still several interesting ERP vendors here. These have to compete by component-based architectures and a smooth, cost-efficient customization and deployment – that is, by what many customers, business researchers and IT-journalists perceive as the weak point of the largest global vendor or three in the field. In the long run, components also facilitate strategic moves such as entering new market segments or R&D coordination in joint ventures, takeovers, mergers — as can be seen in industrial groups such as the VW. For the smallest, “PC-segment ERP” vendors, there’s also the option of transforming themselves into specialized, advanced component/subsystem vendors.

In 2003, the specialization trend will be enhanced further by OMG’s standard UML 2 (and MDA) calling for more sophisticated systems-development environments; this invest-to-automate pattern in R&D is well-known from more mature sectors of industry. For the strategist, this translates into growing big enough or specialized enough. Figuratively, why try to beat Saab or Volvo instead of becoming a new Haldex (automotive 4WD systems) or a new Autoliv (car safety systems) selling your stuff to everyone else?

At the end of the day, the customer is choosing from either sophistication or low prices, from either a system capable of “getting the bookkeeping done” or one capable of “running the entire firm”. Key ERP-components such as sales configurators might have a deceptively similar exterior; however, their kernels range from advanced knowledge technologies spun-off from AI research to extremely simple ones developed with cheap PC-tools. The difference between the kernels is about the same as between a new car from Saab and one from Corgi Toys...

This polemical article on component-based ERP systems was published in Swedish by “pink daily” Dagens Industri, debate page, www.di.se, October 15^th, 2002 (in a version slightly shortened from my original text below).

Komponenter nisch för svenska affärssystem: svenska "I:na" kvar i alfabetet länge till.

Claes Völckers snabba slutsatser kring affärssystem i DI den 28/9 har skapat en intressant debatt på denna sida. Slaget om kunderna gäller snarare gränsområden mellan segment än marknaden som helhet och det dröjer innan varannan ekonomichef skriver under för ett Microsoftpaket trots Windowskrångel på sitt eget skrivbord. Börsens kast är sannerligen svårspådda men hotbilden mot de svenska "I:na" är ändå något överdriven; påpekandet att intern tröghet kan utgöra ett större hot än extern marknadsturbulens är sant i alla företag, inklusive Microsoft. Snarare verkar de "lagomstora" svenska affärssystemleverantörerna (IBS, IFS, IMI, Intentia, Scala, och även de mindre) ha ganska lätt för sig vad gäller att ta till sig nya teknologier. Alla som är intresserade av affärssystem och av kundanpassning rekommenderas också varmt att ta del av forskningen i ämnet vid HHS i Stockholm och Institut V. Själv har jag dels haft en del kortare kontakter med tre medelstora svenska affärssystemleverantörer, dels hållit återkommande vidareutbildningar åt några av dessa för deras systemutvecklare (i UML och objektteknologi).

Trots den allmänt höga tekniska nivån får man dock inte glömma regeringens självmål som diskuterats på denna sida med jämna mellanrum. Självmål nr 1: ett frostigt nyföretagarklimat för både IT-företag och deras kunder (3:12 regler, papperspapper skapade för tillverkande företag år 1800, dubbelbeskattning osv); detta försvagar dock samtidigt basen, och ökar turbulensen, för de konkurrenter som försöker att avancera uppåt från "Microsoft-marknaden” med ett starkare beroende av SME. Självmål nr 2: staten och regionerna har skräddarsytt IT-Sverige efter telekomindustrins behov (högskolor, FoU, infrastruktur, selektiva åtgärder, mm), att vi även är bra på affärssystem har glömts bort under år av politiskt korrekt viftande med mobilen som nationell IT-symbol. I en så ensidig IT-sektor drabbar naturligtvis Internetbubblan och telekomkrisen även de IT-företag som sysslar lika lite med telekom som med arkeologisk DNA-analys. Det i sin tur ger, oförtjänt, en allmän avkylning i hela IT-Sverige - vilket även telekomföretagen lär märka i form av minskad tillgång på kapital och på specialister, den dagen telekom kommit tillbaka. Så på sikt skadar ensidigheten även de som den var tänkt att gynna och därför är den pågående DI-debatten viktig även i ett brett IT-perspektiv.

Nöden är uppfinningarnas moder – men åt vilket håll går då mjukvaruindustrin under, och inte minst efter, den här delvis oförtjänta snålblåsten ? Förutom portabilitet över olika datorplattformar (avhandlat i tidigare inlägg) så ligger svenska affärssystem bra till inom komponenttänkande, främst s.k. objektteknologi (ett mycket flexibelt koncept som kläcktes i 60-talets Oslo men slog igenom kommersiellt i världen ungefär på 90-talet). Detta minskar kundanpassningstiden och därmed totalkostnaden i likhet med svenska, likaså komponentuppbyggda, lastvagnar eller verkstadsprodukter. Det är en viktig faktor för kunden eftersom kostnaden för kundanpassning och installation av ett affärssystem kan bli mångdubbelt större än prislappen "från hyllan". För något år sedan skrev den tyska tidningen Computerwoche "ner" tyska SAP:s system och lyfte fram IFS som exempel på en modern, lättanpassad och lättändrad produktarkitektur (själv modererade jag dessutom på IBS:s första objektlanseringsseminarium för europeisk affärspress – året var 1994 och på kontinenten kunde konkurrenterna knappt stava till objektteknologi). Kring ett mer traditionellt uppbyggt jättepaket växer det däremot lätt upp en lite speciell kultur som tar tid att ändra på, där heltäckande men dyra och svårändrade produkter anpassas av erfarna men dyra konsulter åt globala företag som har råd och tid. De medelstora leverantörerna behöver därför profilera sig med flexibilitet och med anpassning till en rimlig kostnad, vilket alla svenska leverantörer verkar vara medvetna om. 

Den kortsiktiga effekten av komponenttänkandet gällde alltså ledtiden. Den mer långsiktiga gäller ett samspel mellan utvecklings- och marknadssidan som kan öppna nya marknader, exempelvis tjänstesektorn och stora finansföretag som med få undantag fortfarande utvecklar egna system. Där kan "I:na" försöka glänta på dörrar i olika kostymer: systemsäljare,  konsult eller "komponentleverantör till IT-avdelningen" i och med att gränsen mellan egenutvecklade system och inköpta blir allt suddigare, i så gott som alla branscher. De egenutvecklade innehåller alltfler inköpta komponenter, stora och små. De inköpta förutsätts fungera ihop med kundens (och andra leverantörers) egna komponenter. En komponentuppbyggd arkitektur håller produkten flytande i denna Malström där pakettraditionen bryts mot egenutvecklat. IBM:s satsning (tillsammans med IBS) på gemensamma komponenter för hundratals olika programvaruföretag, kallad WebSphere Business Components, och likaså framväxten av rena komponentmäklare såsom ComponentSource, visar att komponenter på längre sikt kan göras lika lönsamma som i bilindustrin. Även vid samgåenden mellan utvecklingsavdelningar (idén i Max Federmanns replik på denna sida) spar komponetarkitektur mycket tid vilket VW-gruppens rekordsnabba modernisering av Seat och Skoda visat. Dagens mindre och medelstora aktörer tar i stället ut skalfördelarna på komponentnivån genom delad utvecklingskostnad  (mer om komponenttänkande se min bok UML-Xtra Light - How to Specify Your Software Requrements, Cambridge University Press, 2002 - www.wet-liquids.com ).

Ytterst få programvaruleverantörer försöker klara allt med egna komponenter. I det läget är det framförallt säkrare för de minsta att surfa på de svenska "I:nas" komponentsatsning och bli tillverkare av ett fåtal stora avancerade komponenter som man är bra på, som följer komponentstandard och som passar smidigt ihop med olika produkter. Bildligt talat, varför slåss mot Saab eller Volvo när man kan bli Haldex eller Autoliv och leverera till alla? Denna specialisering drivs på av kombinationen extern prispress + internt investeringsbehov, inte minst under 2003 då en ny version av världsstandarden Unified Modeling Language (UML 2.0) höjer graden av automation i utvecklingsarbetet och därmed förstärker det mönster vi känner igen från mognare branscher: effektivisering av FoU genom investeringar i moderna datorhjälpmedel, metodik, utbildning, handledning. Översatt för programvaruleverantörens strateg: "handarbete" är ute, så bli tillräckligt stora eller tillräckligt specialiserade. Automationskoncept baserade på utkastet till denna standard används f.ö. redan i praktiken inom annan mjukvaruutveckling (bl a ombordsystem hos Lockheed). 

För kunden handlar det till syvende och sist om valet mellan pris och ambitionsnivå, mellan ett system som får ihop bokföringen och ett som "kör hela företaget". En rejäl klasskillnad hittar man exempelvis bland försäljnings-konfiguratorer för komponentbaserade produkter (som jag ledde ett erfarenhetsutbyte om för några år sedan). En konfigurator är en viktig del i ett modernt affärssystem och en och annan läsare kan ha provat en mycket enkel variant via nätet, hos sin billeverantör. Bakom nästan samma yttre kan de dock dölja allt ifrån avancerad kunskapsteknik (AI, som reagerar snarlikt på kundens önskemål som en produktkunnig tekniker skulle göra) utvecklad av avknoppade forskare till en rätt enkel "leksak" framtagen med ett enkelt PC-hjälpmedel från Microsoft. Skillnaden kan vara som mellan en ny bil från Saab och en från Corgi Toys...

Milan Kratochvil

Back, Kiseldalens Top Page