Kamratföreningen MUNKEN

År 1949  bildade några gymnasieelever i Gävle en kamratförening och kallade den MUNKEN. Föreningens högtidsdag var Menlösa barns dag som inföll mellan jul och nyår. Då träffades bröderna med nunnor till fest i skytteföreningens lokal på Rödjningen.

Med åren blev det allt svårare att samla medlemmarna till gemensamma aktiviteter på grund av studier på andra orter och familjebildning mm. Det som höll oss samman var bl.a. ett antal premieobligationer och hoppet om en storvinst. 

År 2004 upplöstes föreningen och behållningen skänktes till insamlingen för Världens barn. Mötesprotokoll och andra handlingar överlämnades till stadsarkivet i Gävle.

Inför upplösningen sammanställde jag nedanstående lilla häfte där bröderna hade tillfälle att berätta hur det gått för dem här i livet.

"Efter några års lärartjänst i Valdemarsvik och Gävle (Brynäs och Solängen) hamnade jag tillsammans med nybliven hustru Karin i Norrala strax utanför Söderhamn. Efter fem år där flyttade vi till Ockelbo. Orsaken var att jag ville pröva på att undervisa på realskola som då fortfarande fanns i Ockelbo. Ett annat skäl var att Karins åldriga farmor bodde ensam i ett stort hus, vackert beläget vid Bysjön. Vi övertog sedan huset och där blev vi kvar.

   Jag har tjänstgjort vid realskola, grundskola och KOMVUX och undervisat i matematik, fysik och en del kemi (Kvenne, salig i åminnelse, skulle ha vänt sig åtskilliga varv i sin grav om han vetat detta)

   Tyvärr dog Karin 1996 och därefter har jag varit ensam i huset. Lyckligtvis finns mina tre barn inom räckhåll, Leif i Nacka, Lena i Sandviken och Mona i Valbo. Jag har tre barnbarn. Det mesta av min tid går åt att sköta huset och en stor trädgård"

"Kort livsresumé för Lars "Brutus" Brundin:

   Född 300128 på Brynäs, gift 551226 och har fyra barn, tre pojkar och en flicka. Åtta barnbarn, från början nio, men en liten treåring dog i leukemi.

   Började i läroverket –40, lämnade det –49. Studerade lärarna mer än läroböckerna.

   Folkskollärarexamen –54. Tjänst först i Forsbacka, från –61 ämneslärare i religionskunskap vid Valbo centralskola.

   Predikade vid sidan om. Kompletterade mina teol.studier. Prästvigdes –73 för Härnösands stift. Präst i Ånge.

   Återvände –77 till ärkestiftet till en tjänst i Undersvik. Hittade –81 min nisch som sjukhuspräst i Bollnäs. Fick –90 en liknande tjänst på Södertull i Gävle.

   Pension –95. Var pensionär ett halvår, sedan kom nödrop från Bollnäs och vikariaten började och varar än.

   År sedan –99 ständig vikarie i Söderhamn."

Broder Lucifer kompletterar med att

   "David läste efter studentexamen och lumpen till läkare i Uppsala. Efter diverse kortanställningar fick han jobb som industriläkare på Kema-Nord i Sundsvall. Där förblev han till sin död.

   Hans intressen utanför jobbet var trädgården, där man ibland kunde få se honom sitta gömd bland vinbärsbuskarna med sitt luftgevär för att skjuta alla vildkattor, som tog hans älsklingsfåglar. Även grannkatten lär ha strukit med.

   Fiske, djur och natur var hans stora intressen. Han var också en duktig korsordslösare."

   Själv har jag förfallit till en välmående, bekväm, pensionerad munkbroder, som förvisso ägnat mitt liv åt ett kyrkligt och gudligt leverne som en enkel kyrkomusiker, fastän långt från alla klosterlöften. T ex har jag i synd avlat fyra barn och likaledes i synd förvärvat ett icke oansenligt levnadskapital. Lydnadsregeln torde vara den, som legat mig närmast om hjärtat då jag alltid varit snar att följa viskningar och rop från Belsebub, Mammon, Baccus och andra föregångspotentater.  Så här på ålderns höst kan jag dock konstatera: Jag ångrar ingenting!

   Nog om mig själv nu. Svar på Dina funderingar om Munkens gemensamma besparingar röstar jag för att vi skänker allt till Världens barn. Det kan vara en liten botgöring för det illa vi gjort under vårt leverne (jag talar för mig, och andra mer renhjärtade bröder kanske är av annan åsikt)

   Nunna Inger hälsar och önskar Guds välsignelse till alla bröder och systrar (Hon är pensionerad diakon, så hon vågar göra sådant)

   Mina bröder, Sune och David, frid vare med dem, hälsar genom mig till alla bröder och systrar som fortfarande vandra i tåredalen.

  Lesjöfors den 1 februari i nådens år 2002/Einar Lucifer"

Broder Lucifer har också bifogat några bilder av sig och nunna Inger

Broder Lucifer har bidragit med följande uppgifter om Sune:

"Efter studentexamen i Gävle 1949 tog han värvning som officersaspirant i flygvapnet och blev kvar där några år. Därefter hoppade han av det krigiska och började på SAS, där han blev flygkapten och Caravellepilot. Samtidigt som han for världen runt, läste han medicin och blev så småningom förste flygläkare på SAS. Där blev han kvar till sin död 1988. Nunna Jane bor kvar på Lidingö"

"Ulf Axel Emanuel Drangel föddes i Jönköping den 3 augusti 1932. Familjen kom under 1940-talet att slå sig ned i Gävle, där fadern Folke som häradshövding tillträdde chefsbefattningen vid stadens tingsrätt. Familjen fann sig väl tillrätta i Gävle; staden var stor nog att erbjuda såväl kulturella evenemang, som ett välutvecklat socialt sällskapsliv.

   Ulf hade lätt för sig i skolan och var ett år yngre än klasskamraterna. Han ägnade sig ivrigt åt skarpskytte och florettfäktning jämsides med skolarbetet och avlade studentexamen vid Gävle högre allmänna läroverk 1950, vid 18 års ålder. Under läroverkstiden kom han i kontakt med de kamrater som senare skulle bilda Föreningen Munken. I sina tonår var Ulf mycket road av klubbar och föreningsliv och gick följaktligen med liv och lust in för det glada sällskapsliv som erbjöds i Munkens krets av muntra och kvicka bröder. 

   Efter studentexamen gick Ulf igenom troppchefsutbildning, där han gick ut som kursetta, med påföljande kadettskola vid Kungl. Svea Artilleriregementet, A1, som vid den tiden var förlagt till Valhallavägen i Stockholm, i nuvarande Försvarshögskolans lokaler. Under dessa två år bodde han uppe på ”Öfre Östermalm”, vid en adress med det passande namnet Artillerigatan.

   Steget från A1 till Kungl. Tekniska Högskolan var inte särskilt långt, endast några kvarter, så Ulf fortsatte att promenera Valhallavägen fram och tillbaka i ytterligare fyra år. Väg- och vattenbyggnadslinjen passade hans praktiska handlag. Livet igenom behöll han denna lust att skapa, bygga och åstadkomma synliga resultat – antingen det gällde att gjuta broar, bygga motorleder, vattentorn och sjukhus, eller att bygga och fostra en stor familj.

   Efter fyra intensiva år, varvid Ulf även hade hunnit med att skriva in sig vid Handelshög-skolan för att läsa grundläggande företagsekonomi, avlade han civilingenjörsexamen 1956. Ulfs första år som yrkesverksam VoV-byggare tillbragte han med konstruktion och arbetsledning vid ett flertal kraftstationsbyggen i Norrland. Detta var vid den tiden som vattenkraften byggdes ut i rask takt i landet. Från slutet av 1959 var Ulf verksam vid AB Kasper Höglund. Senare blev han ansvarig för byggnadsavdelningen vid AB Bergendahl & Höckert. Under denna tid deltog Ulf bl.a. i utbyggnaden av den 300 m långa Hägerstensviadukten och trafiktunnlarna till Söderleden.

   Livet var dock inte bara arbete, även om Ulf med förväntan och plikttrohet gick in för varje nytt åtagande. Redan i slutet av 1956 hade han förlovat sig med sin ungdomsvän Sonja Ritze. De hade träffats i Gävle redan som tonåringar och vänner, bland den muntra samling ungdomar som frekventerade varandras hem. Under Ulfs studietid i Stockholm bibehöll de kontakten och vänskapen växte med tiden till tillgivenhet och kärlek. Paret gifte sig i maj 1957 i Gävle Soldatkyrka och bosatte sig först på Östermalm. Då familjen utökades flyttade de till ett eget hus i Danderyd. Ulfs föräldrar Folke och Gunhild hade vid det laget bott där i tre års tid.

   Familjens tre pojkar ställde dock krav på ständiga fritidsaktiviteter. De flesta söndagar gick därför åt till utfärder och bollspel samt om vintern gemensam skidåkning i Danderyds motionsspår. Ulf hjälpte samtidigt sina föräldrar med deras sommarställe ”Ulfstorp” ute i Vaxholmstrakten. Här fälldes åtskilliga träd och eldades många risbrasor.  Detta var fortfarande vid den tid då man arbetade och gick i skolan varje lördag.  

    År 1965 hade familjen köpt sig en egen sommarstuga, där man därefter tillbragte så gott som varje sommar. Skogstomten erbjöd rikligt med arbete ute i det fria. Ulf trivdes med att vara i ständig verksamhet, att arbeta med huvudet och kroppen, gärna bägge i förening. Han var inte de stora ordens man: inte någon som njöt av att orera och höra sin egen röst ljuda i varje sammanhang. Hans ledstjärnor var handling och resultat. Ulf var konstruktiv i ordets sanna bemärkelse. Han trodde på en tillvaro byggd på flit, arbete och ansträngningar, såväl intellektuella som fysiska. Han trodde även på familjen, på det lilla livets sammanhang. Att man ställer upp för varandra, bidrar var och en med sina krafter och tillsammans skapar något som är större än de enskilda delarna. Ulf var en stark och stolt man som inte ville vara beroende av någon annan än sina nära och kära. 

   I och med att 1960-talet övergick i 1970-tal, höjdes allt fler röster som pockade på politiska förändringar av samhället, med krav på ännu mer makt till politiker, fackföreningar och toppstyrda organisationer, på bekostnad av den enskilda människan. Ulf var mycket skeptisk till denna utveckling, med ökad politisering och centralstyrning av samhället. Hans härstamning från en högborgerlig familj, hans uppfostran och hela hans inställning till livet hade skänkt honom helt andra ideal: individens självrådighet och möjlighet att påverka sitt eget liv genom företagsamhet, metodiskt arbete och ansvarstagande. Denna konflikt fick honom att utkämpa flera strider på det ideologiska planet. Striderna fördes framför allt medelst diskussioner och tankeutbyte i de närmaste kretsarna, men stundtals även i de kommunala gatu-, trafik- och taxeringsnämnderna i hemorten Danderyd.  

   Från hösten 1975 fick Ulf tillfälle att bidra till svenskt näringsliv i ett par större internationella sammanhang. Han tillbringade först två år i Förenade Arabemiraten (vars internationella beteckning komiskt nog var densamma som Ulfs egna initialer: UAE), som byggnadschef för uppförandet av ett antal dieselkraftstationer på ASEA. Därefter stannade Ulf kvar i regionen i ytterligare två år, nu som projektledare vid Hifab International AB, vid ett av svensk industris allra mest ambitiösa projekt: den omfattande utbyggnaden av Saudiarabiens telekommunika-tionsnät, en order på över 20 mdr kr som hade säkrat Ericssons AXE-utveckling. Sonja gjorde under denna period en storartad insats som ensam ansvarig för hemmet och familjen i Sverige. Från 1980 återvände Ulf till hemlandet, flera erfarenheter rikare, till ett arbete som ansvarig för byggnationen av lokaler för Bilprovningen hos ungdomsvännen Nils Wretlind och dennes eget företag.

   Parallellt med yrkeskarriären ägnade sig Ulf även åt uppdraget som reservofficer. Han hade 1966 övergått från Artilleriet till Väg- och Vattenbyggnadskåren, där han nådde majors grad 1984. Under hösten 1986 fungerade han som bataljonschef vid Svea Ingenjörsregemente.  Officersmiljön skänkte honom gott kamratskap och ett otvunget samarbete i fält och tält. Allt under skämt, munterhet och förtrolighet. Det var i de små, informella sammanhangen som Ulfs personlighet kom till sin rätt. Här kunde han släppa loss, ta en bägare med kamraterna och ironisera över tillvarons absurditeter. Ulf kunde ibland uppfattas som en saklig och allvarlig man på ytan. Det var dock hans vänner förunnat att få ta del av hans pojkaktiga, ofta drastiska humor. Han kunde vara mycket slagfärdig men höll för det mesta inne med slaget, för att inte riskera att såra någon, ty han var sedan sina tidiga år försedd med en stark självdisciplin.

   Ulfs sista år präglades av en lugn tillvaro i hemmet, där sönerna hade flugit ut till egna bon, men ibland dök upp för att ge ett honom ett handtag i trädgården. Villan genomgick en omfattande renovering 1986, och då detta arbete var slutfört, var även Ulfs livsuppgift till ända. Han gick bort i en obotlig sjukdom, en solig vårdag i slutet av mars 1987, vid 54 års ålder. Ulfs liv blev inte långt men intensivt och det bar rikligt med frukt. Han var sin familjs överhuvud, sina föräldrars trogne son, sina arbetskamraters lojale kollega och sina vänners vän. Han hade det gemensamt med sin namne, Roms grundläggare Romulus, detta att han lade en fast grund till något som än idag består och utvecklas vidare - och som kommer att bära minnet av honom in i framtiden. 

  "Här följer ett sammandrag av en MUNK:s levnadsöden:

   Namn Björn Ericsson (ett förnamn räckte för vilket jag varit tacksam i hela mitt liv). Född 7/41932 på Södra BB i Stockholm. Son till Sigurd Ericsson typograf på Statens Reproduktionsanstalt i Stockholm och till Dagmar Tirén inflyttad till Stockholm från Mattmartrakten i Jämtland.

   Familjen flyttade 1935 till Hjorthagen, där jag växte upp. Min far dog 1938 i blodförgiftning förorsakad av en skada i en korpfotbollsmatch. Min mor tog väl hand om mig, arbetade som sömmerska och såg till att jag fick chansen att efter 4-årig folkskola söka och komma in på 5-årig realskola i Östra Real Högre Allmänt Läroverk för Gossar. Mamma Dagmar träffade en tullare K.B. Johansson från Gävle 1944 och han fick 1947 förflyttning till hemstaden Gävle, där hela hans släkt bodde.

   Vi följde med och jag lämnade 4:e klassen i Östra Real med dåliga betyg. En plugghäst var inte mycket värd i Hjorthagen! Kom så in i klass 5:5B i Läroverket, där jag blev väl mottagen av klasskompisarna med Sten Wiberg och Dick Fors i spetsen. Lyckades komma upp i ett drygt B i genomsnitt i realexamen. Osäker fortsättning, men det blev Ettåriga Handelskursen på Borgarskolan där det gick ganska bra påhejad av Sten Wiberg. Efter genomfört år i E HK var man garanterad att komma in på det 2-åriga handelsgymnasiet, där det gick hyfsat bra och jag gick ut 1951.

     Dessförinnan hade jag tillsammans med Sten gjort mitt livs resa: en cykelfärd till Paris t.o.r. Det blev för min del en sträcka på 450 mil och genomfördes på 45 dagar = ett snitt på 10 mil/dag. Färden gick via Helsingör-Flensburg där vi hade 3 dagars visum for att komma genom Tyskland ('immer radeln'). Vidare från Delfzijl genom mellersta Holland och dito Belgien till Paris, där vi i utkanten campade på golvet i en biljardsalong bland alla fimpar. Sedan via Luxemburg och östra Belgien/Holland tillbaka till Danmark där vi tog så rakt vi kunde till Fredrikshavn, färja till Oslo och sedan cykel till Malung, varifrån Sten cyklade hem till Gävle och jag fortsatte norrut till Jämtland, där min mor och styvfar befann sig.

   1951 började allvaret och det innebar 15 mån. militärtjänst på 1 14 som vanlig skytt och Sten låg på luckan bredvid på ksp. Slutade som furir och gjorde sedan 3 rep-övningar de kallaste vintrarna och på de kallaste ställena man kunde hitta på.

   1952 fanns det gott om jobb för oss med examen och jag tyckte att det mest spännande var att få börja på Sandvikens Jernverks AB:s speditionsavdelning, där vi producerade alla handlingar för deras exportprodukter över hela världen. Efter 1 ½ år där tröttnade jag på att åka buss efter den gamla krokiga vägen och det erbjöds en möjlighet att få börja på skeppsmäklarfirman AB P J Haegerstand, grundad 1859.

   Lämnade en ansökan och begärde hela 750.-/mån. i lön. Fick jobbet och började 1/4 1954. Konstaterade att ordinarie arbetstid slutade lördagar kl 15 och att det givetvis inte betalades någon övertidsersättning. Hur som helst ett mycket omväxlande arbete med utflykter till kajerna och besök på fartygen.

   Detta år blev jag föreslagen till medlem i MUNKEN, men beroende på att det inte fanns några regler för hur man tar in en ny medlem plus att man inte var beslutsmässiga (för få deltagare på mötena) dröjde det till 1958 innan intagningen skedde och jag blev döpt till Ursius.

   Nästa stora händelse inträffade samma år då jag åter träffade på en bekant flicka från min tid i Sandviken. Hon satt då och åt sin lunch i samma lilla matsal som jag. Hennes namn Ulla Tolfström och hon hade som närmaste chef Carl-Erik Björkegren, ett inte helt obekant namn. Denna gång tände det till och vi gifte oss 1959. Tre år senare föddes en son Håkan. Arbetet på firman hade jag tagit till mig ordentligt och 1963 köpte jag firman tillsammans med Urban Wahlström, vilken jag 'handplockat' från Sandvikens Jernverk, där han hade motsvarande arbete som jag haft där.

   Vi tog över företaget på 50/50-basis och mot pensionsförpliktelser mot tidigare ägare. Detta hindrade inte att en dotter tillfördes familjen 1965 med namn Anette.

   En annan viktig händelse inträffade hösten 1964 då vi köpte ett härbre, vilket tidigare hade

transporterats från Dalarna och monterats upp igen i Harkskär på arrenderad tomt. Vi satte i fönster och ordnade en dörr istället för den lilla luckan och inredde härbret för sommarboende. Det byggdes på i etapper 1969 och 1975 då vi fick tillfälle att friköpa tomten på 1800 kvm.

   Under åren 1958-1963 deltog jag med nunna Ulla med glädje i de sammankomster som samlade så många deltagare att de var genomförbara. Tyvärr upplevde jag att munkarnas arbets- och privatliv inte tillät en fortsättning av vårt gemensamma muntra liv i föreningen MUNKEN.

   Arbetslivet krävde även av mig en mycket stor insats med många övertidstimmar och jourhelger och aktiviteter i olika föreningar var av sporadisk karaktär. Studier hade jag dock inte försummat utan genomgick på kvällstid en Företagsekonomisk Fortsättningskurs 1959-1961 och blev diplomerad Företagsekonomi.

   I firman Haegerstrand framledes kallad PJH tog jag över vd-skapet 1968 efter en av de gamla trotjänarna. Företagandet gick litet upp och ner och vi höll oss mellan 5 och 8 anställda. Verksamheterna bestod av skeppsklarering, befraktning och spedition med tillägg av litet transportförsäkring.   PJH var sedan 1904 agent för Rederiaktiebolaget Transatlantic som bedrev linjetrafik på Västafrika, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Dels var jag praktikant hos detta rederi under vintern 1956, dels hade vi många anlöp av deras fartyg i Gävle. Min kompanjon och jag baserade vårt övertagande av PJH på denna agentur. Man kan idag konstatera att vi överlevde detta anrika rederi. Hur som helst vi kämpade på till 1988 då det erbjöds ett tillfälle att avyttra firman till Torsten Engwall, sonsonson till grundaren av Gevalia, Vict. Th. Engwall. Min kollega lämnade företaget vid 60 års ålder 1995. Jag hade möjlighet att 1994 ta delpension och gå ner till 50 %. Då jag fyllde 65 blev jag därefter kvar och arbetade en dag i veckan t.o.m. 2001, kvarstod även som VD t.o.m. 1999. Enda kvarvarande engagemang är att jag deltar i en liten grupp som utformar en bok om sjöfart med PJH som bakgrund och med fokus på Gävles betydelse i den verksamheten.

   Min fru Ulla gick i pension 1998 och vi har ett relativt aktivt liv tillsammans. Jag är med i Tre Ankare Rotaryklubb sedan 1982, medlem i Odd Fellow Logen 108 sedan 70-talet skam till sägandes inte särskilt aktiv där. Vi blev 1997 medlemmar i SPF Ankaret, där vi engagerar oss ganska mycket. Ulla är kassör i Odd Fellow Fruars förening. Hon är kassör i vår bostadsrättsförening Falken, vilket tar en hel del tid.

   I övrigt är jag revisor i Föreningen Briggen Gerda och även revisor i Gävle Jazzklubb samt i Harkskärs samfällighetsförening. Jag har även blivit styrelseledamot i Föreningen Fängelsemuseet, som startades för två år sedan och som öppnade ett museum i 10 celler i gamla fängelsebyggnaden, vilken räddades från rivning för några år sedan. Invigningen tilldrog sig den 9 januari i år. I övrigt går vi på diverse föreläsningar genom t.ex. PUG Pensionärsuniversitetet, HUM Humanistiska Föreningen m.fl.

   Vi månar om vår hälsa dels med att varje vecka dansa Internationella Danser, d. v .s. folkdanser från hela världen, dels genom att gå stavgång eller gå ordentliga skogspromenader. Jag går dessutom på vattengymnastik en gång i veckan. Sommarhuset i Harkskär betyder mycket för oss och ger oss även motion. Det producerar bl.a. 2-3 hinkar potatis plus blommor. Bär och svamp finns att hämta i skogen. Vår båt, en Uttern 520 HT, tar oss t.ex. till den underbara ön Eggegrund när det är vackert väder samt förstås till andra öar i vår minimala skärgård.

   Ett antal resor till Stockholm blir det med besök hos våra barn med familjer. Båda familjerna bor på rätt sida av Stockholm, d. v .s. i Danderyd och Täby. I övrigt reser vi litet längre bort minst en gång/år och det har ofta blivit öar. Azorerna med besök på 4 öar var en härlig upplevelse och Lanzarote med förlängning av sommaren var också skönt.

   I Gävle har vi ett mycket stort utbud av kulturella evenemang, som ibland kompletteras av Sandviken. Ett exempel är när detta skrives att vi ikväll åker till Sandviken och lyssnar på Malena Ernman, Ulf Johansson Werre och Sandviken Big Band,

   I förhoppning att fler Munkar nedtecknar något om sina liv som man kan få ta del av.

Nedtecknat 2004-03-20"

  Bolinder Strand 04 10 12

"Här är min efterlysta profil:

Alltsedan mitt giftermål med Irmgard har livet tett sig ljust och harmoniskt. Jag har henne att tacka för mycket.

   Två barn: Charlotte, sjuksköterska, två barn,  Christine, civilekonom, tre barn. Härliga barnbarn att bygga livet vidare på.

   Själv lyckades jag småningom avlägga en studentexamen med goda betyg, varefter jag studerade vidare i nio terminer för att bli lärare i Anatomi och kirurgi på sjuksköterskenivå. En härlig och innehållsrik tid.

   Närmare 15 år därefter bröt vi upp från Stockholm och flyttade till Dalarna (Vikmanshyttan) där Irmgard (sjukgymnast)  och jag drev ett privat sjukhem i en 1700-tals herrgård för 35 patienter tillsammans med 18 personal. Den mest fascinerande tiden, men också mycket krävande.

     Ett år efter min pensionering flyttade vi så åter till Stockholm. År 2002 gick även Irmgard i pension och nu lever vi ett härligt pensionärsliv med resor, friluftsliv, umgänge och god litteratur."

Personalia: 

Född i By i Kopparbergs län. Föräldrar hemmansägare Klas Larsson och Mina L, f Jäderholm.

Leg tandl. i Sthlm 1955, odont dr 1962,  doc odont anatomi 1963 och teratologi vid KI 1967, universitetslektor anatomi vid KI 1973, adjung. Professor i teratologi i Uppsala 1978-83, chef toxikologisk informservice vid KI 1983-85, professor o övertandl odont toxikoli vid KI 1988-93, konsult sedan 1993.

   Gästprofessor vid Univ of Michigan 1972, utredningsuppdrag NIH, USA 1975, WHO Genève 1986. Skrifter i embryologi och hembygdsforskning, bl.a.

   "Bergsmansgravvårdar på By kyrkogård – Ett tidsdokument" (1999)

   "Arbetare och arbetsförhållanden järnhanteringen i en bergslagssocken under 1800-talet" (2002)

   "Tjänande kvinnor och tidens hårda livsvillkor" (2004)"

"Hösten 1950 började jag på Handelshögskolan i Stockholm. Diplomerad 1956. Hade min första tjänst vid NKI-skolan. Där väcktes mitt intresse för läraryrket och 1958 fick jag ordinarie handelslärartjänst vid Örnsköldsviks yrkesskola. Efter lärarutbildning 1960, vilket innebar adjunktkompetens i handelsämnen, hade jag också fyllnadstjänst vid läroverkets filialklasser av Sundsvalls handelsgymnasium. 1966 inrättades ekonomiska linjen o två-åriga ekonomiska fackskolan vid Ö-viks gymnasieskola (Nolaskolan).

   1966-1971 hade jag min tjänst som adjunkt och vik. lektor vid dessa linjer. Vid sidan av min

tjänst var jag dessa år studierektor för TBV:s högre företagsekonomiska kurs. 1971 fick jag en likartad tjänst vid gymnasieskolan i Visby.

   Visbytiden 1971-1991 gav mig också möjlighet att på fritid och i någon mån tjänstledighet läsa vidare på distans med lärare från Sthlms högskola och Uppsala universitet, vilket bl.a. resulterade i 60 p pedagogik och en teol. kand 1984. I samband med att vi byggde hus 1975 centralt i Visby med nödvändig arkeologisk utgrävning, väcktes också intresset för arkeologi.

   1991, då jag gått i pension, flyttade vi tillbaka till Ångermanland, nu till Docksta, 4 mil söder om Ö-vik, eftersom Valborg uppmanats att för hälsans skull flytta från Gotland med dess blåsiga råa klimat.

Barn:

Nils:               Kakelugnsmakare, bosatt på Gotland

Helena:           Förskollärare, bosatt på Jylland

Eva:               Undersköterska, bosatt i Kramfors kommun

Magnus:         Elingenjör, bosatt i Vaxholm

Vid pennan Valborg Ljung efter Ingvars diktamen

2004-06-26"

Brev från Lars Norén i Västerås 21/8 2004

"Käre Broder Gregorius

Med skammens rodnad på kinderna fattar jag nu äntligen pennan. Egentligen skulle jag ha skrivit på datorn, men just nu tillåter inte riktigt mitt hälsotillstånd det utan en del besvär.

Du har gjort en enorm insats i flera omgångar, Georg, och är verkligen värd all beundran.

   Av olika anledningar, bl.a. den sista flytten, kan jag inte bidra med några gamla fina bilder, men en nyare, ganska aktuell "körkortsbild". Dessutom alltså några handskrivna tillägg till mina "personalia". Du får jättegärna korta ner och göra strykningar, om Du vill – se det som förslag.    Hör gärna av Dig om något är oklart.

Bästa MunkenBroder Hälsningar

Broder Laurentius."

"Bilaga till personalia:

Utbildning/arbetsliv: Efter studentex, ett år på "Käftis" till odont.kandex 1951.

   Trots många glada skratt och stunder tillsammans med  broder Antabus – både under Käftis-tiden och under somriga, oklosterliga upptåg under lumparåren i Sollefteå – kom jag på andra tankar och bytte tandläkardrömmarna mot läkardrömmar.

   Efter studietiden (Sthlm–Lund-Malmö-Sthlm) läk.legitimation 1958 och barnläkarspecialitet 1966.

   Efter bl.a. barnläkarjobb på olika ställen ((bl.a. Karolinska Sjukhuset, Gävle, USA, Södertälje och Danderyds Sjukhus) fick jag slutligen en barnöverläkartjänst vid Västerås lasarett 1979 fram till pensioneringen 1996.

   Familjemässigt kan tilläggas att mitt första äktenskap varade mellan 1954 och 1978. Förutom döttrarna Eva, född 1956 (numera boende i Uppsala) och Christina, född 1960 (numera boende i Danderyd) hade vi också en dotter, född 1955 som avled 1956 i Malmö.

   I mitt nuvarande äktenskap sedan 1980 med Mona, född 1945, har vi en gemensam dotter Catharina, född 1981 (f.n. boende i Sthlm). Mona förde med sig Mikael, f 1971 och Robert, f 1976, i "boet" och dessa båda pojkar känns också som mina egna. (Mikael boende i Stockholm och Robert i Laholm).

Boendeorter – efter Gävle 1931-1950 – har varit Stockholm, Lund, Malmö, Solna, USA (Milwaukee) , Sollentuna, Danderyd, Täby och numera (sedan 1979) Västerås.

   Som för all andra har väl livet bjudit på både med- och motgång, i stort som smått. Stora glädjeämnen har varit barn och barnbarn, förmånen att få njuta barnaåldrarnas spontanitet och

livsglädje också inom yrkesverksamhetens ram.

   Spexande och diverse upptåg (som t.ex. bastrummespel åtta år i Studentkarnevalorkester) och otaliga "sommar-actionfilmer – inspelningar med barnen och tillsammans med familj och vänner har varit en värdefull krydda i tillvaron.

   Det sista decenniet har i mycket präglats av två av varandra oberoende canceråkommor, som förstås är begränsade på olika sätt. Men det tillhör ju livets spelregler."

   Efter lantmäteriutbildning vid KTH i Stockholm tjänstgjorde jag vid lantmäteriet i Uddevalla och Gävle, vid stadsingenjörskontoret i Borås och hos ingenjörsfirman Orrje & Co i Luleå. 1966 blev jag stadsingenjör i Luleå och efter sammanslagning av kontoren 1983 distriktslantmätare i Luleå och var det fram till pensioneringen 1993.

   Sonen Ulf bor i Stockholm och dottern Maria med barnbarn i Härnösand.

   På "fritid" har jag bl.a. sysslat med att skriva böcker om lantmäteri och stadsmätning i Norrbotten mm. Har också byggt upp ett litet lantmäterimuseum. Har också flera hemsidor, bl.a. http://georg.palmgren.org och www.lantmus.org.

Ur Dagens Nyheter 2004-11-08:

"Sten Wiberg

Från FN-tjänst till chefsrekrytering

   Överste Sten Axel Wiberg, FN-man och Cypernvän, har avlidit 72 år gammal. Hans närmaste är makan Birgitta, döttrarna Helena, Lotta och Susanna med familjer.

      Sten växte upp och tog studentexamen i Gävle, utbildade sig till officer och fick tjänst vid I 14 och stannade där tills han efter genomgången generalstabsutbildning flyttade till Stockholm.

   Redan tidigt väcktes hans intresse för FN-tjänst och han tjänstgjorde först som kompanichef i Kongo, inställelsen skedde med ett fallskärmshopp till det redan utposterade kompaniet. Snabbhet i tanke och handling har varit hans karaktäristiska egenskaper lika väl som hans förmåga att väcka förtroende. Efter Kongo följde Cypernkommenderingar med bland annat stabschefsbefattning, samma befattning innehade han också vid FN-missionen i Jerusalem, som

sakkunnig i Uganda och vid katastrofstyrkans bildande.

   Det var sålunda en synnerligen välmeriterad och kunnig Sten som blev förordnad till chef för Arméstabens FN-avdelning och personalansvarig för alla svenska insatser på skilda håll i världen. Han kom nu på rätt plats med sin energi och öppna sinne för variationer och lösningar av problem.

   Han visade ett stort intresse för den svenska civilpolisavdelningens insatser på Cypern, genom att uppmuntra och gynna den civilpolisiära verksamheten, förutsåg att den skulle komma att spela en allt större roll i framtidens krislösningar, vilket ju blivit fallet på många ställen, bland annat på Balkan för att nu nämna ett exempel. Ibland höjdes vissa militära ögonbryn för denna tolkning.

   Då Stens förordnande på AST/FN upphörde förvånade han omvärlden att vid 55 års ålder ta avsked från det militära. I stället för att passivt invänta pensionen startade han en ny karriär som chefsrekryterare åt myndigheter och börsbolag. Det var för Sten en lyckad ändring, ty genom sitt unika kontaktnät, erfarenhet av förhandlingar, kunde han nu få utlopp för sin energi och specialbegåvning, personbedömning.

   Han arbetade hårt och längre men kunde nu också få tillfälle att vistas större perioder på sitt älskade Cypern där familjen hade ett andra hem för vila och rekreation i Larnaca. Han vistades där till kort tid före sin död. Sten var en mycket civil överste och också mycket civiliserad sådan i ordets bästa bemärkelse, han behövde aldrig peka med hela handen eller höja rösten ett tonläge, med enkla lågmälda besked lät han förstå hur han önskade få ett uppdrag utfört, ofta med ett vinnande leende.

   Vi civilpoliser minns Sten med värme för hans framsynthet och positiva attityd mot oss och delar den sorg som familjen känner i förlusten av en varm och generös person.

STIG LENNART PETERSSON

fd polisintendent och

kontingentschef, Cypern"

Fler tidningsartiklar om broder Petrus finns i slutet av detta häfte

Erik berättar att han och Birgit firade 50-årig bröllopsdag år 2003 och har haft ett bra liv tillsammans. Birgit som distriktsköterska och Erik under de sista tio åren vid Lantmäteriets Kartförlag.

   Sonen Hans har ett eget företag i maskinbranschen i Storebro i Småland, och dottern AnnaKarin är lärare i Gävle. Dessutom två gulliga barnbarn.             

Översten sadlade om

Efter en 35-årig militär karriär sadlade STEN WIBERG -60 år i dag den 26 januari - om helt och blev chefsrekryterare.

   - Det har jag inte ångrat, säger den före detta översten och adjutanten hos försvarsministern.

   - Och min hustru Birgitta, som jag träffade redan under skoltiden, tyckte att det var på tiden att jag avslutade min långa värnpliktstid, tillägger han.

   Under rekryten hade han nämligen inga tankar på att bli yrkesofficer: - Men när jag skulle mucka frågade kompanichefen vad jag hade för framtidsplaner. Jag hade inga speciella och då föreslog han att jag skulle bli befäl. Det hade jag inget emot, jag trivdes i lumpen, men hemma blev de häpna, minns han.

   Sten Wibergs militära bana inleddes på - nu nedläggningsdrabbade - I 14 i födelsestaden Gävle och avslutades med en chefstjänst på rikshemvärnsstaben i Stockholm.

   Men däremellan var det FN-tjänst i Kongo, på Cypern - i två omgångar – och i Jerusalem. Under första hälften av 80-talet var han chef för arméstabens FN-avdelning.

Bytte yrke vid 55

Under några år i slutet av 60-talet var Sten Wiberg adjutant hos dåvarande försvarsminister Sven Andersson. Arbetet bestod mest i att hålla kontakten med utländska militärattachéer.

   - En värdefull tjänst som gav många nyttiga internationella kontakter, säger

han.

   Sten Wiberg var 55 år när han bytte yrke. - Det var en ren tillfällighet, jag kunde ha varit kvar i det militära och gått i pension nu vid 60 år.

   - Men jag lockades av ett erbjudande om jobb som chefsrekryterare och tyckte att jag hade så mycket erfarenhet och goda kontakter att jag skulle klara det.

   Han började hos en av landets äldsta rekryteringsföretag och stannade där till i höstas, då han bytte arbetsgivare.

   - Jag blev helt enkelt chefsrekryterad till ett svenskt bolag som ville ha hjälp med arbetsledande personal för ett stort byggprojekt i Saudiarabien.

Tre döttrar

Sten Wiberg är nu chef för en särskild rekryteringsavdelning på sex personer, och för det arabiska projektet är endast män aktuella som chefer på olika nivåer. Att rekrytera kvinnor till chefsbefattningar har han erfarenhet av från sitt förra jobb.

   - Jag ser kompetensen i första hand, oavsett kön, säger Sten Wiberg, pappa till tre döttrar.

   - Det finns vissa uppdragsgivare som har bestämda önskemål vid chefsrekrytering, men i de flesta fall går vi ut förutsättningslöst. En duglig chefsrekryterare  genomför mellan 12 och 15 uppdrag per år, upplyser han oss och tillägger:

   - Seriösa rekryteringsföretag gör sedan en uppföljning efter ett halvår. Har något gått snett genomförs en ny rekrytering utan extra kostnad.

   Med andra ord: en garanti för att få en så duglig chef som möjligt.

Dagens Nyheter 7 november 2004

"Vi skulle skapa ordning bland vildar"

I samma ögonblick som han steg av planet slog hettan emot honom, och nu stod han i den afrikanska skymningen med svetten strömmande nedför ansiktet.

   Han minns dofterna av gräs och dieselolja, av blommor han aldrig hade hört talas om. Men hans tydligaste minne från detta sitt första möte med Afrika är just den fuktiga, tryckande hettan.

   Det var februari 1963. Major Sten Wiberg från Gävle hade tillsammans med sitt FN-kompani nått resans mål, Kamina-basen i västra Kongo.

   - Vi hade ingen aning om vad som väntade, säger han. Det hade knappast heller de svenska politiker och den svenska militärledning som sänt dem till Afrika.

   På A 6 i Jönköping hade Sten Wiberg övat sitt kompani i att med fällda bajonetter och i snörräta led marschera fram och tillbaka på kaserngården. Detta kunde vara lämpligt när det gällde att bemästra upplopp i Kongo, löd uträkningen, och upplopp hade också under många år hört till den kongolesiska vardagen.

   Kort efter den forna belgiska kolonins självständighet i juni 1960 hade inbördeskriget brutit ut. Den mineralrika provinsen Katanga hade förklarat sig oberoende. Nu, i februari 1963, hade de mest intensiva striderna lagt sig, men ännu pyrde svåröverskådliga och ständigt växlande konflikter mellan den kongolesiska armén och Katanga-milis, belgiska officerare, legosoldater från i första hand Sydafrika och tillfälliga lokala styrkor – alla med det gemensamt att de ogillade FN -trupperna.

   - Det var egentligen ingen som ville ha oss där, minns Sten Wiberg.

   De omkring 160 soldater han ledde landade i Kamina med gedigen marschträning, med instruktioner att akta sig för könssjukdomar och med en vag övertygelse om att resten nog skulle ordna sig. De var beordrade att patrullera området kring basen, att förmå befolkningen att inse att kriget var över och att stifta fred vid uppflammande oroligheter.

   Redan vid sin första patrullering påmindes de om att Jönköping låg långt från Kongo. - Vi

tvingades ta oss igenom fyra meter högt elefantgräs, berättar Sten Wiberg. Det var aldrig tal om att marschera. De fick aldrig visa upp de färdigheter de tillägnat sig på kaserngården.

   Sverige i det tidiga 60-talet: FN var ett närmast heligt begrepp. Kongo tycktes för de flesta svenskar vara ett exotiskt och ärofullt äventyr, och de drygt 6.000 svenska FN-soldaterna betraktades allmänt som hjältar.

   - Det var som att ha en hel nations stöd i ryggen, säger Sten Wiberg. Folk tänkte sig att vi åkte iväg för att skapa ordning bland människoätande vildar, och rätt många av oss tänkte nog likadant före avfärden.

   I Dagens Nyheter och andra massmedier förmedlades under denna tid bilden av ett Afrika befolkat av "fanatiska negersekter", "vrålande stamkrigare" och infödingar som i sällsynta stunder av gott lynne kunde behandla främlingar med "chokladbrun välvilja". Till de faror som förväntades möta de svenska soldaterna hörde också människoätande lejon och giftormar. Kongo var som hämtat ur en pojkbok - ett land kring vilket de härligaste skrönor kunde vävas.

   Och skrönor vävdes. Hemvändande FN-soldater gjorde stormande succé med sina blodiga stridsskildringar.

   - De beskrev sig som Rambo, säger Sten Wiberg. De berättade om massakrer på infödingar med pilbågar och höftskynken. Sådant gick hem på dansbanorna därhemma.

   Jo, medger han, det fanns svenska soldater som hamnade i strid. Många tvingades döda, och 19 svenskar dog, däribland FN:s svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Utan minsta tvivel begick en del av svenskarna övergrepp.

   Men regelrätta strider utkämpades framför allt under FN-insatsens första år, och det stora, stora flertalet svenskar kom aldrig i närheten av något som liknade krig.

   - Vi tvingades ofta skilja stridande grupper åt i byarna, berättar Sten Wiberg om uppdraget för sig och sitt kompani. Ibland var situationen hotande. Men vi dödade aldrig någon. Ingen i mitt kompani dödades, och åtskilliga av de historier som berättades om FN-svenskarnas framfart var helt enkelt inte sanna.

   Senare, när den en gång så tacksamma allmänheten börjat betrakta den svenska Kongo-insatsen med större skepsis, kom en dyster skugga att falla över 60-talets hemsnickrade hjälteskildringar.

   - De hade inte klart för sig vad de skickade oss till, säger Sten Wiberg om sina överordnade i Sverige. Man bör i sanningens namn tillägga att ingen, vare sig inom FN eller Sveriges regering, hade situationen i Kongo klar för sig. Den fred som FN-styrkorna var  tänkta att bevara, hade övergått i regelrätt krig redan innan de första svenskarna var på plats. Överenskommelser som utgjorde grunden för FN :s agerande kunde brytas samma dag som de ingicks.

   Betraktad i backspegeln framstår FN-insatsen i Kongo som en serie brådstörtade improvisationer, och osäkerheten i ledningen skapade oro bland soldaterna på plats.

   - De flesta av mina underlydande hade aldrig varit utomlands, säger Sten Wiberg. En och annan kan ha varit på Åland eller i Köpenhamn. Nu hamnade de totalt oförberedda i en alldeles okänd miljö, med ett uppdrag som ständigt ändrade karaktär.

Blev de deprimerade?

   - Om jag hade fått höra något sådant hade jag knappast kunnat hantera det, medger Sten Wiberg. På sin höjd kunde någon komma och berätta att han saknade fästmön därhemma. Men djupare känslor än så pratade man inte om på den tiden.

   Var tyst och stark, löd den hederskodex med vilken 1960-talets FN-svenskar förutsattes hantera sin rädsla och olust. Tysta och starka förutsattes hemvändande soldater utstå prövningarna i Kongo, och samma styrka förväntades av dem vid hemkomsten. Först många år senare erbjöds hemvändande FN-soldater rutinmässigt möjligheten att prata av sig om sina upplevelser.

   I oktober 1961 utbröt oroligheter i ett flyktingläger bevakat av svenska FN-styrkor. Ett tiotal lägerinvånare dödades. Händelsen gavs vid tillfället föga uppmärksamhet i svenska medier men skulle senare starkt prägla opinionens syn på Kongo-insatsen.

   "Ett svenskt Song My", löd rubriken i Folket i Bild 1972. Det hör till saken att den amerikanska massakern på civila i den vietnamesiska byn Song My inträffade 1968 och avslöjades först 1970. 70-talets Sverige var ett annat land än 60-talets, och den svenska Kongoinsatsen kom att bedömas efter förändrade värderingar.

   Kongobilden krockade med en framväxande Vietnamopinion och ett ökande internationellt engagemang. Skrönor som framkallat jubel vid dansbanorna i Småland och Norrbotten väckte plötsligt djup anstöt. Det tidiga 1960-talets hjältesaga började beskrivas i termer som massakrer, våldtäkter och rasism.

Vad var sanningen?

   Sten Wiberg är övertygad om att våldtäkter begicks, att kongoleser dödades utan giltig anledning och att det bland de svenska soldaterna fanns rasister. Men han menar att den mediebild av Kongo som började växa fram under 1970-talet är på det hela taget falsk.

   - Detta är i varje fall inte det Kongo jag själv upplevde, säger han. Visst var synen på svarta afrikaner präglad av tidsandan, säger han. - Vi hade ju aldrig sett en invandrare. Vi hade uppdraget att hjälpa människor som var annorlunda än vi, som inte uppskattade vår närvaro, och helt säkert kände vi ibland ett slags förakt för att de inte behärskade samma saker som vi. Men jag kan inte minnas att vi bar med oss någon motvilja.

   Han skulle efter tiden i Kongo tjänstgöra i FN-förband i Gaza och på Cypern, och han tror att hans halvår i Kongo därför inte blev den livspräglande upplevelse den annars kunnat bli. Men många Kongosoldater sökte aldrig några flera uppdrag. De har blivit kvar i sitt afrikanska äventyr, och flera av dem bevarar bitterheten över mötet med ett otacksamt Sverige.

   - På kamratträffarna kan de återigen beskriva sig själva som Rambo och klaga över att ingen förstår dem, säger Sten Wiberg.

   Ångrar han själv sin tid i Kongo?

   - Inte en sekund, säger han. Jag vet vad vi gjorde. Jag tror att vi förhindrade åtskilligt lidande. Jag har gott samvete.

   Han är glad att ha varit där.