|
Självklara förstahandskällor, som födelseböcker m.m., nämns med sedvanliga förkortningar (fd, vb, db och hfl). Samtliga av dessa är egenhändigt framforskade. Andrahandskällor, och ibland tredjehandskällor, skrivs ut helt med namnet på personen bakom källan. De sistnämnda typerna av källa kan komma från en rad skiftande håll med ett likaledes skiftande källvärde. Jag har i görligaste mån kontrollerar dessa mot originalkällorna. De som ej gått att kontrollera får tas med en vis form av skepsis och betraktas med försiktighet när det gäller källans värde. Ibland kan dessa typer av källor komma från andra personers släktutredningar på internet, i forumet RÖTTER, släkthistoriska utredningar etc. Om så är fallet länkas personens eller övrig källas namn (ex. www.kristinehamn.se) till aktuell plats i blått. Samtliga
biografier är egenhändigt skrivna om inte annat anges. Uppslags-,
biografiska- och genalogiska verk samt större släktutredningar
skrivs liksom i fallet med original källorna i förkortad
form enligt följande: Samtliga källor anges inom hakparentes efter varje biografi. Om
du önskar veta originalkällan till någon av de nedan nämnda
kyrkoböckerna, har frågor eller kanske ny kunskap om min släkt,
skriv då gärna ett mail: patriks_antavlor[at]telia.com
1 Sigfrid Enar Valdemar Molin, född i Fuxerna
sn, Älvsborgs län. Hovmästare, Hotellinspektör och Restaurangchef.
[FBF, L. Molin] *** Generation I *** f Gift
med
m *** Generation II *** ff Gift
14/11 1891 med
fm mm *** Generation III *** fff Gift 11/11 1859 med ffm fmf Gift 23/4 1852 med fmm mmm *** Generation IV *** ffff Gift 1/11 1807 med fffm ffmf Gift 18/2 1821 med ffmm fmff Gift 24/10 1823 med fmfm fmmf Gift 5/12 1824 med fmmm mmmf Gift med mmmm *** Generation V *** fffff Gift 17/10 1779 med ffffm fffmf Gift 10/10 1784 med fffmm ffmff Gift 25/10 1778 med ffmfm ffmmf Gift 12/9 1794 med ffmmm fmfff Gift 30/4 1791 med fmffm fmfmf Gift 27/9 1791 med fmfmm fmmff Gift 14/7 1799 med fmmfm fmmmf Gift 6/8 1791 med fmmmm mmmff Gift 27/10 1791 med mmmfm mmmmf Gift med mmmmm *** Generation VI *** ffffff Gift 5/11 1732 med fffffm ffffmf Gift 9/10 1737 med ffffmm ffmfff Gift 6/6 1742 med ffmffm ffmfmf Gift 21/11 1748 med ffmfmm ffmmff Gift 12/2 1749 med ffmmfm ffmmmf Gift 18/1 1761 med ffmmmm fmffff Gift 25/11 1753 med fmfffm fmffmf Gift 11/1 1756 med fmffmm fmfmff Gift 1756 med fmfmfm fmfmmf Gift 1751 med fmfmmm fmmfff Gift 30/12 1753 med fmmffm fmmfmf Gift 10/11 1745 med fmmfmm fmmmff Gift med fmmmfm fmmmmf Gift med fmmmmm mmmfff Gift 1/11 1765 med mmmffm mmmfmf Gift 22/10 1758 med mmmfmm *** Generation VII *** fffffff Gift 1702 med ffffffm ffffffmf Gift 28/11 1708 med ffffffmm ffffmff Gift 30/5 1709 med ffffmfm ffffmmf Gift 1/9 1701 med ffffmmm ffmffff Gift med ffmfffm ffmffmf Gift med ffmffmm ffmfmmf Gift med ffmfmmm ffmmfff ffmmfmf Gift med ffmmfmm ffmmmff Gift med ffmmmfm ffmmmmf Gift 24/5 1727 med ffmmmmm fmfffff Gift med fmffffm fmfffmf Gift med fmffmm fmffmff Gift med fmffmfm fmffmmf fmfmfff Gift med fmfmffm fmfmfmf Gift 1734 med fmfmfmm fmfmmff Gift med fmfmmfm fmfmmmf Gift 9/9 1729 med fmfmmmm fmmffff Gift med fmmfffm fmmffmf Gift med fmmffmm fmmfmff Gift med fmmfmfm fmmfmmf Gift
med fmmfmmm fmmmfff mmmffff Gift med mmmfffm mmmffmf mmmffmm mmmfmff Gift med mmmfmmf mmmfmmf Gift med mmmfmmm *** Generation VIII *** ffffffff Gift med fffffffm
ffffffmf Gift med ffffffmm fffffmff Gift 12/11 1676 med fffffmfm fffffmmf Gift 8/11 1685 med fffffmmm ffffmfff Gift med ffffmffm ffffmfmf Gift med ffffmfmm ffffmmff ffffmmmf Gift med fffmmmm ffmmmmff Gift med ffmmmmfm fmffmmff fmfmffff Han och hustrun Engel Strömner spelade en viktig roll i Skepplanda sockens historia, inte minst för kyrkobyggnadens omdaning. Efter krig under 1500-talet men framför allt under danska kriget under 1670-talet härjades socknen och dess kyrka. Bland annat klagade kyrkoherden Matthias Oberbergh över att fienden bränt alla husen i prästgården och att "Skeplanda kyrkia ähr då af fienden illa medhhafwen, fönsterne sönderslagne och eliest förolämpadt". Kyrkan var nu i mycket dåligt skick samt ansågs även för liten av sockenborna. Uttryck för dessa missförhållandena kom fram på sockenstämman 1694 då:
Ett par år senare beslöt emellertid skepplandaborna att bygga om och utvidga sin kyrka. Den drivande kraften var kyrkoherde Peter Brun som i Skarstedts herdaminne beskrevs som en "driftig, klok och nitisk man". Räkenskaperna för kyrkans ombyggnad började nedtecknas 1698, en syssla som först sköttes av kommissarien vid Kungliga Amiralitetet i Göteborg, Jonas Ahlehielm, men som snart övertogs av Peter Bruns hustru. Hon var församlingens kyrkokassör under 20 år. Peter Brun avled redan 1704 och fick sin grav på en hedersplats under golvet i den nya kyrkans kor. Den genom åren starkt slitna stenen flyttades dock senare och restes med två andra vid tornets norra sida. Hans gravkammare är dock i stort intakt. Även ett skrank av trä med namnen Peter Brun och Engel Strömner från 1698, sannolikt snidat av Marcus Jeger, minner om den gamle kyrkoherdens tid. Det har förmodligen utgjort barriär på en läktare ovanför dörren från koret till "lilla vapenhuset". Noterbart är också att kyrkan 1698 skänktes ett dopfunt av Myntmästaren Anders (Andreas) Strömner och hans hustru (Brita), vilken var farbror till Engel Strömner. Inskriptionen på dopfuntet löd: "Anno 1698 förahrat af H myntmästaren Wälb. H. Andreas Strömnehr och hans käre hustru Brita Strömnehr till en liten kyrkioprydnad". Anders hustru Brita, född Grönling, var förövrigt moster till Engel. Efter Bruns död gifte hustrun om sig med dennes efterträdare Erik Palmberg (1673-1719), men överlevde även honom. [Skepplanda kyrka, LAG] Gift med fmfmfffm fmfmffmf Gift 1697 med fmfmffmm fmfmfmff Gift 2/2 1699 med fmfmfmfm fmfmfmmf Gift med fmfmfmmm fmfmmfff Gift omkring 1690 med fmfmmffm fmfmmfmf Gift med fmfmmfmm fmfmmmff Naturaliserad svensk adelsman 1/6 1719, introducerad 1720 under nummer 1606 blev han stamfader för den adliga ätten Flach vilken ännu fortleva. Se ättens vapensköld till höger. Flach blev sedermera assessor i Svea hovrätt 16/4 1726. Jur. utr. doktor i sin gamla hemstad Strassburg 29/8 1726 samt slutligen Hovrättsråd 18/6 1733. Han ligger begravd i Västerhaninge kyrka, där hans vapen uppsattes. Johan Fredrik inköpte bl.a. godset Berga som tidigare varit i hans andra hustrus far Johan Salonius (adlad Ehrenhielm) ägo. Efter Flachs död 1734 ärvdes Berga av sonen i detta gifte Johan Fredrik Flach d.y., gift med Catarina Helena Åman. Sonen var liksom sin fader jurist och var hovrättsråd i Svea hovrätt. Han blev slutligen lagman i Uppland. Flach d.y. avled 1759 utan arvingar. Ätten Flach uppges stamma från den adliga ätten Flach von Schwartzenberg i Rhenlandet, känd sedan 1209, men släktledningen är inte dokumentariskt styrkt. Enligt naturalisationsbrevet fick en Sigmund Flach 1574 10/11 av kejsar Maximilian II rikstyskt vapenbrev med inkluderad länsartikel vilken (enligt uppgift) var farfars farfar till ovannämnde Johan Fredrik d.ä. Vapenbeskriving:
. . . En skiöld genom en linie i längden och fyra linier i tvären
fördelt i tije dehlar med gull och svart hvar om annan. Ofvanpå
skiölden står en öppen tornerhielm, hvarutur sträcker sig en
vinge i profil, vändandes sig åt vänster och innehåller samma
fördelningar som i sielfva skiölden, varandes alla spetzarne
i vingen utaf silfver, men crantzen och löfvärcket af gull och
svart, alldeles som detta vapen med sina egenteliga färgor härbredevijd
afmålad finnes. Gift med omkring 1688 fmfmmmfm fmfmmmmf Gift 18/6 1708 med fmfmmmmm fmmfmmff Gift med fmmfmmfm fmmfmmmf *** Generation IX *** fffffffff Gift med ffffffffm fffffmfff fffffmmff Gift med fffffmmfm fffffmmmf Gift med fffffmmmm ffmffmfff ffmffmmff fmfmfffff Gift med fmfmffffm fmfmfffmf Gift med fmfmfffmm fmfmffmmf fmfmfmfff Gift med 4/9 1645 fmfmfmffm fmfmfmfmf Gift med 10/3 1668 fmfmfmfmm fmfmfmmff Gift med 4/1 1676 fmfmfmmfm fmfmfmmmf En uppmärksammad juridisk insats gjorde L i rättegångarna mot för trolldom misstänkta kvinnor i Hälsingland. Sedan en mängd anklagelser för häxeri och färder till Blåkulla förts fram och lett till dödsdomar i Dalarna under 1667, svepte en liknande våg över Hälsingland. En dömande kommission för rannsakningar i landskapet inledde sitt arbete i jan 1673. Ordförande blev Gustaf Rosenhane. Till medlemmar hade utsetts L och Anders Stiernhöök, son till Johan Stiernhöök, och en av tidens mest ansedda rättslärda. Till skillnad från tidens mera upplysta skeptiker har L ej kunnat frigöra sig från tron på djävulen, häxor och trolldom. Allmänt bekant är djävulens besök hos L och assessor A. Stiernhöök som vid tillfället båda var ledamöter av trolldomskommissionen i Uppsala, varom en berättelse inlämnades till konungen. L gjorde likväl en betydade humanitär och juridisk insats i kommissionen. Han var väl bevandrad i den processrättsliga doktrinen och kunde med stöd av den kritisera bristerna i förfarandet. I ett märkligt utlåtande 22 jan 1673 utförde L sin kritik av praxis. Dokumentet har tidigare ansetts främst präglat av Gustaf Rosenhane men är enligt Sandblads utredning avfattat av L. Först erinrar L om att människors fantasi kan leda till att de lämnar orimliga uppgifter. Många utsagor hade varit just orimliga, bl a av religiösa skäl. Andra hade varit motstridiga. Framför allt krävde L, att sedvanliga bevisregler skulle iakttas. Man borde ej godta vittnesberättelser av minderåriga eller av medverkande, ej använda tortyr i andra fall än då nära nog full bevisning förelåg. L rekommenderade stor varsamhet vid bedömningen av de berättelser som lämnades till kommissionen samt mildhet i dom. Först sedan den upplyste Urban Hjärne, såsom medlem av Stockholms kommissorialrätt, ivrat för förnuftiga förklaringsgrunder, började fanatismen vika. Bålen släcktes småningom, ehuru en och annan gnista flammade länge nog. Redan tidigt måtte L. ha förvärvat sig ett gott namn, då hans minnestecknare, F. Törner, vet berätta, att han kort efter sin licentiatexamen haft anbud på en professur i Åbo och samtidigt med adjunktsutnämningen fått dylika från Lund och Dorpat, men vid alla tre tillfällena givit avböjande svar. Hos sina samtida och den närmast efterföljande tiden gällde han som en auktoritet av första rangen på rättsvetenskapens område, liksom han i allmänhet åtnjöt stort anseende, ej minst grundat på det stora hus han förde, i vilket de adliga familjerna tävlade att få sina barn inackorderade. En senare tids kritik har emellertid med skäl gått illa åt hans arbeten, särskilt hans sysselsättning med de gamla lagarnas undersökande. Men ehuru han förvisso saknade den kritiska blick och den noggrannhet, som i första rummet fordras för att ge den vetenskapliga forskningen beståndande värde, torde dock ej kunna nekas, att han var en man av omfattande lärdom, ej utan skarpsinne, där detta ej förmörkades av fördomar, nitisk i sitt kall och begåvad med stor arbetsförmåga. Hans olycka var, att han, den store Olof Rudbecks samtida och vän, alldeles uppgått i dennes idéer om, att Sverige vore folkens vagga och bildningens äldsta härd. Hans av Törner högt beprisade klassiska bildning, som även visar sig av hans förtrolighet med de gamles skrifter, användes ock därför tyvärr oftast för att i rudbeckiansk anda, genom okritiskt uppstaplande och kombinerande av lärda citat, helst ur de gamle författarna, stödja satserna om vår kulturs förklassiska ålder. I sina disputationer, som uppgå till ett antal av mer än 30, har han företrädesvis behandlat ämnen ur den romerska rätten, och den bekante Nettelbladt i Greifswald ansåg sig göra vetenskapen en tjänst genom att 28 år efter L:s död ånyo utgiva sex utav dem. Det sätt, varpå L. förfor vid utgivandet av Loccenius' översättningar av Västgöta- och Upplandslagarna, har av Schlyter med rätta blivit strängt bedömdt för den vårdslöshet, ja uppenbara osannfärdighet, som han därvid låtit komma sig till last. Man har då ej heller just någon anledning att beklaga, att det uppdrag, som han 1683 erhöll av Karl XI att överse och rätta samme Loccenius' översättningar av Lands- och Stadslagarna, vilket han själv åt sig utverkat under förklaring, att Loccenius på sin dödsbädd uttalat en dylik önskan, icke, såvitt man vet, blev utfört. Möjligen förstördes detta arbete, i likhet med vad som skall ha hänt åtskilliga andra av hans verk, vid den stora branden i Uppsala 1702. En annan frukt har dock detta arbete lämnat efter sig i de Anmärkningar till Lands- och Stadslagarna, vilka han 1687 utarbetade (enligt Törners uppgift på den korta tiden av 7 veckor) och som ännu finnas i behåll. Av större betydelse synes hans deltagande i förarbetena till 1734 års lag ha varit. G. Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit bli ordförande i lagkommissionen, förrän han utverkade ett brev av Karl XII (det ankom i juni 1712), enligt vilket L. skulle överse de färdiga balkarna samt uppsätta anmärkningar över ordasättet och språkets beskaffenhet, vilket uppdrag kommissionen på eget bevåg utsträckte även till balkarnas innehåll. Redan hösten 1713 kunde han till kommissionen inlämna sina över 10 balkar uppsatta anmärkningar, vilka utgjorde snarare en ny, självständig redaktion och tillvunne sig livigt erkännande inom kommissionen, som därför varmt anbefallde honom hos konungen och tillika 1714 uppdrog åt honom att överse utsökningsbalken och processordningen, varmed han ock s. å. blev färdig. Mindre lycklig var han i sina laghistoriska forskningar, ehuru de arbeten, som av dem blevo en frukt, av samtiden ansågos för riktiga mönster av skarpsinne och lärdom. Hans då ofta beprisade Zamolxis primus getarum legislator (1687), vari förf. på det mest okritiska sätt användt sin lärdom för att vindicera urgamla anor åt den fornsvenska rätten, är ett äkta rudbeckianskt foster, som ger ungefär samma faktiska behållning som "Atlantica". Och hans andra bekanta huvudarbete av samma art: Notce et observationes in literas pontificis Agapeti II de prerogativa regis upsaliensis (1703), drabbas av samma dom. Agapetus' bulla, som först genom L:s försorg framskaffades i ljuset, är en grov dikt, och all den möda han gjorde sig, för att med stöd av denna bulla och andra källor av både bättre och sämre art tillförsäkra den svenske konungens myndighet en utomordentligt hög ålder, är i det närmaste lika förspilld som den han nedlagt på sin mytiske Zamolxis. Huruvida L. verkligen själv känt oäktheten av denna bulla och av åtskilliga andra från samma verkstad utgångna falsarier eller om han låtit sig bedragas, kan ännu ej med någon säkerhet avgöras. Till slut bör ej glömmas, att L. med stor iver uppträdde vid universitetet som enväldets vapendragare, vars berättigande han i flera skrifter sökte uppvisa. Särskild ryktbarhet i detta avseende förvärvade han genom sin i mars 1691 hållna och sedermera tryckta föreläsning De origine majestatis civilis, som avsåg att officiellt inpränta i ungdomen enväldets gudomliga berättigande. Därav uppkallades nämligen Erik Castovius att, då Jakob Arrhenius 3 dagar senare presiderade för en dylik avhandling, "De origine imperii civilis", uppträda och offentligen hävda den satsen, att konungamakten icke egde ett omedelbart gudomligt ursprung, utan blott ett medelbart samt att den vilade på folkets samtycke och vore bunden av offentliga fördrag. Det underdåniga fjäsk och den lärda intolerans, som L. i hela denna sak ådagalade, hedra ej hans minne. Att Lundius var uppskattad av Karl XI visar ett utdrag av Riddarhusets och adelns protokoll 1719 där det står att Lundius befunnits värdig "icke allenast till adlig sköld, utan jämväl till friherrestånd". Några sådana upphöjelser nådde dock aldrig honom. Istället adlades 1700 hans son, sedermera assessorn, Johan Lundius (1671-1724) med namnet L i l l i e n a d l e r (Liljenadler) (introducerad 1703 under nr 1385) men slöt barnlös själv sin ätt. Det tycks märkligt att den erkänt skickliga och uppskattad Carolus Lundius inte fick sitt adliga namn utan i stället, den i sammanhanget långt mindre meriterade sonen, vars upphöjelse dessutom skedde när han ännu levde, vilket ter sig än märkligare. Kanske var det så att sonen adlades för faderns förtjänster, som var en inte ovanlig företeelse på 1600-talet och 1700-talet, men då bör upphöjelsen ha skett efter Carolus Lundius död 1715. Det kunde också vara så att den adlade önskade att, framför allt om han tillhörde prästeskapet, inte mottaga adlig sköld vilken då istället tillföll barnen, även döttrarna många gånger. Denna teori stämmer dock inte heller då Johan Lundius 1723 önskade adoptera en bror på sitt adliga namn och nummer, utan att lyckas får man tillägga. Att hans syster, Catharina Lundia, kallas Liljenadler i dödboken, betyder heller inget i sammanhanget då systrarna till en adlad bror mycket väl kunde uppta själva namnet men utan något samröre med ett adelskap. Det mesta tyder på att sonens adelskap var grundat på goda personliga insatser men att faderns namn och inflytande spelat en viss roll. Karl XII var också omtalad för att inte upphöja personer i högre stånd, till högre ämbeten och liknande p.g.a. av börd och social status. I krigsmakten var detta välkänt och många högättade officerare förvägrades avancemang då de inte i kungens ögon förtjänade detta trots god social bakgrund. Andra, även ofrälse, kunde dock göra en vacker karriär om de visade prov på mod och skicklighet. Som kuriosa kan nämnas att Carolus Lundius fått en väg i norra delen av Jönköping uppkallad efter sig, Carl Lundius väg. [db, SBL, NFB, GE] Gift med 1662 fmfmfmmmm fmfmmffmf Gift med 1653 fmfmmffmm fmfmmfmff Gift med fmfmmfmfm fmfmmfmmf Gift med fmfmmfmmm fmfmmmfff Gift med fmfmmmffm fmfmmmfmf fmfmmmmff Mer om George Camitz: [Högupplöst bild] Gift med 17/9 1671 fmfmmmmfm fmfmmmmmf Gift med 8/9 1669 fmfmmmmmm *** Generation X *** fffffmmfff Gift med fffffmmffm fmfmffffff Gift med 16/6 1602 fmfmfffffm fmfmffffmf Gift med 163(4) fmfmffffmm fmfmfffmff Gift med fmfmfffmfm fmfmfffmmf Ägde Lilla hovås, genom hustruns föräldrar, i Askim sn, Göteborg och Bohus län, som övertogs av hustrun och henes man i andra giftet, kyrkoherden i Skepplanda Paulus Wirgander (d 1691). Makarna hade även tidvis varit bosatta på Pixbo i Askims sn. Äldsta kände stamfader för släkten Grönling. [LAG] Gift med fmfmfffmmm fmfmfmffff Gift med 10/2 1617 fmfmfmfffm fmfmfmffmf Gift med 1621 fmfmfmffmm fmfmfmfmff Gift med fmfmfmfmfm fmfmfmfmmf Gift med fmfmfmfmmm fmfmfmmfff Uppgifter om D:s liv och studier före ankomsten till Sverige äro synnerligen sparsamma. Han hade emellertid goda medicinska förbindelser i utlandet. Så skall D. (enligt Roberg) ha varit god vän med den kände montpellierprofessorn Lazare Rivière (1589— 1655) och umgåtts med den ännu mer berömde Johan Baptista van Helmont (1577—1644). Båda dessa voro anhängare och befordrare av den paracelsistiska medicinens principer, och det är viktigt att konstatera, att det förefanns en direkt förbindelse mellan två av den moderna medicinens förkämpar och D., vars insatser delvis blevo grundläggande för den medicinska undervisningen och medicinalväsendet i vårt land. Enligt egen uppgift inkallades D. av drottning Kristina; han hade förut under tyska kriget sänts till Gustav II Adolf i en beskickning och antagligen vid detta tillfälle kommit i kontakt med svenska kretsar. Han anlände till Sverige i mitten av oktober 1642 i sällskap med Bengt Skytte och kom hit på livlig rekommendation av bl. a. J. Adler Salvius och Hugo Grotius. Johan Skytte ger, åberopande intyg från de båda sistnämnda, i ett brev till Kristinas forne lärare Johannes Matthiæ‚ 31 okt. 1642 följande sammanfattning av D:s förtjänster: »Summatim att beskriva honom, är han icke allenast in omnibus Medices Facultatis partibus ad miraculum usque versatus, utan ock. . . anatomicus et chemicus perfectissimus et absolutissimus, den vid pass tjugu års tid haver exercerat praxin. Tanta est in illo rerum metallicarum scientia ut nemini postponendus esse videatur». D:s ankomst till Sverige räknades som ett hopp och löfte för den i lägervall liggande medicinska undervisningen. Då J. Skytte i egenskap av universitetskansler i mars 1644 besökte Uppsala, meddelade han, att goda utsikter öppnat sig för den medicinska undervisningen genom D:s ankomst. En del studenter åtnjöt, redan hans undervisning och än flera hörde sändas till honom, ty han syntes ha »en besynnerlig informandi modum» och hade lovat att »på en liten behagelig tid göra dem så färdiga som han själv är». Konsistoriet beslöt att giva stipendier på 150 dlr kmt under två år till 4 à 6 personer, och en av adjunkterna, magister Olaus Stenius, fick med bibehållande av sin lön begiva sig till Stockholm för att komma under D:s ledning. Böcker från universitets- biblioteket sändes även för D:s räkning till Stockholm, och snart påpekade ängsliga uppsalaprofessorer för Axel Oxenstierna, att fara hotade, att hela det medicinska studiet överflyttades till huvudstaden. Farhågorna visade sig emellertid vara ogrundade — varken i Uppsala eller Stockholm visade studenterna något större intresse för medicinsk utbildning, och D:s »privatuniversitet» nedlades på grund av bristande tillgång på läkaradepter. Det blev emellertid en ofta iakttagen regel att skicka de unga läkare, vilka skulle ingå i adlig tjänst, till D., vilken underkastade dem sin prövning. D:s förnämsta betydelse ligger emellertid i skapandet av Collegium medicorum. Tillsammans med tre andra stockholmsläkare (Bernhard Below, Zacharias Wattrang och Peter Schallerus, adl. Gripenflycht) inlämnade han 1663 en ansökan att få bilda en sammanslutning avsedd till ömsesidigt stöd och motarbetande av de oordningar, vilka hämmat läkekonstens framsteg inom riket. I maj s. å. erhöllo de fyra läkarna K. M:ts resolution, det svenska medicinalverkets grundläggande urkund. Kollegiet fick den största betydelse även för t. ex. uppsikten över kirurger och apotekare. Förordningen 1663 var i huvudsak D:s verk, och han har därigenom erhållit en framskjuten plats i den svenska medicinens historia. Som kollegiets preses kvarstod han till sin död 1682. Den 4 aug. 1680 bekräftades kollegiet i ett K. brev, och namnet ändrades till Collegium medicum (1813 Sundhetskollegium, 1877 Medicinalstyrelsen). Som väntat mötte kollegiets bildande harmsna protester från Uppsala, där den förbittrade Olof Rudbeck i ett brev till universitetskanslern M. G, De la Gardie sökte förhindra den K. resolutionen genom att framföra, att stockholmsläkarna påbjödo, "att ingen måtte i Stockholm eller Sverige hava lov att praktisera, utan de äro av dem approberade, sedan att de måga i Stockholm publice läsa medicinam, och där få ett nosocomium, vilket allt skulle vara största ruin för fakulteten och akademien och att hon därigenom förringas, ty i hela Europa äro inga collegia eller fakulteter à part, som icke hänga av akademiens grund...". Kollegiets bestämmelser förhindrade även i själva verket doktorspromotioner i Uppsala, och de förolämpade uppsalamedicinarna valde i fortsättningen att promoveras utomlands. Som läkare synes D. ha åtnjutit stort förtroende såväl hos Kristina och hennes moder, Maria Eleonora, som hos Karl X Gustavs familj. Han åtföljde i aderton månader Karl X Gustav under dennes polska fälttåg och uppvaktade konungen även under danska krigen. Härunder lyckades han vid ett tillfälle enligt egen utsago kurera Karl X Gustav från en svår sjukdom. Karl XI betygar i skrivelse till D. av 25 febr. 1678, att denne gjort både honom och fadern goda tjänster, »enkannerligen förmedelst en och annan lycklig kur med oss själva». Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora förmåddes av D. att besöka Urban Hiärnes hälsobrunn i Medevi, vilket bröt udden av den inom vissa aristokratiska kretsar rådande misstron mot det inhemska surbrunnsvattnet. År 1646 besökte D. själv, sannolikt i studiesyfte, nyfunna hälsokällor i Halberstadts biskopsdöme. Tre år senare sändes han på drottning Kristinas uppdrag till Holland. Den kungagunst, varåt D. under hela sin vistelse i Sverige kunde glädja sig, kom honom till godo icke minst i ekonomiskt avseende. Den 3 aug. 1647 erhöllo D. och en annan av Kristinas läkare, licentiaten Herman Klebius (adl. Klöfverfelt), rätt att som arv och eget i lika delar uppbära inkomsterna från klostret Neuenkloster i ärkebiskopsdömet Bremen. Ett år senare, 16 sept. 1648, utökades donationen till de båda läkarna med några uppräknade gods och inkomster, tillhörande domkapitel i Bremen och Verden. Dessa skulle få ärvas även på spinnsidan och förklarades uttryckligen 8 mars 1651 vara allodial donation. Den 28 juni 1650 erhöll D. som kunglig gåva fyra hemman i Lovö socken, vilka dock följande år inlöstes av kronan mot ersättning. Samtliga dessa donationer hade frälsekaraktär, trots att D. erhöll naturalisation först 15 aug. 1651. En del av de 1648 erhållna inkomstkällorna avyttrade D. snart; resten utbyttes av Kristina 14 maj 1653 mot 15,000 rdr, vilka skulle uppbäras av inkomster från vissa kloster i hertigdömet Bremen. D:s lön var under Kristinas tid 1,000 dlr smt men ökades av Karl X Gustav till 1,500 dir. Den kungliga ynnesten kom D. till godo även i hans andra, läkarkallet helt främmande verksamhetsgren, brukshanteringen. Genom sitt gifte med Helena Radou 1648 hade D. blivit befryndad med flera av landets då ledande bruksägarsläkter, särskilt Radou, Dress och Leijel. År 1651 finner man D. i process med delägarna i Torshälla snidverk, främst Louis De Geer, angående viss ersättningsskyldighet för misslyckade affärer. Processen drevs å hustruns vägnar — hennes make i förra giftet, Georg von Emersen, hade förestått snidverket — och avgjordes av K. M:t helt till Helena Radous förmån. Snart anlitades D. av släktingarna också som förläggare vid deras omfattande bruksrörelse. Under åren 1657—65 lånade D. sin svåger, bruksägaren och köpmannen i Stockholm Adam Radou (Radu), över 50,000 dlr kmt, och i okt. 1669 hade D:s fordringar stigit till över 66,000 dlr. Radou, vars affärer under 1600-talet blevo alltmera tilltrasslade, måste i jan. 1671 som pant överlämna till D. bl. a. Ramshytte bruk i Kils socken i Nora bergslag samt Björndams bruk i Dunkers socken, Villåttinge härad i Södermanland, där D. redan tidigare förvärvat räntorna av 3/4 mantal. Den 1 juli 1671 köpte D. Ramshytte bruk för 42,000 dlr kmt, medan han fortfor att till omkring 1680 driva Björndam som pant i kompanjonskap med Johan de Flon. Ramshyttan omfattade 4 1/2 hemman, två hamrar, en masugn och en sågkvarn men hade ringa skogstillgång. Björndams bruk bestod av två hamrar, Nyhammar och Stålbåga, med vardera två härdar, samt en förfallen masugn. De båda svågrarnas förbindelser ändade 1674 i en långdragen process angående Radous skuld till D., som avgjordes först av K. M:t. D. begärde 1679 säterifrihet på Ramshytte gård. På liknande sätt som D. 1671 förvärvade Ramshytte bruk, hade han redan tre år tidigare erhållit det betydande brukskomplexet Kroppa och Storfors i Filipstads bergslag i Värmland. År 1666 erhöll nämligen D., trots ett tidigare K. förbud för frälseman att äga dessa bruk, rätt att inlösa dem från Palmstruchska banken, dit de tre år tidigare pantsatts av Adam Radous andre svåger, Otto Dress. D. övertog bruken 26 maj 1668 för en summa av nära 35,000 dlr kmt (7,000 rdr). Han erhöll Karl XI:s konfirmation av äganderätten till bruken 16 okt. 1675 och säterifrihet på både Kroppa gamla kungsgård och Storfors gård 24 dec. 1676. Som stöd åt bruksdriften fick D. från 27 april 1669 arrendera uppbörden av tiondejärnet i Filipstads och Karlskoga bergslag. Då D. dels hade fordringar på kronan för innestående lön, dels av Karl XI 2 febr. 1678 erhöll som donation 1,500 dlr kmt årligen, fingo motsvarande belopp avräknas från det årliga arrendet. Ett ytterligare bevis på Karl XI:s ynnest var, att D. 28 febr. 1680 och 8 juni 1681 erhöll ny bekräftelse på sin äganderätt till Kroppa och Storfors samt befrielse från allt åtal från reduktionsmyndigheternas sida. Detta hindrade likväl icke, att kronan 1685, tre år efter D:s död, reducerade hela brukskomplexet. D. skötte icke själv sina egendomar utan överlät bruksdriften till förvaltare. Bruken förkovrades likväl under hans tid. Roberg beskriver D. som »en stor Græcus, en lärd och snäll man, visste sin Hippocratem utantill, var mager, lagom lång och mycket æstimerad. Aldrig tog han hatten av sig för de store herrarne». Han var kvick och slagfärdig och hade en erkänd förmåga att »tranchera discourserna». Med Urban Hiärne som sagesman berättar Roberg, att D. härskade inom Collegium medicorum med diktatorisk makt; majoritetsbeslut, vilka ej överensstämde med hans egen uppfattning, avfärdades med ett hotfullt: »Messieurs, si vous êtes pour la pluralité des vœux, je quitterai toute cette affaire». Avigsidan av hans karaktär synes ha varit, att han »glorierade» sig av ting, som uppfunnits av andra, och Arckenholtz fäller det hårda omdömet: »Il etoit savant, mais hableur & grand comedien, faisant parade de ce que d’autres avoient inventé avant lui.» Några tryckta skrifter av D. finnas ej, och endast en medicinsk handskrift av honom har påträffats. Urban Hiärne erhöll (enligt vad han meddelade Roberg) ett av D:s manuskript, vilket innehöll en receptsamling och som förut ägts av Ulrika Eleonora. Denna handskrift är med all sannolikhet identisk med cod. D 200 i Uppsala univ.-bibliotek, vilken innehåller »Doctoris Durietz Compositiones medicamentorum secretiorum, per propriam ipsius experientiam probatorum» och försetts med ett register av Hiärnes hand. D. beskriver häri ett flertal »hemliga» kompositioner och omtalar även de olika medlens botande krafter. Det visar sig, att D. huvudsakligen — ehuru ej uteslutande — följer den spagyriska medicinens normer, och att han i mycket är beroende av den livaktiga farmakologiska forskning, som drevs i paracelsistisk anda och stundom använde sig av mer eller mindre charlatanartade reklammetoder. Av stort intresse är att iakttaga inflytandet från den berömde Leidenläkaren Franciscus Sylvius; genom D. kom den svenska medicinen i kontakt med iatrokemien — den viktigaste tillämpningen av de paracelsistiska doktrinerna inom tidens läkekonst. Av D:s medikamenter, vilka synas ha varit mycket kraftigt verkande, hade »Dörjes med tillsats av opium, åkommor, enkannerligen moderdroppar», en tinktur på bävergäll stort anseende som medel mot nervösa hysteri, ända till slutet av 1800-talet. Du Rietz tillhörde en urgammal franks adlig ätt vars äldste kända stamfader uppges vara Guillaume Du Rietz som levde 1190. Dessa uppgifter har inte gått att leda i bevis, men är inte osannolika. Naturaliserades 15/8 1651 som svensk adelsman och introducerades 3/11 1660 under nr 666 på riddarhuset och blev stamfader för en talrik ätt som ännu fortleva. Se ättens vapensköld till höger. I Svensk uppslagsbok 2:a upplagan står: Blev med. doktor i Orange samt därefter med. professor, kunglig livmedikus hos Ludvig XIII och conseiller de France. Genom kammarrådet Bengt Skytte inkallades han 1642 till Sverige och anställdes genast, på grund av rekommendationer från Adler Salvius och Hugo Grotius m. fl., som livmedikus hos drottning Kristina. 1651 erhöll han avsked från denna syssla och utnämndes 1655 av Karl X Gustaf till kunglig arkiater. I förening med tre andra läkare - Below, Wattrang och Gripenflycht - inrättade han 1663 i Stockholm ett slags läkarförening, C o l l e g i u m medicum 1. medicorum, vilken kort därefter erhöll kungliga privilegier. Han var en lärd och mycket aktad man, med en starkt utpräglad känsla av sitt personliga värde. Efter honom hava Du Rietz' (Dörjés) moderdroppar sitt namn. Se E. Edholm, "G. F. Du Rietz" (i "Tidskr. i militär helsovård", 19:e arg., 1894). I svensk biografisk handlexikon står: "Sedan D. vid det den tiden berömda universitetet i Salamanca (ska vara Orange) i Spanien vunnit den medicinska doktorsgraden, återvände han och sökte en anställning i sitt fädernesland, där han efter vartannat utnämndes till professor, livmedikus och conseiller de France. D. kom 1642 till Sverige, kallad genom kammarrådet Bengt Skytte och försedd med rekommendationsbref från Adler Salvius, Hugo Grotius m. fl., samt anställdes genast som livmedikus hos drottning Kristina. Som läkarebildningen vid Uppsala högskola vid den tiden befann sig i djupt förfall, erbjöd sig D. att i Stockholm öppna en medicinsk undervisningsanstalt, vilken likväl icke pågick många år, förrän den franske doktorn ledsnade vid sitt lärarekall. En annan inrättning, till hvilken han även var upphofsman, rönte däremot bättre framgång. Tillsammans med tre andra läkare stiftade han 1663 ett läkaresällskap, som s. å. erhöll privilegier av regeringen, under namn av Collegium medicum. Detta kollegium, vilket i början icke var annat än ett med skråmässiga privilegier skyddadt läkaresällskap, erhöll under tidernas lopp med utvidgad myndighet allt mera prägeln av ett förvaltande ämbetsverk och utbildades slutligen till sundhetskollegium. 1651 blef D. naturaliserad svensk adelsman, erhöll s. å. avsked från sysslan som livmedikus och utnämndes fyra år därefter till arkiater. Han var på sin tid en av Europas utmärktaste läkare. Hans föreställningar om sin egen lärda betydlighet voro över hövan stora och ökades ytterligare av andryghet, dels över sin egen, dels över sin första frus börd, i det att hon härstammade från prinsarna av Mortaigne. Denna inbillade höghet gjorde honom så stolt, att han aldrig lyfte på hatten för någon, ej en gång för rikets dignitärer." [SBHL, NFB, GE, SBL] Mer
om Grégoire François Du Rietz: [Högupplöst
bild] Gift med 27/4 1648 fmfmfmmffm fmfmfmmfmf "I Tyskland gjorde han efter westfaliska fredens inträdande Karl Gustav sällskap till bl. a. Nürnberg. Karl Gustav, som fått Öland i förläning och under åren före sin tronbestigning residerade på Borgholms slott, utverkade två år senare E:s utnämning till superintendent i Kalmar, trots att det högsta röstetalet vid valet uppnåtts av Johannes Terserus, som var en av den adelsfientliga oppositionens främsta ledare, och senare är bekant som E:s vederdeloman. E. å sin sida kunde också göra Johan Casimir och hans söner gentjänster. Av mindre betydelse var väl, att E. 1646 lämnade Johan Casimir tvenne lån på 360 rdr, som återbetalades av hertig Adolf Johan först 1661, da summan med »intresse» vuxit till 900 rdr. Viktigare var, att E. i Linköpings biskopsgård under ett halvår 1659 hos sig hyste Karl Gustavs naturlige son sedermera greve Gustaf Carlsson med dennes hovmästare Erik Lindeman (Lindschöld) samt övrig uppvaktning och betjäning. Även med Adolf Johan var E. förenad i varm vänskap, vilket förklarar E:s kamp i prästeståndet vid riksdagen i Stockholm 1660 för respekterande av Karl Gustavs testamente även i dess bestämmelser angående Adolf Johans ställning i riksstyrelsen. E. anmodades också att förrätta Karl Gustavs jordfästning liksom vigselakten mellan Adolf Johan och Elsa Elisabeth Brahe. Karl Gustavs uppskattning av E. vilade på saklig grund. E. var en rikt begåvad, skicklig och energisk kyrkoman. Någon större insats som superintendent för svenska armén i Tyskland hann han dock icke göra, då han icke nådde fram till armén förrän fred slutits. I Kalmar gjorde han däremot betydelsefulla insatser. E. kan rknas som den andre grundläggaren efter J. Rothovius av Kalmar gymnasium. Vid sin ankomst till Kalmar fann han skolan vara svårt förfallen — under sex eller sju år hade ingen examen hållits. Då kan man tänka sig hurudant tillståndet skall vara, klagar han i ett brev till Axel Oxenstierna. E. önskade nu placera skolrektorn som kyrkoherde i ett landsbygdspastorat, då han hade tre unga, utmärkta magistrar, som skulle kunna sätta skolan på fötter igen. E. lyckades också förmå drottning Kristina att återkalla sitt beslut, att i Kalmar blott skulle finnas en trivialskola. Han utverkade sedan av Karl Gustav, att skolan även fick gymnasium; i samband härmed gav Karl Gustav skolan namnet Collegium Carolo- Gustavianum. Denne anslog samtidigt av sin kronotionde från Öland lön för en lektor i latin och historia och skänkte ett större belopp för uppförande av ett »auditorium». Även på det kyrkliga området gjorde E. bestående insatser under sin superintendentstid i Kalmar. Från hans tid börja de bevarade protokollen i Kalmar domkapitels arkiv, och han utvidgade väsentligt de föreskrifter om församlingarnas kyrkoböcker, som för Kalmar stift först utfärdats av hans företrädare och svärfader Nicolaus Eschilli. Linköpings stift, där E. växt upp och tidigare tjänstgjort, intog just på detta område en ledande ställning. Han införde vid synoderna förhör med de yngre, obefordrade prästerna, något som också tidigare praktiserats i Linköpings stift. Kalmar domkyrkas förvaltning, som lagts under rådstugan och gav anledning till allvarliga anmärkningar, reorganiserades av E. genom tillsättande av en prästerlig syssloman och två kyrkvärdar, utsedda av borgerskapet. I Linköpings stift nedlade E. ett utomordentligt arbete under sitt femtonåriga episkopat. I domkapitlet var han den bestämmande utan att därför undertrycka motsatta åsikter och meningar. Med största nit visiterade han i sitt stift, framför allt vintertid, då han i släde for från församling till församling, predikade, förhörde kristendomskunskap och avdömde mål. Alldeles särskilt intresserade han sig för kyrkobyggnader och hospital, som han flitigt besökte och på olika sätt gynnade. Kyrkopolitiskt spelade E. en ingalunda oviktig roll. Vid riksdagen 1647 var han en av prästeståndets båda notarier, och av hans hand är det första bevarade konceptet till ståndets privilegier; den fortsatta redigeringen sköttes av den segt moderat-konservative biskop Olof Laurelius i Västerås, och privilegiebrev utfärdades av Kristina 1647 och 1650. Även i fortsättningen hörde E. till Laurelius’ anhängare och medarbetare, så i kyrkoordningskommissionen sommaren 1659, där Emporagrius och Terserus bildade det motsatta partiet. Varken E. och Laurelius eller deras motståndare fingo trots fortsatta bemödanden uppleva någon k. stadfästelse av sina kyrkolagsförslag. Till sin teologiska åskådning var E. strängt ortodox. Framför allt ägde han en starkt antikatolsk inställing. Av riksdagen i Stockholm 1660 fick han det grannlaga uppdraget att förehålla drottning Kristina, som då besökte Sverige, »hennes avfall från den lutherska religionen och att hon till stor förargelse inrättat offentlig, påvisk gudstjänst på slottet i Stockholm». När drottningen följande år på besök i Norrköping, som var hennes förläning, uppsatt ett altare i sin kammare och hållit katolsk mässa där, skyndade E. sig att inrapportera detta till såväl änkedrottningen som Magnus Gabriel De la Gardie. Vid riksdagen 1664, där E. fungerade som prästeståndets talman, uppträdde han med bestämdhet och kraft mot biskoparna Johannes Matthiæ och Terserus, och lyckades även åstadkomma att de båda för synkretistiska irrläror anklagade avsattes från sina biskopsämbeten. Även om det fanns en gammal personlig motsättning mellan E. och Terserus, som daterade sig ända från riksdagen i Stockholm 1650 och superintendentsutnämningen i Kalmar s. å., torde E:s ståndpunktstagande i denna sak ha dikterats av hans ortodoxa åskådning och hans oro för den skadegörelse för kyrkans liv, som lärostriderna måste medföra. Terserus, som överlevde E., fick emellertid triumfen att efterträda honom på Linköpings biskopsstol. En gammal och ganska träffande karakteristik av E. är följande: »han var en lärd, myndig och förmögen biskop». E:s myndighet kom ofta till uttryck både mot mindre skötsamma präster och mot de förhärdade brottslingar, som han mötte i domkapitlet i synnerhet vid rannsakningen av äktenskapssaker och vilka han ofta kastade i tornet på vatten och bröd. Han visste att hävda sitt ämbete mot adelsmän, som ville tillvälla sig avgörandet vid kyrkoherdetillsättningar eller i äktenskapsfrågor eller på annat sätt lade sig i hans ämbetsutövning. Med fasthet uppträdde han, när han hade rätten på sin sida, mot rikets herrar, t. ex. Per Brahe, vars grevskap delvis låg inom Linköpings stift, och mot regeringen. Efter hand fövärvade han sig mycket stor auktoritet både i sitt stift och i prästeståndet. E. var framför allt en praktiskt dugande man; han avsmakade t. ex. i hospitalen själv maten och kontrollvägde portionerna. Sin privata ekonomi skötte han med omsorg och framgång och blev med tiden en betydande godsherre. Utom kungliga förläningar ägde han bl. a. Hälleby (Adlerskog) i Västra Eneby, Biskopsberga i Allhelgona och Ulja (Uljeberg) i Viby, samtliga i Östergötland." Enander mångtaliga gods som han förvärvat genom köp och arv eller fått som kunglig förläning gjorde att han med tiden blev en värdsligt förmögen man. Adlades 1/5 1658 med namnet G y l l e n a d l e r och introducerades 1/1 1660 under nummer 655 på riddarhuset. Han kallade sig dock fortfarande Enander. Namnet begagnades först av hans barn vars ättlingar ännu idag fortleva. Se ättens vapensköld till höger. [NFB, SRAK, SBL, SBHL] Mer om Samuel Nicolai Enander: [Högupplöst bild] Gift med 3/5 1653 fmfmfmmfmm fmfmfmmmff Gift med fmfmfmmffm fmfmfmmmmf 1635 blev han ledamot av kämnärsrätten, året därpå blev han rådman och 1642 borgmästare för "köphandeln, byggningsväsendet och ämbetsdirektionen" och deltog i utskottsmötena 1635 och 1645. Som nyutnämd borgmästare sades han vara "en ung man, förståndig att se på stadens gagn och bäst såsom (ock) att borgerskapets nytta söka." Lorhman var även riksdagsman vid 1642 och 1645 års riksdagar. Han blev mycket förmögen och ägde flera gårdar i Uppsala. Förutom Helsingegården ägde han Dannegården, nu en del av Linnégatan 5, och hans förnämsta var tomten i hörnet av Stora Torget och Svartbäcksgatan, där han uppförde det "fasta och herliga steenhuus", som det står i Drottning Kristinas privilegiebrev, där hans änka sedan drev källarrörelse. I det huset bedrevs sådan verksamhet i 250 år tills huset, "Hörnan" kallat, i början av 1900-talet revs och lämnade plats för ett bankhus. Han ägde även "12 öres afradsjord i Gränbygärde i Vaksala socken" donerad av Drottning Kristina i brev daterat 17/5 1649 i vederlag för jord han miste "för vägarnas regularitets skull". I augusti 1649 insjuknade han i "Cathare vehementis correptus" och dog 14 sept s.å. Han begravdes i sin egen murade grav i domkyrkan där även mågen Olof Rudbeck vilar. Hans son Livmedikusen Gustaf Lorhman (1640-1694) adlades L o h r e m a n 1689 (nr 1172), vars ätt med sonen Gustaf Johan Frans Lohreman (1678-1748) anses utgången i Sverige efter att denne flyttat till Rom och antagit Katolsk tro. Där tjänade han flera Påvar och avled som Kanik i kyrkan St:Maria in Travestere. [K.W. Herdin, SBL, GE] Gift med 2/9 1629 fmfmfmmmmm fmfmmffmmf Gift med 1615 fmfmmffmmm fmfmmfmfff Av hans två kända söner var den äldsta Sven Andersson Bånghe (omkr. 1610-1644). Han deltog i 30-åriga kriget och avancerade till löjtnant vid Västgöta-Dals regemente. Olika uppgifter har gjort gällande att han sägs ha antingen stupat 1642 eller samma år blivit tillfångatagen och kort därefter avlidit i fångeskap. Dessa har dock kunnat överbevisats med nya kunskaper av Gunnar Norlin som preseterades i Släkt och Hävd no 3 1973. Här menar han att Sven Andersson Bånghe blivit tillfångatagen i slaget vid Leipzig 1642 men återkommit till sitt kompani, som nu var förlagt till Helsingborg, senast i januari 1644. Han nämndes nu som kapten vid Västgöta-Dals regemente och avled först 9/12 1644 i Helsingborg. I de två sista av honom underskrivna rullorna använde han ett sigill som tydligt visar en adlig sköld med ätten Bratts tre stjärnor och därovan initialerna SAAP (P=B). Detta, tillsammans med Arvid Noreens övertygade uppfattning om Anders Bånges släktskap med adliga ätten Bratt (som inte grundar sig på Norlins källor), stärker teorin om att hans farfars farfar var Bonde Olof Mattson som traditionen säger. Denna skall i sin tur vara sonsons son till den av Karl Knutsson Bonde adlade Nils Stensson Bratt. Sven Andersson Bånghes hustru Christina Stierna (av adlig släkt, död 1677) trodde mannen avlidit i kriget och gifte om sig med makens tidigare chef överstelöjtnant, sedermera överste, Börje Drakenberg (1606-1692). Hennes barn med Bånghe Erik och Maria önskades av Drakenberg bli adopterade på hans adliga namn men de blev istället adlade Drakenfelt 1678 (introducerad under no 946, utslocknad 1703). [SBL, NFB, HB, SoH] fmfmmfmffm fmfmmfmfmf Joen Larsson var en betrodd och känd man på sin tid, även utanför Värmland, och hade samlat på sig en avsevärd förmögenhet. Till det sistnämnda bidrog inte minst hans gifte med den på gods rika Anna Bratt som tillhörde en gammal frälsesätt. Barnen i hans första gifte med denna Anna Bratt (se nästföljande ana) upptog namnet Ekman (Eckman), vilket namn nämndes första gången på 1640-talet. Barnen i det andra giftet upptog namnet Carlgren. Uppgifterna för hans död är något osäkra. Han skall ännu levat åtminstone 30/1 1674, då han "låg i sotesäng" på sin gård Hovlanda i Väse sn och bör rimligen ha avlidit i februari månad. Åtskiliga betydelsefulla medlemmar av släkten Ekmans mest bekanta gren har varit bosatta i Göteborg och där bidragit stort till stadens ekonomi. Historikern och Värmlansprästen Erik Fernow skriver om honom 1773: "Han var en rik fogde. Han bygde hyttor och hamrar och hade ändå hade förläning af kronan. Hans barn kallade sig Ekman och hafva blifvit en vidlyftig slägt. Han bytte 1673 syssla med sin son, som förut varit landsskrifvare." Hembygdsforskaren, före detta LRF-orföranden och ledamoten i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien Sven Tågmark skriver: "Befallningsmannen Joen Larsson var, näst landshövdingen, Värmlands mäktigaste person. Han var en av medlemmarna i Glumserudssläkten som var en av mellansveriges förmögnaste på grund av sin handel med smide ur sjömalm från inte minst Östra Fågelvik. Det är troligt att familjen hållit på med detta sedan tiden kring digerdöden 1350. Joen var samtidigt en av länets största industrimän. Han hade anlagt och ägde Glumshammaren i Väse och Hökebro i Nyed samt genom övertagande av skattefordringar köpt en hammare i Brattfors. Dessutom hade han som förläning fått andel i Sunnemohyttan. Vid Karl XI:s räfst med frälset berördes han inte utan fick behålla sin frälserätt, vilket är talande för hans ställning hos regeringen. I sin ställning som befallningsman var han också länets högste chef för de vargeringsstyrkor, hemvärnet, som trädde i tjänst då länet var hotat. Han var detta under den så kallade Hannibalsfejden mot Norge på 1640-talet. Namnet efter den danske ståthållaren i Norge, Hannbal Sehested, avsatt 1651. Förutom gård i Glumserud ägde han Barsjötorp, Ökna, Hovlanda och ett hus i Karlstad, där han var borgmästare i fem år på äldre dagar. Han dog 1680 (ska vara 1674) i hög ålder och efterträddes av sin son Lars Jonsson som dock inte fick faderns ställning, utan var främste skatteindrivare. Joen Larsson överlät Brattfors till en av sina mågar, Anders Andersson Bånge. Denne var borgare det vill säga köpman, först i Karlstad, innan han på grund av en rad processer kom till Filipstad där han dock först blev nekad burskap. Anders Anderssons ättlingar kallade sig Bratt, en mycket bemärkt släkt som i stort antal lever i än i denna dag." Prästen Petrus Magni Gyllenius var under en period lärare för fem av Joen Larssons barn och skriver i sin dagbok i januari 1648: ”Den 30 fick iagh liberam quadram, och en godh lägenheet medh maat och dricka hoos wällaktat Jon Larsson i Öckne, för trenne hanss söner, som iagh begynte informera, nemligh Laurentium, Petrus et Danielem Jonæ, och iagh kom uthi hanss gårdh i Carlstadh til att gästa.” I juli samma år skriver han: "Den 22 gick iagh till Öckne i Foglewijk, och tå war iagh aldeless sinnader att reesa ifrån Carlstadh, och til then konglige Academien i Åbo, detta iagh för min nutricio berättadhe. Tå begiärade han, att iagh skulle också tagha medh migh til Finland hanss son, Larurentius Jonæ, thet iagh honom loffvade.” Anno 1647, den 3 februarij, begynte iagh informera Danielem Jonæ, wällaktat Jon Larssonss söner i Öckne i Foglewijk, til samma åhr den 2 aug., tå iagh bortreste…." [NFB, SBL, SvA no 2 1998, Sigvard Boström] Gift med fmfmmfmfmm fmfmmfmmff Gift med fmfmmfmmfm fmfmmmffff fmfmmmffmf
fmfmmmmfff fmfmmmmfmf Gift med 1644 fmfmmmmfmm fmfmmmmmff fmfmmmmmmf Gift med fmfmmmmmmm *** Generation XI *** fffffmmffff fmfmfffffff Gift med 1/2 1562 fmfmffffffm fmfmffffmff
Gift med fmfmffffmfm fmfmffffmmf Gift med fmfmffffmmm fmfmfffmfff fmfmfffmmmf Gift med fmfmfffmmmm fmfmfmfffmf Gift med fmfmfmfffmm fmfmfmffmff fmfmfmfmfff fmfmfmmffff Gift med fmfmfmmfffm fmfmfmmffmf Gift med fmfmfmmffmm fmfmfmmfmff Gift med fmfmfmmfmfm fmfmfmmfmmf Eschilli kom att spela än viktig roll som motståndare till det utkast till ny kyrkoordning som Johannes Matthiæ lade fram 1644 som följande historia visar. Mot bakgrund av de allt mer splittrade protestantiska krafterna i Europa allt sedan reformationen hade man på kontinenten såväl som Sverige börjat arbeta för att försöka återförena dessa. I Sverige försökte den skotskfödde telogen Johannes Duræus (eg. John Durie, el. Dury) vinna Axel Oxenstierna gehör. Han hänvisade till teologie professorn, sedermera överhovpredikanten hos drottning Kristina, Johannes Matthiæ. Trots att Johannes Matthiæ var genuint intresserad vann han varken hos honom, vid Uppsala teologiska fakultet eller vid 1638 års kyrkomöte något större stöd för sina tankar. Johannes Matthiæ officiellt neutrala inställning till Johannes Duræus planer kan måhända förklaras av rädsla att stöta sig med prästeskapet och därmed grusa hans avancemang inom den svenska kyrkan. Först efter att han utsetts till biskop i Strängnäs 1643 kunde de hos honom boende krafterna, vilka önskade en förening av protestanterna i Sverige i Johannes Duræu anda, få större utrymme. En av de tidiga uppgifter prästeskapet gav Johannes Matthiæ i uppgift var att arbeta på en ny kyrkoordningen i Sverige. En sådan önskan hade länge funnits och Johannes Matthiæ som såg sin chans att låta de unionistiska tankarna få en verklig betydelse. Förutom Johannes Duræus fick de böhmiska brödernas biskop, den berömde pedagogen Johan Amos Comenius synnerligen stort inflytade på Johannes Matthiæ. Graden av inflyttande var så omfattandeatt det utkast till ny kyrkoordning som han lade fram 1644, kallat "Idea boni ordinis in ecclesia" (ung. förslag till en god kyrkoordning), i hög grad var översatt och bearbetad efter de böhmiska brödernas 1616 antagna kyrkoordning. Den största förändringen som föreslogs, var införandet av konfirmation för ungdomen, som borde förrättas av biskopen med handpåläggning. I övrigt hade utkastet en kalvinistisk prägel på många punkter vilket tillsammans med annat väckte stor uppmärksamhet och undran från prästskap och politiker. Axel Oxenstierna tyckte bl.a. att Johannes Matthiæ lade för stor vikt vid biskoens makt. En av de ivrigaste motståndarna var den strängt ortodoxe Nicolaus Eschilli som menade att utkastets otillåtliggörande av det s.k. nöddopet var emot både bibel och kyrkolära. 1645 utgav Eschilli en synodaldisputation där han vidare utvecklade si kritiska hållning varpå Johannes Matthiæ gick i svaromål som ledde till en bitter polemik mellan de båda. Drottning Kristina, vars gunstling Johannes Matthiæ var, kunde på inga villkor acceptera ett sådant angrepp och hon uttalade sitt missnöje över Eschilli skrift vid riksdagen 1647. Snart slöts dock fred mellan Johannes Matthiæ och Eschilli efter det att drottningen givit de församlade biskoparna befallning om att förlika saken. Även om den omedelbara striden tycktes över undansköts den i själva verket bara och kunde när som helst åter blomma upp. Axel Oxenstierna, som ganska riktigt bedömde sakernas ställning, skrev ock till sin vän biskop Rothovius i Åbo: "Sopita aut ad tempus suppressa lis fuit" (P. Andersson). Det
religlösa genomsyrade i sanning hans liv från alla
håll. Hans far var Kyrkoherde och hans hustru Birgitta
var dotter till Johannes Petri Ungius vilken var Eschillis företrädare
som Superintendent i Kalmar. Ungius far i sin tur tjänade
även han Gud som Hovpredikant hos Johan III och senare
som Kyrkoherde i Hultsjö sn i Jönköpings län.
Birgittas mor härstammade dock från en borgarsläkt
vilken genom moderns far, Borgmästaren i Jönköping
Måns Jönsson, nått stor rikedom och anseende
under 1500-talets slut. Titeln Superintendent som Eschilli innehade hade uppstått under 1500-talets slut då antal biskopssäten utökades genom delning av de äldre stiften. I de nybildade stiften kallades kyrkans högsta styresman Superintendent i stället för Biskop men deras uppgifter och ställning vore i praktiken jämbördiga. 1602 avskildes Kalmar län jämte Öland från Linköpings stift och blev superintendentur och 1678 ett eget biskopsdöme. Det var i detta nya stift Eschilli blev Superintendent 1627. [M-B Daun, NFB, SKH, Kerstin Malm] Mer om Nicolaus Eschilli: [Högupplöst bild] Gift med 1616 fmfmfmmfmmm fmfmfmmmfmf Som son till en av Stockholms rikaste köpmän fick L en påkostad uppfostran. Namnformen L nyttjade han i varje fall från sin inskrivning vid univ i Jena 1577. Vid sin återkomst till Sverige kallas han "mäster" (dvs magister) o tjänstgjorde en kort tid 80, kanske också 81, som "läsemästare" (dvs prof) i Uppsala. Enligt Sthlms tullängder 80 lät han 16 aug från Lübeck importera "ett fat med böcker". Han bodde 82 i ett eget stenhus vid Österlånggatan i Sthlm. Vid denna tid har han knutits till den av Johan III inrättade läroanstalten på Gråmunkeholmen (Riddarholmen). L kan möjligen ses som den förmedlande länken mellan läroanstaltens tidigare skede som kryptokatolskt kollegium o den i varje fall från 83 klart lutherska högskolan, som fungerade som ett slags akademiskt gymnasium. Han svarade närmast för den i vid mening naturvetenskapliga undervisningen o kallade sig 87 "professor physicus" i av honom som preses tryckta teser av medicinskt innehåll. Följande år utgav han en översättning från tyskan av H Büntings Itinerarium Sacrae Scripturae i två delar med den sv undertiteln: Thet är een reesebook öffver then Helighe Schrifft (med en karta över Palestina o med tillägg om mynt o mått i Bibeln). I företalet säger han sig "ingen prästman vara" o av K M:t ha blivit kallad "att profitere o lära Physica och Medica uti Sthlms collegio". 91 utgav L en översättning från tyskan av helt annat slag: Een sköön och härligh jungfrw speghel, som tillägnades hertig Karls dotter Katarina o bestod av en samling moraliserande betraktelser med utgångspunkt från bibliska kvinnogestalter. L:s översättningar tillhör den för tiden sällsynta profanlitteraturen men anknyter dock nära till Bibelns värld. De flesta av L:s lärarkolleger var ramister, medan han själv närmast kan anses som liturgist. Han har tydligen också undgått den onåd som drabbade vissa av kollegiets lärare under Johan III:s sista regeringsår. I slutet av nov 91 avgav L vid tillträdet som rektor för stadsskolan en särskild förbindelse om undervisning i enlighet med kungens religiösa idéer. Han var närvarande vid Uppsala möte 93 o undertecknade bekräftelsen av beslutet. L övergick snart till tjänstgöring i det k kansliet o blev vårdare av arkivet (de gamla handlingarna eller Rasmus Ludvigssons handlingar). Som sådan o troligen även i andra avseenden misstroddes han av hertig Karl, som i brev våren 97 uppmanade de hertigliga ståthållarna i Sthlm att ta ifrån honom handlingarna, "synnerligen dem, som han hemma hos sig haver". I konflikten mellan Sigismund o hertig Karl höll sig L till kungen. Vid ständermötet i Uppsala febr 98 samarbetade han med Sigismunds representant Samuel Laski, o han anlitades för att läsa upp kungens på tyska avfattade skrivelse. Han har också till svenska från tyska översatt Laskis budskap, som huvudsakligen rörde frågan om hertigens frigivande av fångar han tagit i Finland hösten 97. Några veckor före slaget vid Stångebro gav Sigismund order till L att låta trycka mandat, som skulle utsändas i Sverige. Kort tid efter det kungen i mitten av okt 98 lämnat landet, avreste L jämte flera andra kungatrogna sekreterare från Sthlm till Polen via Reval. En lista över 29 personer, som flytt till Polen, upptar L:s namn under rubriken: "äre avdragne och have latit deres hustrur och barn efter sig och have egne hus i staden". Hans hus indrogs till kronan av hertig Karl. L var troligen i livet i mars 03 men omnämns som död 17 okt detta år. L:s hustru stannade kvar i Sthlm o överlevde honom i många år. Barnen anpassade sig till Karl IX:s Sverige. Sonen Anders Larsson L gick i hertig Karl Filips tjänst som sekreterare. Dottern Margareta gifte sig med Karl IX:s betrodde sekreterare Erik Elfsson, som 11 febr 06 fick k brev på L:s hus vid Österlånggatan med (den felaktiga) motiveringen, att huset egentligen inte tillhört L utan hans hustru. Hon hade inte varit med honom "uti någon stämpling delaktig" o hade därför inte bort umgälla vad han brutit. Erik Elfssons son Hans Eriksson upptog morfaderns namn L. [SBL] Gift med fmfmfmmmfmm fmfmfmmmmff Gift med fmfmfmmmmfm fmfmfmmmmmf Gift med fmfmfmmmmmm fmfmmffmmmf Gift med fmfmmffmmmm fmfmmfmffff Gift med fmfmmfmfffm fmfmmfmffmf fmfmmfmfmff fmfmmfmfmmf Gift med fmfmmfmfmfm fmfmmfmmfmf
Gift med fmfmmfmmfmm fmfmmmfffff Gift med fmfmmmffffm fmfmmmmfmff fmfmmmmfmmf Roman ägde flera gårdar i Kristinehamn, bl.a. Ulfsjö, Uddby och Kummelön i Ölme. Sanna inköptes 1629 och bestod av, enligt 1585 års jordebok, ond åker, sår 5½ tunna, äng 16 lass, fiske, gott mulbete och utrymme tämligt. Han lät bygga en gård på två tomter där stadshotellet i Kristinehamn nu ligger. Samma år som han utnämndes till landsbokhållare flyttade han emellertid till lantegendomen Wijk (Gustafsvik) i Kristinehamns landsförsamling, till vilken han också skrev sig. Egendomen hade han bytt till sig av Jöns Bonde, en medlem av den mäktiga bondeätten. Vid grundandet av Kristinehamn 1642 (privilegier 29/10 1639) spelade han tillsammans med tullinspektören och gästgivaren på Bro gård, Peter Flygge (se ana 1382), samt brodern Olof Pedersson Roman (som blev stadens förste justitieborgmästare 1644-1650 och borgerlig Borgmästare 1651-1656) en avgörande roll. Förutom att han hade avgörande betydelse för stadens planering skänkte han också staden en första om ock provosorisk, rådstuga, bidrog till kyrkobygget och skänkte bl. a. en mässhake samt blå sammet. Roman skänkte även staden dess första kyrkobok i en vackert utförd dedikation den 1/9 1644. På dess första sida återfinns bokens första anteckningar av honom själv och som avslutas med orden: "Frukta Gud och hav honom kär, så sker Dig lycka ehu Du är". Arvid Pedersson använde inte alltid namnet Roman, vilket han och brodern var de första att bära. Det saknas t.ex. i det köp- och fastebrev, skrivet på pergament, som uppsattes då Arvid Pedersson till Vik och Peter Flygge från Filipstad tillsammans med Borgmästaren Sven Bengtsson i Karlstad inköpte Ackkärns och Matlangs Hammare 1629. Brevet förvaras på Lundsberg i Lungsund. Roman var som nämnts en stor jordägare och med tiden blev han ägare till betydande egendomar i trakten, vilka som det heter i drottning Kristinas konfirmation (förläning) den 10 mars 1648, fick besitta under frälses frihet. Han ägde förutom redan nämnda Gustafsvik, Ulfsjö (under hans tid blev Ulfsjö troligen fideikomissegendom) - en gård som fram till våra dagar är i Roman- och Råbockättlingarnas uppdelade ägo - Uddby och Kummelön även Motorp, Fallet, Uddeby, Kroksvik, Olserud, Taberg och Vålön. I mycket hög grad ägde Roman regeringens förtroende, vilket bevisas av de förläningar han fick mottaga. Eftervärlden har uppfattad honom som en ädel och sympatisk personlighet i motsats till vad det ansågs om många kronans män på den tiden. Roman ligger begravd under en av Mäster Bengts (stenhuggare Bengt Svensson) vackert uthuggna gravstenar i pergolan i Kristinehamns gamla kyrka tillsammans med sin första hustru, den blott tjugonioårige Anna Gyllenhand. Han blev stamfader för den genom hans son, kamreraren i Ingermanland och Kexholms län Pehr Roman (1630-1682) 15/2 1674 adlade ätten S t i e r n c r a n t z (introducerad 1675 under nr 854) som genom sonsonen, Översten för Östgöta infanteri Pehr Pehrsson Stierncrantz (1681-1737), 13/1 1720 upphöjdes i friherrligt stånd (introducerad 1720 under nr 175). Genom giftermål kom ätten i beröring med Finland genom den sistnämndes sonson majoren vid Savolaxs regemente Pehr Stjerncrantz (1755-1816). Han var ättens enda kvarlevande manliga medlem när han dog på Stjärnsunds gård i Hattula sn, Finland. Därmed hade ätten funnit sin nya geografiska plats. Genom en av hans söner, som alla var i finsk-rysk tjänst, introducerades ätten på Finlands riddarhus 6/2 1818 och har därefter inte längre ägt representation i Sverige utan endast i Finland där ätten ännu fortlever. [OW, NFB, Sonja Frykman-Udén, www.kristinehamn.se, Elisabeth Nyman, Elsie Olsson] Mer om Arvid Pehrsson Roman: [Högupplöst bild] Gift med 1619 fmfmmmmfmmm *** Generation XII *** fffffmmfffff
Gift med fmfmfffffffm fmfmffffffmf Gift med 4/2 1542 fmfmffffffmm fmfmfffmmmmf Gift med fmfmfffmmmmm fmfmfmmfffff Gift med fmfmfmmffffm fmfmfmmffmmf Gillis de Besche d.ä. hade fem söner vilka hade invandrat till Sverige från 1590-talet och framåt, varav åtminstone två av dem före fadern. Dessa söner var, Willem, Gillis d.y., Hubert, Gerhard och Jakob som alla verkade antingen som arkitekter och/eller Byggmästare förutom Jakob som var Bryggare och vars ofrälse gren utslocknade under 1700-talet. Willems son, Carl adlades för faderns förtjänster 29/8 1664 men slöt själv sin ätt. Gillis d.y. hade två söner Peter och Wilhelm. Den förstnämnda tvingades fly till Norge efter en konkurs där han grundade en ännu fortlevade norsk gren av ätten de Besche. Wilhelms ena son naturaliserades som svensk adelsman 24/7 1692 men slöt själv sin ätt. Från Gillis de Besches d.ä. tredje son Hubert härstammar den genom hans son Gillis den yngsta 24/11 1692 naturaliserdade gren som efter att ha varit representerad både på Sveriges och Finlands riddarhus 28/10 1921 utslocknade. Gillis ansågs vara en av sin tids rikaste bruksägare. Från Gillis de Besches d.ä. fjärde son Gerhad härstammar den 9/11 1678 naturaliserades svenska ätten de Besche ännu fortlevande adliga ätt som introducerades 1680 under nummer 944. [SBL, NFB, SBHL, OW] Gift omkring 1571 med fmfmfmmffmmm fmfmfmmfmfff Gift med fmfmfmmfmffm fmfmfmmfmmff Gift med fmfmfmmfmmfm fmfmfmmfmmmf Gift med 1599 fmfmfmmfmmmm fmfmfmmmfmff Gift med fmfmfmmmfmfm fmfmfmmmfmmf Gift med fmfmfmmmfmmm fmfmfmmmmfff Gift med fmfmfmmmmffm fmfmmffmmmff fmfmmffmmmmf Gift med fmfmmffmmmmm fmfmmfmfffff De på olika platser uppgivna äldre leden till Anders Bratt af Björke, bl.a. i Helmer Bratts bok "Bratt från Brattfors" och i Gunnar Norlins artikel i Släkt och hävd no 3 1973 "Bratt af Höglunda, andra Brattsläkter och släkten Wallman", komer inte presenteras här då deras källvärde är allt för osäkert. Bl.a. uppges att Anders Bratt skall ha haft gemensamt ursprung med ana 11096 nedan vilka härstamma från den av Karl Knutsson Bonde adlade Nils Stensson Bratt. Norska forskare menar dessutom att denna svenska ätt har norskt adligt ursprung som man kan leda tillbaka till Øystein Gydusson Bratt som skall ha varit född omkring 1245 och vars morfars far varit Konung Inge Baarssønn (Bårdssön) (1185-1217) av Norge. Dock kan inte ett släktskap med den adliga ätten Bratt uteslutas då ett par märkliga omstänigheter talar för detta, bl.a. bruk av denna ätts vapesköld av långt senare levande medlemmar och represenation för densamma vid diverse riksdagar (se nedan). Bratts kusin Hans Larsson blev stamfader för den s.k. Mariestads grenen av släkten Bratt vars sonsons sonson Carl Gustaf Bratt fick tillstånd av Riddarhusdeputationen att representera adliga ätten Bratt af Höglunda vid riksdagarna 1755-1756 och 1760-1762. Av Anders Olsson Bratts söner blev Anders (ana 2768) stamfader för adliga ätten Drakenfelt och släkten Bratt af Brattfors. Hans bröder blev stamfäder för den s.k. finska grenen (troligen utslocknad 14/3 1794), Sköllerstadsgrenen, som bortlagde Bratt namnet, och Uddevallagrenen. [HB, SoH] fmfmmfmfmmff fmfmmfmmfmff fmfmmfmmfmmf Gift med fmfmmfmmfmmm fmfmmmffffff fmfmmmmfmfff fmfmmmmmfmmff Gift med fmfmmmmmfmmfm fmfmmmmfmmmf Gift med fmfmmmmfmmmm *** Generation XIII *** fffffmmffffff
fmfmfffffffff fmfmffffffmff Gift med fmfmffffffmfm fmfmfffmmmmff fmfmfmmffffff Gift med fmfmfmmfffffm fmfmfmmffmmff fmfmfmmfmmfmf Gift med fmfmfmmfmmfmm fmfmfmmfmmmff Gift med fmfmfmmfmmmfm fmfmfmmfmmmmf Gift med fmfmfmmfmmmmm fmfmfmmmfmmmf Gift med fmfmfmmmfmmmm fmfmfmmmmffmf Gift med fmfmfmmmmffmm fmfmmffmmmmmf fmfmmfmfmmfff fmfmmfmmfmfff Gift med 1567 fmfmmfmmfmffm fmfmmfmmfmmmf fmfmmmmmfmfff fmfmmmmfmmfff fmfmmmmfmmfmf Gift med fmfmmmmfmmfmm *** Generation XIV *** fmfmffffffffff fmfmfmmfffffff Gift med fmfmfmmffffffm fmfmfmmffmmfff Gift med fmfmfmmffmmffm fmfmfmmmmffmmf Gift med fmfmfmmmmffmmm fmfmmfmmfmffmf fmfmmfmmfmffmm fmfmmmmfmmffff fmfmmmmfmmfmff Gift med fmfmmmmfmmfmfm fmfmmmmfmmfmmf Gift med fmfmmmmfmmfmmm *** Generation XV *** fmfmfffffffffff fmfmfmmffffffff Gift med fmfmfmmfffffffm fmfmfmmffmmffff Gift med fmfmfmmffmmfffm fmfmmfmmfmffmff fmfmmmmfmmfmfff *** Generation XVI *** fmfmffffffffffff fmfmfmmfffffffff Gift med fmfmfmmfffffffff fmfmfmmffmmfffff fmfmfmmffmmffffm *** Generation XVII *** fmfmfffffffffffff Vid denna tid var skeppen och deras varor, inte minst ur försäkrings synpunkt, en enhet. Den som anförtrodde sina varor år ett skepp förvärvade också mestadels en andel i skeppet och ibland också i olika hamnar. Familjen Brun ägde jämte skeppsandelar i Danzig också några i Rostock. Huvudsätet för deras rederi- och handelsverksamhet låg dock i Danzig. Anledningen till de många jord- och fastighetsförvärv som Brun gjorde låg inte minst i att han önskade säkra sin borgarrätt, något som sonen fortsatte att stärka och utöka, bl.a. till staden Putzig. [LAG] Gift med fmfmffffffffffffm fmfmfmmffffffffff Gift med fmfmfmmfffffffffm *** Generation XVIII *** fmfmffffffffffffff Gift med fmfmfffffffffffffm fmfmfmmfffffffffff Gift med fmfmfmmffffffffffm *** Generation XIX *** fmfmfffffffffffffff Gift med fmfmffffffffffffffm fmfmfffffffffffffmf Gift med fmfmfffffffffffffmm fmfmfmmffffffffffff Gift med fmfmfmmfffffffffffm *** Generation XX *** fmfmffffffffffffffff fmfmfmmfffffffffffff Gift med fmfmfmmffffffffffffm *** Generation XXI *** fmfmfmmffffffffffffff Gift med fmfmfmmfffffffffffffm *** Generation XXII *** fmfmfmmfffffffffffffff Gift med fmfmfmmffffffffffffffm *** Generation XXIII *** fmfmfmmffffffffffffffff Gift med fmfmfmmfffffffffffffffm *** Generation XXIV *** fmfmfmmfffffffffffffffff Gift med fmfmfmmffffffffffffffffm Startsidan | patriks_antavlor[at]telia.com | Reviderad 2007 12 27 |
4
Carl Johan Molin, född 13/6 1863 i Fuxerna sn, Älvsborgs
län, död 18/10 1948 i Lilla Edets församling, Älvsborgs län.
Papperbruksarbetare. Arbetade på Lilla Edets pappersfabrik
vid Göta älv söder om Trollhättan. Liksom
sin far och två av bröderna var Lilla Edets pappersbruk
den centrala platsen i tillvaron till vilket de bidrog med sin
kraft och kunskap. Bruket grundlades som aktiebolag 1880 men uppköptes
av staten 1908 och hade under 10-talet som huvudsaklig tillverkning
tidningspapper, brun kardus och makulatur samt spännpapper och
papperspåsar. Idag ingår bruket med sin 125-åriga
historia i SCA koncernen under namnet "SCA hygiene products
AB Edet bruk". Helbild
till höger. [NFB, M-B Daun] 
8
August
Molin Född
1/8 1830 i
Lilla Edet, Fuxerna sn, Älvsborgs län, död 23/11 1916 i
Fuxerna sn, Älvsborgs län. Sågarbetare och senare pappersbruksarbetare.
Arbetade först som sågarbetare i Lilla Edet innan
han tog anställning på Lilla Edets pappersfabrik
vid Göta älv söder om Trollhättan. Här
kvarblev han åtmistone fram till år 1890 innan han
gick i pension. Hustrun avled redan 1896 och August var änkling
i hela tjugo år innan han avled 1916. Under sin livstid
fick han uppleva inte mindre än fem konungar då han
föddes under Karl XIV Johans regeringstid och dog när
Gustaf V satt på tronen, en bedrift som sannerligen manar
till eftertanke kring tidens relativa begrepp. Helbild med hustru
till höger. [fb, vb, hfl, M-B Daun]
700
George (Göran) Mattsson Camitz Född omkring
1623 i Schlesien, Polen (måhända Tyskland), död
1687 i Kristinehamn, Kristinehamns landsförsamling, Värmlands län.
Brukspatron. Tillhörde en (sannolikt) polsk-tysk adlig ätt från
Schlesien. Han inkallades troligen till Sverige 1648 av presidenten
i pommerska regeringen Johan Lillieström. Denne hade år 1648
inköpt bruken Boo (Bofors) och Björkborns hammare, då nyanlagda,
i Karlskoga bergslag. Blev först förvaltare av bruken och sedan
arrendator (även efter Lillieströms död 1657). Bodde mest på
Björkborn dit han flyttade 1659. Var även Rådman och Borgmästare
1661-1673 (borgerlig Borgmästare 1664-1673). Tog då avsked med
en pension av 100 daler Smt. Erhöll 15/6 1654 mutsedel om rätt
till bruksdrift i Degernäs ström (Letälven). Detta (Nedre Degerfors)
är ursprunget till de nuvarande industrierna. Privilegium för
en hammare utfärdat av Bergskollegium 16/10 1660 och för ytterligare
en hammare 3/10 1666. Nedre resp övre Degerfors bruk, tillhörde
sedan släkten i 200 år. Han skänkte till Karlskoga kyrka en
förgylld kalk och patén samt en kalkduk av rött siden. Begravd
på Kristinehamns kyrkogård, liksom den dåvarande kyrkan belägen
på den plats där Kristinehamns läroverk nu ligger. Hans och
Clara Ekeboms gravsten fanns på Allmänna läroverkets gård i
Kristinehamn men är numera flyttad till kyrkogården vid Kristinehamns
nuvarande kyrka. Hans liv bjöds på många intressanta
stunder då han bl.a. under en överresan med båt från tyska
kusten till Elfsnabben utanför Stockholm hade sällskap med Mr
René Descartes, som gjorde resan andra gången på inbjudan av
drottning Kristina. George deltog senare i dennes besök hos
drottningen och fick ett samtal med henne. Descartes ansåg att
en invandrare och utlänning måste få tillfälle att vid audiens
betyga det nya landets härskarinna sin lojalitet och underdånighet.
De båda sägs ha blivit goda vänner under denna tid.
[
1368
Grégoire François Du Rietz (skrev sig själv Durietz),
född 1607 (1602?) i Arrras, grevskapet Artois, Flandern,
Frankrike, död 5/2 1682 i Maria Magdalena församling,
Stockholm, Stockholms län (bg i Maria Magdalena kyrka på
Södermalm). Läkare. Med. doktor vid fakulteten i Orange
(ej i Salamanca); professor vid franska universitetet (enligt
naturalisationsbrevet); franske konungens förste livläkare och
råd; inkallad till Sverige av drottning Kristina och ankom okt.
1642; drottningens förste livläkare (arkiater) trol. 1644—10
juni 1651; naturaliserad svensk adelsman (Du Rietz) 15 aug.
1651; från 7 mars 1655 till sin död förste livläkare (arkiater)
hos resp. Karl X Gustav, Hedvig Eleonora och Karl XI; led. av
Collegium medicorum 1663 och dess ordförande. Ägde bl. a. Kroppa
och Storfors bruk i Värmland, Ramshytte bruk i Nora bergslag
samt som pant Björndams bruk i Södermanland. 
1370
Samuel Nicolai Enander (Gyllenadler), född 20/9
1607 i Västra Eneby sn, Östergötlands län,
död 17/12 1670 i Linköpings församling, Östergötlands
län. Biskop. Student vid Uppsala univ. okt. 1626; fd. magister
där 13/3 1632; lektor i logik (filosofi enligt SBHL och NFB)
vid Linköpings gymnasium 1634; student vid Leidens universitet
21/5 1637 där han verkade såsom handledare åt en ung Göran
Ulfsparre; prästvigd i Linköping 21/12 1638; lektor i praktisk
filosofi vid nämnda gymnasium 1639; andre teol. lektor och kyrkoherde
i Rystad, Linköpings stift, 1641; kyrkoherde i Söderköping och
Skönberga samt kontraktsprost i Hammarkind 25/11 1643; hovpredikant
hos drottning Kristina 1647; superintendent vid svenska armén
och garnisonerna i Tyskland, med bibehållande av Söderköpings
pastorat, 27/6 1648; superintendent i Kalmar stift 7/9 1650
(tillträdde 1651); biskop i Linköpings stift 1/6 1655 (tillträdde
1656); adlad 1/5 1658. Led. av prästeståndet vid riksdagarna
1640, 1647, 1650, utskottsmötet 1651, riksdagarna 1652, 1654,
1655, 1668 samt tillika talman vid utskottsmötet 1658, båda
riksdagarna 1660 och riksdagen 1664; led. av kyrkolagskommissionen
1658. Under
sin tid Söderköping kom han i nära beröring med Pfalzgreven
Johan Kasimirs söner Carl Gustaf och Adolf Johan d.ä.
på Stegebors slott. Han kom i synnerhet att stå
Carl Gustaf, sedermera konung Carl X Gustaf, mycket nära
vilket bidrog till hans avancemang. I SBL står vidare
om Enanders liv:
1386
Joen Larsson, född omkring 1599, död troligen
i februari 1674 i Väse sn, Värmlands län. Befallningsman.
Joen Larsson blev 1633 häradsskrivare i Östersysslet, som då
var Louis de Geers arrende. 1645 blev han rådman i Karlstad
och 1650 kronans befallningsman i Västersysslets fögderi
i Värmland. Han ägde en rad gårdar i detta landskap,
bl.a. Ökna i Östra Fågelvik sn där han
även bodde innan han å tjänstens vägnar
1656 flyttade till Hovlanda i Väse sn. I Karlstad hade
han egen gård. Han var intressent i Brattfors bruk och anlade
Hökebro hammare. Han ägde även en ansenlig del av Arnön med
tillhörande fiskevatten. Hans andra hustru Elisabeth Bengtsdotter
från Faxstad på Arnön gick 1672 genom Vänerns is och drunknade.
2742
Nicolaus Eschilli, född 4/8 1588 i Förlösa
sn, Kalmar län, död 17/12 1650 i Kalmar, Kalmar län.
Superintendent. Eschilli
erhöll en mycket god utbildning genom sin far Kyrkoherden
Eschillius Haquinis omsorg. I unga år studerade han först
i Kalmar, Växjö och Linköping innan han tillsammans
med brodern Petrus den 2/11 1605 blev student i det anrika universitetet
i Greifswald. Brodern skulle senare bli Kyrkoherde i Åby
sn. Eschilli skrev in sig med namnet Phyrladius och blev efter
besök i Rostock, Helmstadt och Leipzig student i Wittenberg
10/10 1610. Där stannade han inte länge utan återvände
redan samma år till Sverige där han fick tjänst
som rektor i Kalmar. 9/11 1613 prästvigdes han jämte
sju av sina lärjungar i Vimmerby. 1623 blev han Teologie
lektor och Kyrkoherde i Ljungby sn i Kalmar län samt blev
29/11 1627 utnämnd till Superintendent i Kalmar. I denna
egenskap verkade han till sin död. Eschilli deltog även
som Riksdagsman från sistnämnda år och under
de följande riksdagarna.
2806
Arvid Pehrsson Roman, född 1587 i Nya Lödöse
församling, Nya Lödöse, Göteborg och Bohus
län, död 25/9 1655 i Kristinehamn, Kristinehamns landsförsamling, Värmlands
län (på Västervik enligt O. Wasastjerna, vilket
troligen åsyftar hans lantegendom Gustafsvik i själva
fallet). Landsbokhållare.
Efter studier kom han i lära som bokhållare hos sin mors
halvbror Anders Appelbom. Som sådan visade han prov på
stor flitighet och i riksarkivet finns en bok bevarad med hans
vackra piktur. 1631 blev han utnämnd till landsbokhållare
för Närke, Värmland, Nora bergslag och Dal. 
5486
Johannes Petri Ungius, född omkring 1570 i Hultsjö
sn, Jönköpings län, död 1617 i Kalmar domkyrkoförsamling,
Kalmar, Kalmar län. Superintendent. Efter studier i Växjö
student i Greifswald 1590, student i Wittenberg 1593, fil.mag.
1595. Rektor scholae i Växjö 1597, domprost i Växjö 1603 samt
blev rikets andra superintendent i Kalmar 1607 (Kalmar län jämte
Öland avskildes från Linköpings stift och blev 1602 superintendentur
och 1678 biskopsdöme). Vid Gustaf II Adolfs kröning i Stockholm
1617 insjuknade han i frossa, hemfördes och kunde därefter aldrig
mera lämna sängen. Död i Kalmar och begraven i gamla stadskyrkan,
med likpredikan av biskopen i Växjö Petrus Jonae Angermannus.
Johannes Petri Ungius kallas i samtida källor vanligen "mäster
Hans". [MB-Daun, NFB]
Min
farfars farfar
Carl Johan Molin
(se ana 4)
Min
farfars farmor
Anna Christina Gustafsdotter
(se ana 5)
Min
farfars farfars far
August Molin med hustru
(se ana 8 och 9)
Ätten
Lindsfelts vapensköld
Adliga ätten no 1524
Utslocknad på svärssidan 1892.
Ätten
Flachs vapensköld
Adliga ätten no 1606
Ätten
Du Rietz' vapensköld
Adliga ätten no 666
Ätten
Gyllenadlers vapensköld
Adliga ätten no 655
Ätten Bratt af Höglundas vapen
Adliga ätten no 49
Utslocknad på svärdssidan 1984.