Det oundvikliga steget till digitalt
Allt eftersom banan byggs om och ut blir steget till digital styrning av loken allt intressantare. Jag är kan med säkerhet säga att vid en viss punkt i varje MJ-rallares karriär, blir steget över till digitalt helt nödvändigt. Man kan givetvis välja att avstå från att utvecklas vidare genom att undvika att ta steget, men min erfarenhet inom andra typer av hobby är att det också är första steget mot avveckling av det egna intresset. "The show must go on".

Första erfarenheterna med Märklin metallräls
Efter att ha köpt en Märklin digital Mega-sats inklusive en Mobile Station och två lok med ljuddekoder var jag igång. Jag kastade in den medföljande plasträlsen i förrådet och anslöt min nya Mobile Station till min metallräls. Jag plockade bort alla analoga lok från anläggningen och ställde om de Deltalok jag hade för digital drift. Dags att slå på strömmen!

Deltaloken sög fett!
De nya digitala loken smög fram kraftfullt, snyggt och elegant på min metallräls. Lyftet från analogt till digitalt var ett faktum och resultatet överträffade mina förväntningar. Kostnaden var signifikant, javisst, men jag hade ju trots allt ett antal lok med Deltadekoder, så alla lok behövde ju inte konverteras (trodde jag). De lok som gått så fint på analog AC, väsnades och levde inte alls upp till förväntningarna och framförallt inte till den nya standard som dessa nya digitala lok satte. Jag insåg att samtliga lok krävde konvertering till åtminstone 5-polig motor och högeffekt drift.

Rälsrengöring nödvändigt
De nya loken var mycket känsligare för oxiderad och smutsig räls än sina analoga föregångare. Jag fick rengöra och även till största delen putsa räls och mittpunkter med 800-våtslip för att få loken att ta sig fram, speciellt när lägre hastighet var inställd. Med väl rengjord räls var krypegenskaperna enastående. Så här i efterhand tror jag mig kunna se att skillnaden i smutskänslighet kanske ändå inte var så stor, utan berodde mer på att jag nu utnyttjade ett helt annat hastighetsregister i min körning än tidigare. Jag låter nu alltid tåg med rengöringsvagnar trafikera anläggningen när jag står och kör. Utan rengöring funkar det bara perfekt i 4-5 timmar, därefter börjar loken trilskas i krypfart på de mest trafikerade spåravsnitten.

Stopp och kortslutning i växlarna
Ett annat stort problem som snart visade sig var att metallrälsens växlar av alla sorter kortslöt eller gav spänningbortfall för loket vid passage. De vet jag att de gjorde även när jag körde analogt, men då körde jag aldrig så här långsamt med tågseten. Nu ställdes nya, mycket högre krav på säkerheten i strömtillförseln. De enkla växlarna typ 5202 och 5137 var ganska lätta att justera. Med en plattång justeras mittledarens höjd, så att kortslutning undviks och att strömtillförsel säkras. Det normala är att mittledaren ligger för lågt och behöver dras upp något. För att kunna köra med 3-vägs växlarna krävs att man löder dit en metallplatta på en av piggarna i mittledaren för att alla lok skall kunna passera i krypfart. Korsningsväxlarna 5208 och 5128 fungerar bra för längre lok, men för korta lok blir det strömlöst på plastdelarna i skenan. Det beror på att hjulen inte får kontakt med rälsen.

Strömmatning varannan meter
För att få bra strömtillförsel över hela anläggningen rekommenderar Märklin att man har en strömskena varannan meter. Jag klarar mig egentligen på en var fjärde meter, men det beror också på hur många lok som går samtidigt. Det är ju dessutom gratis att löda en extra kabel till mittledaren på några extra skenor, så det kändes inte som något stort problem för mig.