It's a kind of slapstick story, when someone triggers an avalanche of events,
changing everyones' life on a surburban street one sunny spring morning...
VÅRKAOS / VÅROFFER
ett förortsscenario
1.
Havrekungen hade köpt en ny cykel.
Det var en blå, treväxlad, Monarkcykel med gula fälgar.
Den gula färgen hade fått honom att associera till dom
stora havrefälten, där nya miljoner skördades till imperiet
som dagligen producerade tonvis med havrekakor, havremust,
havregrynsvälling, havrepuffar, havremysli och inte
att förglömma, den patenterade sportdrycken havreviljan.
Kort sagt, havrekungen var en havrekung.
Varje morgon 06.45 brukade han cykla genom dom sömniga
villagatorna i den lilla förorten, för att sedan svänga
in på cykelbanan som går utmed motorleden, framtill det
lilla samhället där han har sitt huvudkontor.
Föga anade han denna soliga vårmorgon. När solen just
hade spridit sina första strålar över dom knoppande
almarna, vad denna dag kunde ha i sitt gåtfulla sköte
åt just honom och en rad andra människor som bara råkade
befinna sig i hans närhet vid denna märkliga utdelning i
det kosmiska lotteriet.
Det var nämligen så att den fetlagda damen på körsbärsvägen 12,
Hulda Gunnarson, med båda händerna som uttrycksmedel hade försökt
att beskriva för sin närmaste granne, fru Toftmyr, hur hennes systerson Ewold
som nybliven försäljare hos Nova satellit AB så totalt hade misslyckats vid sitt senaste paraboluppsättningsförsök. Han hade precis vid sagda tillfälle just säkrat den gigantiska tallriken
med en vajer till skorstenen, när en smärre stormvind hade gripit tag i honom
och slängt honom mot satellitmottagaren som då hade lossnat ur
sina fästen och dråsat ner för taket med halva skorstenen som
sällskap. Ewold själv hade fallit åt andra hållet och blivit
hängande i stuprännan som då hade rasat.
Detta åskådliggörande hade upptagit hela hennes koncentration,
så att hon därmed hade förlagt sin stickning på garageinfarten
och just då i samma stund som Havrekungen svängde in på
körsbärsvägen hade hon kommit in till sin intet ont anande
man Sverker och anklagat honom för att ha städat bort den, pedantisk
som han var. Därefter hade hon kastat en stor sockerskål rakt mot
sin närsynte man. Han duckade dock och sockerskålen for rakt
igenom fönstret och träffade den lugnt cyklande Havrekungen
mitt mellan ögonen
På andra sidan gatan i den välvuxna villaträdgården,
körsbärsvägen 13, stod den pensionerade majoren Grönwall
och bläddrade i sin morgontidning. Han ryckte till vid ljudet
av den krossade rutan och fick då se Havrekungen falla samman
på gatan samtidigt som den blå cykeln med dom gula fälgarna
rullade rakt in i majorens nyansade prisbelönta Buxbomshäck.
Major Grönwall fick en hjärtattack, och segnade ner, nästan
ljudlöst förutom en svagt hörbar, abstrakt, guttural protest.
Majorens fru, som var totalt indoktrinerad av sin mans militära
bakgrund och säkerhetspolitiska spekulationer, misstänkte genast
att någon våldsam Global konflikt var förestående när hon efter att ha
hört ett mindre oväsen utifrån gatan tittat ut genom köksfönstret
och då fått se sin man rasa ihop.
Hon skyndade sig att hämta mannens hagelbössa men råkade i sin iver snubbla
på den hopkorvade halltrappsmattan och två skott brann av och träffade den av majoren
provisoriskt reparerade, men taffligt uppallade, bärande pelaren, som håller trappan
till ovanvåningen på plats.
Hela huset skälver av vibrationerna när trappan rasar.
Majorens tyska hembiträde Hildegard vaknade just då med ett ryck,
upp ur sin ledigadags morgonslummer, brutalt bortsliten ur en
drömsekvens om en av sina ungdomsutflykter på Lüneburger Heide,
när hon plockandes ljung med sin barndomskamrat, den kraftige Knut, just
hade överraskats av ett åskväder ute på heden.
Med denna brådstörtande flykt alldeles färsk i minnet, och utan att kunna skilja
på de olika verkligheterna, kastar hon sig huvudstupa ut från fönstret på andra våningen,
rakt ner på altanen.
Spritt språngande naken landade hon på majorens rotweiler.
Den totalt överraskade hunden, for som skjuten ur en
kanon, tvärs igenom häcken på baksidan av huset och
träffade den morgonpigge sjukpensionären Tåström vid
fotknölarna där han stod uppflugen på en gammal skranglig
stege och ansade sin gamla, gistna, vildastrakan.
Vid denna kraftfulla kollision, avsäger sig den murkna gamla
stegen sin hållfasthet och rasar ihop. Tåström faller dock
inte till marken, utan lyckas på något mirakulöst sätt gripa
tag i en av trädets grenar, och därmed hålla sig kvar.
Med uppbådande av sina sista krafter hivande han sig upp
och ställde sig på en av grenarna skälvande av chock och ansträngning
Då Tåström försökte påkalla sin omgivnings uppmärksamhet på
sin belägenhet, uppfattade det tyska hembiträdet Hildegard,
(som fortfarande inte fått några kläder på kroppen då hon varit
djupt engagerad i rotweilerns infångande), hans gestikulerande
som gravt oanständiga. Hon var nämligen så pass närsynt att hon
hade svårt att bestämma sig för vad det kunde betyda och då hon
ändå var så adrenalinstinn och uppjagad, så bussade hon hunden på honom.
I turbolensen efter detta ställningstagande, skulle man kanske
nästan kunna tro, brakade det i samma stund till i den ålderstigna astrakanen,
då den viftande Tåström, fått trädet att svaja, så till den grad, att roten ej längre orkade
att hålla det gamla fruktträdet på plats, utan att det med ett brak, landade på
konstsamlare Wilfred Perzons vällarmade stängsel som omgärdade baksidan av fastigheten
på körsbärsvägen 11.
Då det oerhört välljudande larmet fått den annars så försynte
skönhetstörstande konstsamlare Perzon på fötter och skrikande
vimsa runt i trädgården, hade det även fått rotweilerns adrenalin
att koka, och som nu på allvar hade tagit upp jakten på både
Tåström och Perzon.
De bägge herrarna satte sig bristfälligt i säkerhet genom att
klättra upp i den del av konstsamlare Perzons vällarmade stängsel
som ännu är helt, med den gläfsande och morrande rotweilern cirkulerande på vakt under sig.
Vid det här laget hade polisen, som både har fått indikationer
om oväsen och skottlossning och nu även stöldlarm, anlänt till
körsbärsvägen och där fått se Havrekungens och majorens anonyma
kroppar ligga på körbanan respektive trottoaren.
Polisstyrkorna hade då hejdat sig och slagit en järnring kring
området för att på så sätt stävja eventuella kriminella oroshärdar
och utbrytningar.
Fru Toftmyrs händige och uppfinningsrike son, Harald, hade
i sin verkstad i garaget på körsbärsvägen 14, just avslutat finjusteringarna på sin
egenhändigt ihopknåpade färgkopiator
där han tidigare under veckan hade lyckats kopiera ett smärre
antal tusenkronorssedlar som han på olika sätt hade försökt
att prångla ut i det lilla samhället.
Då han fick höra polissirenerna, trodde han givetvis att uppbådet
hade kommit för hans skull, och vid hans huvudlösa flykt ut från verkstan ut på gatan
stötte han ihop med den lätt sinnesförvirrade Havrekungen som just hade vaknat upp
ur sin medvetslöshet och irrade omkring utanför Toftmyrs villa.
När Harald fick se polisbilarna vid slutet av gatan grep han i
ren desperation tag i Havrekungen och väste i dennes öra att han
måste följa med honom. Med Havrekungen som sköld gick Harald
baklänges in i trädgården och föste den omtöcknade magnaten
framför sig till baksidan av huset, där Harald hade en hemlig
genväg över den festglada fotomodellen Anisettes tomt, till
busshållsplatsen på krusbärsstigen 7.
Anisettes och hennes väninna naprapaten Sofie stod just då
väldigt glada i hatten efter att ha varit ute hela natten,
och dividerade om dom ska ta sig en liten morgonfösare eller ej,
då Harald och Havrekungen kom ångande. Utan att riktigt
ha förstått vad som hände, blev de båda enleverade av damerna
och satt i nästa stund på Anisettes inglasade veranda med varsin bamsegrogg i handen.
Under tiden hade Haralds kopieringsmaskin, gått igång alldeles
av sig själv och spottade ut tusenlappar i en aldrig sinande
ström för att sedan alldeles lika plötsligt bli överhettad och
därmed explodera, varvid tusenlapparna vid tryckvågen som då
uppstod, spred dom färska sedlarna över den avspärrade delen
av körsbärsvägen.
Tvärs över gatan på körsbärsvägen 15, satt den freelancande skandaljournalisten
Irving Hjerpe och frustade efter att ha
satt morgonkaffet i vrångstrupen, när detonationen som fått
hans kropp att hoppa till också hade skakat om hans sömndruckna
hjärnkontor. Den senaste veckans gräsänklingstillvaro med fru
och barn hemma hos svärmor, medans det var meningen att han
skulle organisera sitt hemarbete, hade bara inverkat menligt
på hans nukänsla efter en rad sena nätter på lokal tillsammans
med dom gamla ungkarlsnissarna.
Då han hade fått ordning på sina tankar och vädrade sitt livs
största scoop, kastade han sig därför ut genom köksdörren
med kameran i högsta hugg. Där snubblade han givetvis
på tillvarons första entrebiljett till verkligheten, nämligen
på familjen Toftmyrs gröna plastbrevlåda som hade flugit över
gatan och lagt sig på Hjerpes kökstrappa. Efter att ha flugit
någon meter så landade han med huvudet före rakt ner i sin
yngste sons uppblåsbara plaskbassäng där han fick en gul
plastanka upptryckt i den halvöppna munnen. Med huvudet kallt
och med blodad tand efter att ha fått lite lokalfärg smög han
sig klafsande in bland buskarna utmed tomtgränsen.
När explosionen hade fått fönsterrutorna att skallra på körsbärsvägen 16 hemma hos
kommunalrådsordförande Hugo Borgenhög, när denne just ifärd med att försöka
få i sig en dubbel Treodos mot sin oerhörda baksmälla och upplevde därför oväsendet endast
som ett utslag av gårdagens utsvävningar på företagarföreningens årliga mutmiddag.
Men när ett antal tusenlappar svävade framför köksfönstret och
en av sedlarna tryckte sig mot rutan, förstod han att detta ej
var någon vanlig morgonhallucination.
Med morgonrocken fladdrande som en superhjältes mantel kastade
sig även Hugo Borgenhög ut genom köksdörren mot det hägrande personliga budgetöverskottet.
Med famnarna fulla av sedlar stötte de båda grannarna Anna Toftmyr
och Hugo Borgenhög ihop med varandra famn mot famn vid det
gemensamma knähöga tomtstängslet. Med ögonen rusiga av
girighet stirrade dom bara fånigt på varandra med ett fastfruset,
lyckligt leende, som dock tinade till någon slags skamlig
skälvning över ansiktet, som man kanske kunde rubricera som
en personlig häpnad i insikten över vad ens personlighet
kan rymma och är i stånd till.
Men denna häpnad var intet mot vad dom kände, när dom fick se
den berusade Harald Toftmyr och tillika berusade, men annars
känd som den legendariskt asketiske Havrekungen tillsammans
med två lika berusade, fnittrigt, lyckliga damer komma släntrande,
lockade av all uppståndelse som rörts upp i den annars så tyst tassande förortsidyllen.
En sådan plötslig och totalt omskakande nästan religiös konstupplevelse som i den stund
rörde om i Wilfred Perzons,
annars så behärskade inre, var när han fick se den nakna
Hildegard stå där som en rasande furie, som en väldig Brynhilde,
med den kopplade morrande svarta besten vid sin sida. Det ögonblicket väckte
sådana skulpturalt kreativa lustar, som han
absolut inte kände till, men dock alltid önskat, så att han,
Alfred Perzon på stående fot, men alltjämt dock hängande,genast friade till
den upphetsande Hildegard, för att för evigt knyta denna sin musa och modell,
till sin nyväckta konstnärssjäl.
Tåström å andra sidan upptäckte, när han hade klättrat ner
från staketet att all denna energi han upplevt på denna korta
tid, fått honom att glömma sin annars så värkande reumatism,
och därtill gett honom en utomordentligt glupande aptit.
Varpå han kom att tänka på att gårdagens kåldolmar skulle
passa alldeles utmärkt som en sen andrafrukost och därför
genast lommade hem.
Ute på gatan hade poliserna ett fullt sjå med att hålla isär
de båda makarna Gunnarsson, som hade fortsatt med att kasta
olika inventarier på varandra, som också dom hade missat och
krossat ännu fler fönsterrutor. Men dessvärre för makarna Gunnarsson
hade faktiskt ett av de utflygande föremålen träffat polisbefälet John "Bagarn" Bengtsson
i huvudet, och därmed var det ingen hejd på de rubriceringar som följde; resande av livsfarligt vapen,
hindrande av tjänstemans utövande, vållande till annans skada, menligt uppträdande, obscena
otillbörligheter, oväsen och nedsmutsning på allmän plats.....
Turligt nog för makarna Gunnarsson var det endast en kraftigt begynnande
huvudvärk som hindrade John "Bagarn" Bengtsson från att gräva
vidare i den oändliga flora av anklagelser som fanns att tillgå
från dennes vardag.
Major Grönvall hade också vaknat till liv och höll som bäst på
att jaga skandaljournalisten Irving Hjerpe, efter det att denne
som majoren så gärna uttryckte det "Läbbigt&endash;slippriga&endash;slemmigt&endash;
lismande bögfjant" hade fotograferat omhändertagandet av majorens
fru då hon hade blivit anhållen för olaga vapeninnehav alternativt vårdslöst handhavande av handeldvapen,
när plötsligt en av major Grönwalls besinningslösa rallarsvingar dånar rakt in i kommissarie John
"Bagarn" Bengtssons kulminerande huvudvärk samtidigt som Hjerpes fotoblixt bränner av,
ca två cm från Bengtssons ansikte.
Det som nu följer är obeskrivbart och kommer säkert att för all framtid upplevas som ett
oändligt trauma för både major Grönwall och
journalist Hjerpe när dom äntligen kan börja sorteringen av sina
tankar i var sin nyspolad och fortfarande blöt kakelbeklädd britslös arrestlokal, dvs en nystädad fyllecell.
Den annars så introverte och tunghäftade Harald Toftmyr hade av
morgonens alkoholintag blivit så fantasifullt spirituell i sina
måleriskt visionära utläggningar att den djupt imponerade
Havrekungen frikostigt erbjöd sin nye broder att taga plats
i det framvältrande imperiet som ny utvecklingschef med
personligt ansvar ställt direkt under Havrekungen själv.
Kommunalrådsordförande Hugo Borgenhög och änkefru Anna Toftmyr
vacklade fånigt nykära omkring i sina trädgårdar och höll varandra
i den ena handen samtidigt som dom räfsade sedlar med den andra,
livfullt ackompanjerade av tvenne sångbegåvade unga damer.
Vårdagens förmiddagssol lägrar nu den åter fridfulla
förortsidyllen på körsbärsvägen där dom flitiga
flyttfåglarna reder sina bo medans dom fyller luftrummet
med sina drillande reviryrkanden.
Rotweilern strosar nu kopplad i en extra lång lina omkring
på sin tomt occh fnyser vädrande åt dom slingor av rök
från löv och sedelbränningen som då och då smyger sig
över på hans sida av gatan.
Tåström har med munnen full av mat, just slagit upp den
lokala handelsträdgårdens nya katalog och beslutat sig för
att plantera ett antal exotiska fruktträd istället för den
förolyckade astrakanen.
****** © Ille Karl-Gösta Kippel, Musikalvägen 77, 14243 Skogås
08/ 771 0248 ******