Hans Cristoffer von Königsmarck var en ung legosoldat hos den fruktade kejserlige härföraren Wallenstein vars armé upplöstes precis före Gustav II Adolfs landstigning i Tyskland 1630.
Han samlade ett dragonkompani av landsknektar och erbjöd det den svenska armén.
von Königsmarck anställdes med kaptens grad och inlemmades i Åke Totts regemente.
1633 avancerade han till major under striderna vid Bremen och utmärkte sig i slagen vid Oldendorf, Hameln och Sarstedt.
Följande år utnämndes han till överstelöjtnant i von Sperreuters kavalleriregemente. Krigslyckan vände vid den här tiden, slaget vid Nördlingen förlorades och den svenska militärledningen stod utan ekonomiska medel. Inga pengar inga legosoldater.
Men när von Sperreuters regemente i likhet med flera andra skulle gå över till motståndarsidan genomförde von Königsmarck en svenskvänlig kupp bland myteristerna.
Han halade upp medel ur egen ficka och fick stora delar av ryttarna att stanna under den svenska fanan.
Det var inte så att von Königsmarck var rik, han blev rik, och han såg till att satsa på rätt häst även när mörkret lägrade sig som djupast över de svenska vapnen.
Han var en av det grymma krigets mest hänsynslösa plundrare, en marodör de svenska generalerna visste att sätta stort värde på.
Kriget hade vid den här tiden urartat till totalt utmattningskrig. Skrupellöst ödelade han och det svenska kavalleriet område efter område, det enda som frodades var hans privatekonomi.
Vid ett tillfälle hade den tyska riksdagen, komplett med kejsaren och de stora katolska furstarna, samlats för överläggningar. Den svenske överbefälhavaren, Johan Baner såg en chans att göra slut både på katolikerna och kriget. I största hemlighet satte sig en svensk arméavdelning snabbt i rörelse för att omringa och tillfångataga riksdagen. Rörelsen lyckades.
De katolska styrkorna låg utspridda och den annalkande faran upptäcktes inte.
När det slumrande bytet var inom räckhåll sände Baner sin bäste kavallerigeneral för att avsluta kuppen. Men generalen drog för första, enda och sista gången benen efter sig. Generalen var von Königsmarck.
De kejserliga styrkorna hann sättas i alarmberedskap och kuppen misslyckades. Det är ovisst, men mycket sannolikt att von Königsmarck med vett och vilja ville förlänga kriget för att kunna berika sig ännu mera. Något han lyckades med.
Så sent som medan fredsvillkoren diskuterades och dokumenten började signeras i Westfalen 1648 lyckades hans arméavdelning kuppartat inta den s.k Lilla sidan av Prag och ett ofantligt krigsbyte, det största och märkligaste plundringsgodset i vår historia, föll i svenskarnas händer. Fortfarande är slott och bibliotek fyllda med dess rikedomar, Silverbibeln i Uppsala är en. Men samtidigt med sitt hänsynslösa plundringskrig var von Königsmarck en truppförare av rang, han höll samman styrkorna efter Johan Baners död 1641, ännu ett av de tillfällen då moralen sviktade.
Som generalmajor förde han både framgångsrikt självständiga armékårer och fungerade som flygelchef i andra slaget vid Breitenfeldt 1642 då den kejserliga armén i det närmaste helt upplöstes. 1645 ockuperade hans kår Bremen-Verden, där han installerade sig som generalguvernör. En post han behöll efter fredsslutet då provinserna tillföll Sverige. Detta kom att bli den förste von Königsmarcken i svensk historia, men inte den siste.

Parthenons sprängning
Hans Christoffer von Köningsmarck hade gjort de svenska vapnen ovärderliga tjänster. Precis som andra fick han betalt i adelsskap, höga poster och gods runt om i imperiet. Familjen kom snabbt att bli en av de mest betydelsefulla i den unga militärstaten.
Sonen Conrad Christoffer nådde som 21-åring regementschefs rang och deltog med sitt regemente i såväl Karl Gustavs polska krig, ett krig som han bedrev med samma medel som fadern, som övergången av Bälten som tvingade Danmark på knä 1658.
Den andre sonen, Otto Wilhelm, kom om möjligt att bli en ännu större fältherre.
1675 anfölls Sverige från en lång rad olika håll. Medan danskarna efter hårda strider besegrades i Skåne lyckades Otto Wilhelm med minimala resurser hålla tillbaka en fruktansvärd övermakt i Tyskland. Till sist höll det inte längre. Brandenburgarna lyckades efter att ha genomfört ett av de största bombardemangen före den moderna krigföringens födelse ödelägga Stralsund.
Staden tvingades till kapitulation. Men när den svenska generalstaben studerade strategi- och taktikutveckling inför utgivningen av det grandiosa Karl XII på slagfältet under början av vårt sekel, så fann man att Otto Wilhelm tillhörde de absolut största Sverige kunde uppvisa inom militärhistorien. En brygga från Gustav II Adolf och hans generaler till Karl XII och Karl Gustav Rehnsköld.
Otto Wilhelm von Königsmarck visste säkert sitt värde, och vilka tjänster familjen gjort det svenska imperiebyggandet. Desto större måste chocken ha varit när Karl XI genomförde reduktionen. Alla de gods Königsmarcks satt på var förläningar av drottning Kristina och Karl X Gustav, det var nu sådana gods som skulle återgå till staten. Vredgad lämnar Otto Wilhelm Sverige och blev snart befälhavare över lilla Venedigs armé i kriget mot det märktiga turkiska imperiet. Inom kort landstiger von Königsmarck i Grekland, slår tillbaka turkarna och börjar belägra Athen 1687. En mörsarkula söker sig genom luften över Akropolis, slår i det sköna Parthenons tak, de antika grekernas tempel, och söker sig ned till källaren där turkarna har sitt krutlager. Explosionen blir förödande när tusentals år av historia förvandlas till en pelare av rök och eld. Den familjen lyckades sannerligen sätta sina spår runt om i Europa. Ändock var detta bara början.
Idag är den mest kända Königsmarcken inte en mustig general utan en vacker kvinna.

Den unga Aurora
Hon föddes i Bremen-Verden 1662, i residensstaden Stade, där hennes pappa, generalguvernör Conrad, han som stred i Polen och gick över Bält, inte fick uppleva Skånska kriget. 1673 var han tillfälligtvis i holländsk tjänst, när han plötsligt träffades av en kanonkula under belägringen av Bonn. När kriget kom flyttade farbrodern Otto Wilhelm familjen i säkerhet till Stockholm där den unga Aurora snabbt hamnade i centrum för hovets intresse. Det var inte för att hon kom från en släkt av mycket framgångsrika krigare, inte för att hennes moder höll på att processa mot hennes förmyndare (vilket gjorde att hon hade stora ekonomiska tillgångar att vänta), inte heller för att hon hade vacker sångröst, ådagalade god språk- och stilkänsla med sinne för litteratur, vävde utsökta tapeter, hade en vacker turkisk tjänarinna (som en överstelöjtnant i utländsk tjänst tillfångatagit utanför Budapest och givit henne som gåva), att hon var den store hovmålaren Ehrenstrahls privatelev, spelade fjäderboll (föregångare till våra dagars racketsporter), inte heller för att hon satt lika säkert i sadeln som sina bröder. Det var snarare för hennes enorma utstrålning; stark begåvning kombinerat med enastående skönhet. Hade det existerat kolorerade veckomagasin under stormaktstiden, hade hon prytt omslagen på samtliga. Överallt viskades det om de senaste festerna och hennes uppvaktande kavaljerer, varav många från de finaste familjer. Inte blev det sämre av att två i hennes sällskap, efter ett besök på bollhuset, Gustaf Horn och Axel Sparre råkade i ett häftigt gräl. Det hela slutade med en duell där Sparre sårades och Horn tvingades fly landet. Det var dödsstraff för allt duellerande. Gustaf Horn kom utblottad att luffa sig genom Europa så länge han levde, och deras vägar kom att korsas många gånger. Varje gång sökte Aurora lindra hans olycka genom att sticka åt honom en penningsumma. Kanske som minne från de festliga dagarna, kanske enbart för att hon var blödig för gamla kavaljerer. Men skandalerna är större än så i hennes omgivning. Auroras bror, Philip, inleder en kärleksaffär med kurfurstinnan av Hannover, Sofia Dorotea, och försvinner under mycket mystiska omständigheter. Troligtvis knivmördad av den uppretade äkta mannen, George Ludvig, sedermera konungen av England. Aurora som förvarade de älskandes korrespondens, idag är mer än 700 brev bevarade, försökte med alla medel få klarhet i broderns öde, men mot den blivande brittiske monarkens vrede var det bäst att ligga lågt. Så långt en liten inblick i Auroras värld när 1600-talet led mot sitt slut. Omgiven av friare, en släkt av generaler, en broder som försvunnit, i centrum av seklets glada sällskapsliv. Kavaljererna utökades förbi den svenska högadeln i takt med ryktet om hennes uppenbarelse. Den judiske bankiren Lastrop från Hamburg, rik som ett bergatroll men utan adelskap, hertigarna Anton Ulrich av Wolfenbüttel och Friedrich Wilhelm av Mecklenburg-Schwerin som befann sig under omvända omständigheter. Överste Weyer, grevarna von Waidel och von Hohenlohe. Men av allt detta blev intet. Hon var uppenbarligen inte lätt att imponera på. Men det fanns en som lyckades.
Aurora von Königsmarck uppvaktades även av en monark, en av Europas resande stjärnor. Tidigare under namnet Fredrik August av Sachsen gick han till historien som August den starke av Polen. Den sachsiske kurfursten var en äventyrare av stora mått. När Polens tron blev vakant valde man en fransk tronpretendent. Ludvig XIV:s Frankrike, Europas politiska och ekonomiska supermakt ofta allierat med kontinentens fruktade militärmaskin, Sverige, var inga man utmanade om man inte var galen eller hasardör. August var en spelare, han skickade in sin armé i Polen, lät göra om valet så det föll på honom själv, och kom undan med det. Karl XI var ointresserad av offensiver, Ludvig XIV hade tillfälligtvis inte tid med Polens affärer. August blev konung i Polen och träffade snart ännu en ung man med framåtanda – tsar Peter den store av Ryssland. Tillsammans började de smida planer som var fullkomligt fantastiska. Ett gemensamt anfall på det svenska östersjöimperiet. Något som bevisligen kunde leda till katastrof för samtliga inblandade.
I denna atmosfär gjorde Aurora von Königsmarck sitt val. Hon försmådde alla som ville göra en ärbar kvinna av henne till förmån för den redan gifte August den starke. På villkor att det hela skulle ske helt officiellt. Som konungens mätress, som en nordisk version av Madame de Pompadour, lämnar vi presentationen. Olika allianser låg i luften; Augusts allians med Aurora kom att resultera i en av Frankrikes största marskalkar, Moritz av Sachsen, medan hans allians med Peter den store kom att resultera i det stora nordiska kriget och ännu en gestalt träder in på scenen; Karl XII av Sverige.