|
- Spelar du golf, brukar folk fråga. Vad ska man säga? Jag brukar svara som Gustav V svarade en gång då han långt upp i 90-årsåldern spelade tennis och någon frågade om majestäten inte borde ägna sig åt någon stillsammare sport, som golf. - Nä, sa han, SÅ gammal blir jag aldrig. Och som gammal tävlingsidrottare kan man ju alltid raljera med: -Nej, jag sysslar inte med handikappidrott. Men min njugga inställning till golf har en annan mörkare bakgrund. Läs och förfäras.
Jag hade nog blivit en strålande golfspelare om det inte varit för 18:e hålet. Varje gång jag stod där på utslagsplatsen så blev jag osäker. Egentligen var det ju bara att sätta den. Att ta fram drivern och slå till. Och alla andra spelare klarade det, men inte jag. Ofta behövde jag både två och tre slag innan jag lyckades pricka hålet i kassakiosken. Till slut fick jag faktiskt en rejäl artondehålsskräck. Jag kände mej fumlig, pinsam och tyckte alla andra på golfbanan stirrade på mej. Så jag gav upp min golfkaraktär och bestämde mej för att det nog inte var min grej att stå och slå på en boll. Fast när jag nu tittar på golftävlingarna på TV, British Open, Masters och allt vad dom heter, så ångrar jag faktiskt att jag slutade. Dom där golfproffsen är ju faktiskt inget vidare, 70 slag på en runda! Mitt bästa resultat var 37. Fast det var i och för sig på en lätt bana, med eternit. Nu för tiden verkar dom mest spela på gräs. Och vad långa banorna har blivit! Flera hundra meter... |
|
