|
Detta lilla kåseri om löpning fanns införd i slutet av 70-talet eller början av 80-talet i en tidning som hette Jogging. Det skänkte mej då rätt stort nöje och trots alla år som gått sedan det skrevs (av Lennart Julin som du ibland kan se och höra referera friidrott på i radio/TV) så tål det fortfarande att läsas. Hela kåseriet i pdf-format (om du vill skriva ut det och ge till någon anna sportfåne) hittar du här. Ni har säkert läst dem alla, “Spring för sjutton”, “Löpning - den dyra livsstilen”, “Sluta jobba - börja jogga”, “Spring på rätt sätt och åt rätt håll” och vad de nu heter, böckerna med goda råd till oss alla som springer. För att inte tala om veckotidningsartiklarna “Så skall du jogga”, “Vettigt och svettigt - 12 råd för dig som tänker börja jogga” och “Virka din egen joggingutrustning” eller brevkursen “Kan du skriva kan du också springa”. Alla börjar de med att tala om hur enkelt, naturligt och roligt det är att jogga för att sedan sida upp och sida ned ägna sig åt att med framgång bevisa motsatsen. Den som till äventyrs inbillat sig att springa var så enkelt som att klä sig ledigt och sätta höger fot framför vänster och därefter vänster framför höger och skjuta ifrån lite kraftigare än vid gång, den personen måste nu ha blivit tagen ur den villfarelsen.
Visserligen påstår de beskäftiga författarna som sagt att löpning är enkelt och naturligt men tydligen misstror de resten av mänskligheten egen tankeförmåga. Och uppenbarligen har de rätt eftersom de finner köpare till böcker fyllda med sådana intressanta upplysningar som “risken att halka på en isfläck när du springer är större på vintern än på sommaren” eller “det är mer ansträngande att springa uppför en backe än att stå stilla” eller “när du köper löparskor tänk då på att köpa både en höger- och en vänstersko”.
Böckerna och artiklarna är synnerligen utförliga i nästan alla avseenden. Man får där veta varför, när, var, hur, hur ofta, hur länge, hur fort och med hur många steg man ska springa. Men inte bara det utan också vadman ska ha för hårband, mössa, underställ, tröja, byxor, overall, vantar, strumpor och skor på sig när man springer. Och vad man skall äta och inte äta och dricka och inte dricka innan man springer och efter det att man sprungit. Därtill ges goda råd om alla egendomliga gymnastiska rörelser man helt enkelt är tvungen att ägna sig åt mellan löppassen för att kunna springa ordentligt. Frälsningshistorien
I böckerna ingår också i allmänhet en fascinerande frälsningshistoria och diverse metafysiskt svammel. Den fascinerande frälsningshistorien handlar om författaren själv som från början var en stressad och utsliten 43-åring med en 107-årings kondition, vägande 112 kg, rökande 5 paket cigaretter om dagen slående sin fru och bara ätande kolesterol. Efter ett år som löpare är han sedan en fräsch 35-åring med en 19-årings kondition, vikten har gått ned till 72 kg, han har slutat röka och slå frun och kosten är uteslutande biodynamiskt odlade kor och grönsaker.
Under löpningen har han också helt plötsligt börjat att tänka. Han tänker stora tankar, han överväldigas av konstnärlig inspiration, han löser olösliga problem och får starka känsloupplevelser. Han inser att resten av mänskligheten otåligt törstar efter att få ta del av dessa känslostormar, problemlösningar och tankar.
Han beslutar sig därför för att skriva en bok. Med tanke på de enkla läsare som inte är på den intellektuella nivån att de förmår uppskatta djupsinnigheterna och finesserna så ingår också i skildringarna av upplevelser under löpningen fascinerande och detaljerande redogörelser för de kramper, magproblem och sträckningar som inträffat. För sådant måste ju ändå intressera alla människor?
Alltså, en joggingbok har som utgångspunkt att livets mening är att människan skall springa och att all tid som man inte springer bör ägnas åt analys av senaste joggingturen och förberedelser inför nästa. Arbete, mänskliga relationer och social samvaro m.m. är alltså sysselsättningar som stjäl tid som hellre borde ägnas åt stretching, drickande av sportdrycker, intressanta diskussioner om hälseneproblem och allra viktigast, grundligt läsande av böcker och tidningar om löpning. Ett ämne saknas
Men ändå, hur grundliga böckerna och artiklarna än synes vara så slås man som läsare av att ett väsentligt ämne alltid totalt försummats av skribenterna, nämligen problemkomplexet “löparen och omvärlden”. Framför allt är detta viktigt, ja närmast avgörande för den ev. fortsättningen hos nybörjarjoggaren. Jag är övertygad om att mången nybörjare gett upp en lovande löparkarriär uteslutande p.g.a. att han/hon inte vetat att rätt hantera alla de situationer som uppkommer i det intrikata samspelet mellan löparen och andra levande väsen.
Visserligen har väl situationen förändrats en hel del de senaste åren i och med att träningsoverall och löparskor, s.k. joggingutrustning, numera är något som bäres även i elegantare sammanhang typ Nobelfesten.
Därför ser man alltmer sällan nuförtiden “smygande” nybörjare. Den som är klädd i vanliga gångkläder maskerad till flanör eller möjligen fågelskådare men som efter många och noggranna kontrollblickar åt alla håll ger sig till att småspringa en liten bit då och då. Och som har samma skamsna ansiktsuttryck när han förstår att han har blivit sedd springandes som han hade den gången han som 5-åring ertappades tillsammans med stora kakburken av mor.
Men även om den allmänna rättsuppfattningen svängt så att joggandet inte är lika socialt tveksamt längre så finns det ändå situationer och attityder hos allmänheten som kan få den ännu inte helt frälsta löparen att fundera på att lägga av. Det är på denna punkt som alla tillgängliga böcker med goda råd har sin stora brist.
För att fylla denna lucka har jag dristat mig till att skriva “kapitlet som kom bort”. Läs och lär! Skriv gärna ut det förresten och häfta in det i ditt exemplar av “Jogga - ett sätt att springa”. Nästa sida |
|
