REWIEVS

 

Svensk improvisation

Av Peter Bornemar

Man hinner bara vända ryggen till så är de framme och busar omkring så
det står härliga till. Även om jag misstänker att den närmaste
bekantskapskretsen (och grannskapskretsen) snarare skulle kalla dem
besvärliga eller påfrestande.
Det är inte småglin jag pladdrar om, utan de fritt flygande fåglar som
ständigt släpps lösa på skivbolaget Moserobie, och som kan betraktas som
förstklassiga exempel på kreativitet och nyfikenhet med svenskt signum.

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att lyssna igenom skivorna Fungos
med LSB, Sugarpromise med Magnus Broo Quartet och Ich bin Filip
Augustson med Filip Augustson Quartet och är närmast förbluffad över den
energi, nyfikenhet och originalitet som numera tycks genomsyra den
svenska improvisationsmusiken. Särskilt den som utan större krumbukter
låter sig sorteras in under benämningen jazz, vilket det onekligen är
frågan om här.

Trumpetaren Magnus Broo har sedan lärotiden hos Fredrik Norén utvecklats
till att bli Sveriges kanske allra främste jazztrumpetare. Hans bitiga
spelstil går måhända att härleda till folk som Freddie Hubbard och Lee
Morgan, men uttrycket är än mer intensivt, rappt och oförskräckt avigt.
I finfint lag med pianisten Torbjörn Gulz, basisten Mattias Welin och
trumslagaren Jonas Holgersson är han förvisso mindre påstridig på
Sugarpromise än han var i sällskap med bland andra Karl-Martin Almqvist
på skivan Moksha från i höstas. Men Magnus Broos genomgående egna
kompositioner har en inneboende glöd som det pyr rejält om.

På ett ställe hör jag tio tusen trumpettoner men kan inte känna igen en enda. Ärtor på en plåtbricka. Inga jazzfraser, inget att fästa minnet på, inga fraser alls, förresten. Det är egendomligt befriande, dessutom upphetsande.

PÅ ETT ANNAT ställe är Magnus Broos trumpet osäker, stapplar, gnäggar mot en entonig basgång av Mattias Welin, smällar på Jonas Holgerssons cymbal. Pianoserpentiner från Torbjörn Gulz piano över långhåriga septimackord, trumpeten karskar upp sej, snabbt tjatter och alla reser sej långsamt på tå och sjunker ihop.

Basen trippar över jämna tuvor i fjärdedelar i mycket snabbt tempo med djärv svikt i varje steg, han borde ramla ner när som helst. Där ovanpå trumpeten i lika jämna åttondelar utan tydliga harmonier och tonerna lämnar sej själva så raskt att jag inte hinner fatta vad de heter, jag har ändå skrivit ner Charlie Parkers solo i "KoKo".

Cymbalen är försynt och hela rummet sjuder men väggarna står kvar.

I ett stycke slår Holgersson varje taktslag med en stock, som om musiken varit en spik, dekorerad med en ljus cymbal. Aldrig förr har jag hört en jazztrummis göra så. En låt är sammansatt av fyra fantasier runt en D moll-klang. Basen nöjer sej med samma två toner, vispar promenerar och trumpeten lägger sej helst på de toner som finns alldeles intill huvudtonerna. Han både stapplar och får vredesutbrott och minner om Don Cherry, vilket är en grandios komplimang, osäker i övermodet.

PIANOT SPELAR ofta skalor där tonerna ligger axel mot axel, ändå byter han spelstil mitt i.

Som belöning,eller tröst, avslutas denna storm med ett stilla tempo i sordin och nästan förnimbara klanger, grymt och vackert.

Hoppas det framgår att denna musik är mycket omtumlande.

Ingmar Glanzelius

En hel arsenal starka grooves

Magnus Broo Quartet ”Sugarpromise” (Moserobie)
Betyg: 7

Det sägs att när Magnus Broo pluggade jazz borta i Texas för många år sedan så delade han andraplatsen med Roy Hargrove i en (förmodligen rätt fånig) trumpettävling. Idag är den senare en av jazzens publika världsstjärnor med en karriär som besynnerligt nog blivit en karbonkopia av gamle trumpetaren Donald Byrds. Hargrove har nämligen blivit allt mindre intressant som trumpetare i takt med att han gjort en rad sköna crossover-grejer (särskilt då den späckade Kuba-plattan ”Habana” från 1997, men knappast fjolårets fadda ny-phillysoul-platta ”Hard Groove”).

Vad hände då med Hargroves gamle kombattant, svensken Magnus Broo? Ja, han kan idag mycket väl vara en av de främsta jazztrumpetarna i sin generation (han är född 1965). Fast det innebär inte att han nödvändigtvis står på de största scenerna världen över. Istället rör han sig till stor del i den svenska jazzvärlden där han har sin egen kvartett, lirar i Moksha och deltar i flera andra projekt. Han har heller inte gjort några storsäljande crossover-plattor vad jag vet, men han blir en allt mer spännande trumpetare och kompositör för varje år som går.
Ibland kan alltså jazzkarriärer se väldigt annorlunda ut, och jag ska inte lägga några värderingar i det även om det är frestande.

Särskilt lockande blir det när man lyssnar på Magnus Broo Quartets nya och tredje platta ”Sugarpromise” som stundtals är helt grym lyssning. Det är en jazzplatta med en hel arsenal starka grooves i centrum, men det innebär inte fläskiga beats à la Hargrove utan bara ett hyperorganiskt, med lätthet befallande sväng. Precis sådär som Miles Davis andra berömda kvintett brukade lira.

Eller för att vara än mer precis: som Herbie Hancocks Blue Note-klassiker ”Empyrian Isles” från 1964 där Freddie Hubbard spelar Miles roll. Där någonstans, inte alls på exklusivt territorium men på ett mycket trivsamt och skickligt beträtt sådant, befinner sig Magnus Broo och hans kompanjoner Torbjörn Gulz på piano, basisten Mattias Welin och Jonas Holgersson på trummor. I alla fall till en början.
För även om plattan inleds och avslutas med fenomenal ensemblejazz enligt ovan nämnda mönster, skisserad ur 60-talets akustiska bok, med flexibla tempoväxlingar, lyhörd dynamik, distinkta teman och orädd improvisation, så är det två personliga stickspår däremellan som förändrar allt.
Två låtar som får en att tvätta öronen. Två melodier som kommer att förändra Jazzsverige (åtminstone lite grann). Två klockrena jazzhits: 1.)”Cochise” med wah-wah-trumpet och jazzpunkig Motown-fyrtakt, kaxigt trippande på het asfalt, med slitna sneakers istället för loafers. 2.)”Alla dansar samba till tyst musik”, på sätt och vis nästan lite blyg, med shufflande vispar, riffbas och gräsdoftande, obekymrade improvisationer.
Dessa två låtar är i sig, som ni förstår, andledningar att skaffa den här plattan. De är till och med mycket viktiga anledningar. Det handlar om musik - och det här är så förbannat befriande eftersom jazzen så lätt blir antingen ängsligt konservativ eller ängsligt trendig - som utan ansträngning bara är så mycket sig själv. Vilket är både sällsynt och värdefullt.
Och så blev det kanske en något oplanerad crossover-succé för Magnus Broo till slut.

 

Tobias Brandt La Musik

 

 

Sundsvalls tidning
Musik- Magnus Broo Quartet
SUNDSVALL 2004-01-19

Magnus Broo Quartet
Sugarpromise
(Moserobie)

Första gången jag hörde Magnus Broo var i Fredrik Norén Band. Han visade upp ett friskt trumpetspel som tilltalade mig. Samtidigt som han höll sig inom de traditionella ramarna var han inte orädd att lämna tryggheten för att söka nya vägar och infallsvinklar. Det har sedan dess flutit mycket vatten under broarna och Magnus som numera är sin egen har utvecklats mycket som musikant.
Vilket han visar med råge på den här skivan. Han lutar sig inte mot någon förebild utan bjuder på sitt eget personliga tonspråk med fullt register. Spelet är febrigt laddat med en stor dos intensitet. Imponerande!
Även Torbjörn Gulz övertygar med ett välformulerat pianospel såväl rytmiskt som solistiskt. För bästa tänkbara rytmiska support står basisten Mattias Welin och den fantastiske trumslagaren Jonas Holgersson vars spel är en naturlig förlängning på den bortgångne Egil Johansens sätt att hantera kaggarna.

Hans-Erik Bergman