Onsdagskvällens jazzkonsert på Contrast blev en riktig höjdare. Trumpetaren Magnus Broo med kvartett bjöd rakt igenom på spännande och engagerad musik.

 Tyvärr var publiktillströmningen mindre än vad musiken förtjänar men de närvarande fick sig till livs en rejäl dos potent millenniejazz av bästa märke.

Broos medmusikanter hör till den svenska eliten inom det yngre gardet, Torbjörn Gulz på piano, Mattias Welin på kontrabas och Jonas Holgersson bakom trummorna.

Kontroversiell trumpetare

Magnus Broo är en i många avseenden kontroversiell trumpetare. Stilmässigt är han en sann avvikare i dagens sveska jazzvärld. Men visst finns det kopplingar till traditionen.

Trumpetarna runt Ornette Coleman på 60-talet, sådana namn som Don Cherry och Freddie Hubbard, har definitivt satt sitt avtryck i Broos spel, korta avhuggna fraser blandas med aggressiva tonkaskader och underfundiga intervall.

Men Broo går ett steg längre. Han arbetar med soundet på ett sätt som är ovanligt för instrumentet. Stundvis får man känslan av att "nu skiter det sig" eller " så här kan man bara inte göra".

Broo spräcker ljudet, han väser luft genom luren, han plågar fram de allra högsta tonerna så att de kvidande frigör sig ur instrumentets klockstycke. Särskilt i snabba låtar blir spelet energiskt på gränsen till det outhärdliga. Och i Holgersson har han en like. I det avslutande stycket, "Ice man', piskar Holgersson upp en intensitet på trummorna som gör att man som lyssnare nästan går sönder innan upplösningen slutligen infinner sig. Och denna grymma behandling upprepas gång på gång.

Dagens jazzkomp är olikt gårdagens. När Holgersson och Welin skapar sin rytmiska väv hämtar de inspiration från en bredare referensram. Det är inte självklart t ex att en låt spelas i swing eller beat. Nej det ena sättet att spela kan avlösa det andra sekventiellt eller båda spelsätten kan komma till tals samtidigt. Övergångarna är odramatiska och frekventa, gränsdragningarna oprecisa, luftiga och fragmentariska. Och tempot tillåts gradvis öka eller sacka efter behag. Regelverket bryts upp och ger plats för tidigare förbjudna handlingar

Upplevelsen blir en funktion av lyssnarens förhållning till det som spelas, en tolknings- fråga, och lyssnaren deltar i skapandeprocessen.

Det moderna ger plats för det postmoderna. Att det sedan svänger som bara den gör beteendet legitimt, ja till och med önskvärt. Torbjörn Gulz piano blandar också friskt fragment ur traditionen, allt ifrån McCoy Tyners kubistiska ackordspel via jazzrockens groove-baserade upprepningar till den unga jazzens mångfacetterade uttryckssätt i det förra millenniets slutskede.

Rytmiska broar slås mellan Gulz' piano och Holgerssons trummor. Och under broarna stödjer Welins bastoner likt bropelare. Basens roll som pådrivare blir underordnad. Egentligen liknar funktionen mera den som Jimmy Garrison hade i Coltranes berömda kvartett.

Magnus Broo kvartett är nydanare, uppstickare, som irriterar och stimulerar, men i balladen "I thought so" tar innerligheten överhand och Broos torra, trasiga ton letar sig långt in i själen och Gulz' sparsmakade pianosolo smörjer lindrande balsam över sargade hörselnerver.

PÅ VÄG mot hösten får man huxflux en ny trumpetfavorit i knäet. Magnus Broo heter han och spelade med egen kvartett gjorde han på jazzstudion i torsdags. Det var länge sedan jag hördes så uppmuntrande musik.

Jazz är i huvudsak ett läggspel fraser som ofta är mer inövade än uppfunna i stunden, Sånt framkallar igenkännande och skänker trygghet. När den mogna Charlie Parker fått ordning på sina upptäckter blev de till system.

Magnus Broo väljer äventyret framför tryggheten, Då kan musiken ibland tyckas formellt ostrukturerad, för Magnus Broo spelar inte vackert böjda fraser som ska grupperar sig till en helhet

I en ganska snabb låt som heter "Nu ", börjar han i låga registret, spelar sig snabbt uppåt och låter trumpeten, smattra. fräsa, kvida däruppe i höjden Så bryter han och börjar om igen. Och igen. Ingenting är kalkylerat än denna branta uppåtrörelse. Och däruppe på krönet hittar han hela tiden en ny väg. Det är som om han tänkte: kul spår, nu letar jag vidare i den här riktningen. Och hela tiden tycks han finna något. Det är inte alla musiker förunnat.

Stilmässigt för hans spel ibland tankarna sinsemellan så olika instrumentkollegor som Roy Eldridge och Don Cherry. Eller var inte till vår egen Lalle Svensson; ett strävt, uppriktigt och oförutsebart tilltal utan hänsyn till yttre elegans. En uppkäftig fanfar som står pall även i motvindarna.

Kul att detta land som kryllar av begåvade basister och tenorister nu också kan mönstra en verkligt stor trumpetare.

Pianisten Torbjörn Gulz spelar både sparsmakat och elegant med dragning åt högromantisk konstmusik. Det kan ju tyckas lite egendomligt, men passar alldeles utmärkt som kontrast till Magnus Broos ettrighet.

Trumslagaren Jonas Holgersson, som spelar ganska mjukt men synnerligen varierar skänker liksom basisten Mattias Welin viktiga bidrag till sammananhållningen.

Det här är svensk jazz när den är som bäst.

last updated 3 February, 2004 © Gulz

gulz@telia.com