Jag är en icke-typisk finne som bott i Stockholm sedan 1978. Inne i mitt 50 årigt skal bor en 30 årig författare/ poet/elingenjör/musiker/medmänniska. Jag kan skriva Europas näst bästa dikter och noveller och dessutom ljuga flytande. Jag kan koppla in en elcentral, skriva en låt, göra en strut av min tunga, busvissla och laga mat. Jag är en mycket händig och jordnära drömmare.

Jag har svårt med människor som alltid påstår att de går så bra för dem, människor som vägrar inse att också de ned- stämda människorna behövs. Det är hos dem kreativiteten bor. Ibland händer det att jag går människorna tomhänt till mötes. Ibland har jag fickorna fulla av händer, eller knutna nävar. Således skulle jag bli en utmärkt byfåne. Jag är även  en socialt begåvad enstöring och tävlingsmänniska. Jag är en före detta tävlingsorienterare, en känslig hårding som tål mycket stryk. Det föddes en prinsessa som heter Jenny anno 1990 till mitt eget kungarike i Hässelby.

På dagarna sitter jag hemma och skriver. Ibland drömmer jag mig långt bort och då är jag inte mentalt närvarande. På kvällarna är jag ute på något kulturmöte, eller träffar andra scenpoeter som är mina räddare och själsfränder. Jag har funderat på att försöka komma in i Guinnes Rekordbok eftersom jag lätt kan rapa över 60 gånger på en minut. Om jag hamnade på en öde ö, skulle jag mest sakna min dotter och minst civilisationen. Eftersom jag är mån om min hälsa, röker jag Borkum Riff i pipan och vägrar att gå och lägga mig före ett på natten. En liter svart kaffe om dagen gör också susen.

Tänk att finnarna äntligen vågade välja en kvinnlig president! Denna händelse förstärkte min svajande framtidstro.

Jag skulle vilja besöka Sibirien, eller aboriginerna i Australien. Leva minst ett år bland människorna där. Jag skulle vilja utsätta mig för prov, både fysiskt och psykiskt. Jag har blivit en överlevnadskonstnär genom hårda prövningar här i livet. Först dog min pappa i cancer 1990 och sedan min 18 åriga dotter i en tågolycka i Finland 1992. Så jag har ingenting att frukta här i livet, ty det värsta har redan inträffat. För mig är livet ett äventyr som jag inte upplevt fullt ut än, och dessutom är det alldeles för kort för att slösas bort. Det finns så mycket kvar att uppleva och utforska.

Jag bryr mig inte om rikedomar, fast jag fyller i en lotto-kupong varje lördag. Jag är en hängiven motståndare till IT–samhället, fast jag var tvungen att skaffa både dator och internet. Hittills har jag lyckats klara mig utan mobiltelefon; jag vill ju kunna vara oanträffbar när jag känner för det. Förresten, det skulle vara härligare med flera "byfånar" i samhället.