Pappa

 

Vid bouppteckningen hittade vi en pistol
min lillasyster och jag
insvept i många lager tyg
hård och blank
och obegripligt tung
lät vi den gå mellan våra händer
medan vi såg på varandra

Vi satt bland 30 meter efterlämnad målarduk och hyllmeter av böcker
poesi, psykologi och konsten att skriva en riktigt bra novell

Du hade sovit och dött under en gammal filt utan lakan
i en alldeles för kort säng

dit nötta trappor slingrade sig

Skylten på din dörr med ditt fantastiska namn,
som en slägga slog den
i en faderlös
som plötsligt står vid Tusen och En natts port
och den öppnas

Du hade lämnat en använd näsduk i tyg
dina glasögon i sängen
och en uppslagen DN, valborgsmässoafton
I garderoben herrbyxor och kavajer
sådant som två systrar förundrat känner med fingrarna över tyget på
En Pappas kavaj, vår Pappa

Skoputsarset i galonväska och din skrivmaskin
och i kylskåpet rödvin i tetror, många
På innergården långt där nedanför dina fönstergluggar
fanns bara Ingenting

 

Här uppe hade du andats

Berättat för besökare om dina resor med Transibiriska järnvägen
Du var en globetrotter som aldrig kom längre än nästa gränd
Men de trodde på dina noveller
Du spelade upp teaterstycken och satt och sjöng för turisterna med din gitarr i knät
Den du sedan pantade, sålde eller slog sönder, såsom du gjorde med allt.

Två systrar hade fått en far.
En fattig, misslyckad, tidvis mycket farlig far, nu till och med död
Men ändock en far med ett efterlämnat hem att kunna gå och besöka, låsa upp med egen nyckel

Gåvan i misären klöste klar
Pappa. En egen pappa. Trappor att gå upp till en pappa. Nyckel till pappa. En dörrskylt med pappas namn. Pappakavajer i pappas garderob. Pappa.

 

 

 

O

Svartmuskig stod farfar till halsen i Norrlandsvit snö
det var det enda fotot.

Morfar hade varit en riktig svensk lokförare
körde Roslagsbanan under första världskriget
och hade spatserkäpp han svängde rytmiskt
var söndag mellan Surbrunnsgatan och Danderyds kyrkogård

Morfar dog snabbt 1938
utan att säga adjö,
medan mamma gick ut med hunden.
Det var så man gjorde då, lindade barn hårt i ordlöshet

Mormor stängde tyst dörren till sovrummet
tog fram strykjärnet och pressade liksvepningen

under köksbordet tryckte mamma sin skolväska mot bröstet
hörde inte de försiktiga stegen av släktingarna som kom i en liten kort rad
men såg deras likvakeskor nedanför den tunga duken

När farfar dog var det redan så länge sedan att ingen minns
om det var snön eller något annat som begravt honom
eller om han vetat om att hans son i sista stund sladdat upp med sin vespa mot Rådhuset
svartmuskig också han, mot mor, som väntade i ensamt gult

Bröllopsfotot tog de i en automat på Sveavägen
gäster hade de inga, bara varandra och en dröm
ljusa gardiner och röster

Efteråt sa släkten att de visste pappa var galen
någon bröllopspresent fick mamma aldrig
men pappa köpte ett marsvin en dag, en överraskning
susande på vespan med en bur fastsurrad på pakethållaren
kom han
ovanligt nykter
och sa att han älskade mamma och ingen annan

 

 

Copyright: Jane Morén 2005