ATT ANDAS 1

1
Hon:

Som ett skepp i solnedgång
gled jag bort över havet
Den vitglittrande ytans högmod
vaggade mig fram
Varken Jag älskar dig! eller
Hjälp! kunde hejda mig
Jag gick och det spelade ingen roll

om över lik eller rosor
Jag steg snabbt i befattningsgraderna,
erövrade kropp efter kropp
som när ett imperium i uppgång erövrar ö efter ö.

Men jag sjönk som det där skeppet.

Havet var grymt
Vågorna slog och slog

och jag sprang läck
Nu ligger jag här i djupet sargad,
plågad av ensamheten.
Jag ser mig
Jag ser dig
Jag ser gatan där vi kysstes täckas av damm
Och jag ser Babel och Manhattan

Bärga mig och täpp till mina hål
Det spelar ingen roll om med rep av silke
eller av stål
Jag vill segla igen, bli lycklig
Nu när rynkorna börjar dansa på min kropp
som algerna det sjunkna skeppet
vet jag vad andas betyder
att hela tiden förlora-
och jag har förlorat allt
Bärga mig!
Jag saknar din solskimrande strand-din mat
din säng.

 

ATT ANDAS 2

4

 

Svarta oliver:

Som natthimmel, men inte alls ouppnåelig
Jag lyser var än du befinner dig
oavsett i en lyxbutik i Paris
eller en bazar i Marocko
I mitt mörker gömmer jag solen du längtar till
men ta inte på mig med gaffel
jag älskar fräcka fingrars beröring,
det raka spåret till förstånd
Allt järn betyder avstånd
en längre omväg till mitt innersta väsen
på vilken något går förlorat,
kalla det vad du vill
koncentration eller närvaro
och varför inte ärlighet
Se på mig nu när en spets
försiktigt närmar sig, rädd att tappa ansiktet
Jag glider bort
snabbt
likt en blick som tittar i smyg vid upptäckten
Och se på gaffeln, den jagar mig
som en man middagens alerta kyckling.

Hud mot hud, lyft upp mig ur fatet
och låt dina fingrar
vila på min kropp, tills dörrar
till världen du känner slår igen
Inget mera förutom mitt mörker ska andas i dig.

Närvaro är när en sorg öppnar sig
och låter dig bäddas ner i den.

Men bli inte för ivrig
Tugga mig sakta. Jag vill slungas
mellan städer som norpar luften i dig
Jag avskyr när jag slukas
som en väg slukar en rymling
Naken och marinerad
blir jag i din malande mun
en skönhetsform bortom tid och rum
Tugga mig sakta som kalla nätter tuggar dig
De där sömnlösa, tankspridda
med pendlande fötter mellan
sängkanten och rummets fönster
vilkas rätt och fel
plockar isär dig och sedan, åter samman,
då ingenting talar i din mun,
till och med dadelfrukten, din barndom
passerar tyst din tunga.

Mitt kött blir ditt gömme,
där min sol värmer dig inifrån.

Tugga mig sakta och njut
även om saltet bränner såret i din mun
Jag är lyckan i din sorg
Jag
är
din
exil.

Copyright: Jasim Mohamed 2006