Steget upp på scen
Text & Foto: Lotta Holmström
Sensuell, intensiv och provocerande. Jane Morén trollbinder publiken med sin poesi. Hon har varit scenpoet sedan 1995 och håller nu i en egen poesiscen – Ordtrå – i Stockholm.
– På den här scenen passar all typ av poesi, till skillnad från poesicuper. Det är ett väldigt fritt klimat.
Det är söndag eftermiddag och Jonathan's Place på Södermalm i Stockholm är tomt sånär som på ett band som övar. ”Never be afraid of love” ekar det i lokalen.
De röda väggarna är fullproppade med allehanda tavlor, i bokhyllan står böcker som ”Modernismens arkitektur”, ”Matisse as a draughtsman” och H.W. Jansons ”Konsten”. Bartendern tar en paus i förberedelserna inför kvällens poesiscen och arbetar lite med en tavla han håller på att måla.
Lugnet bryts när Jane Morén kommer infarande som en virvelvind, med andan i halsen. ”Jag glömde titta på klockan”, säger hon och slänger av sig jackan.
Jane Morén startade Ordtrå poesiscen tillsammans med Moa Svensk hösten 1999. Tidigare var de med i Krogens Poeters Parlament, poesiscenen som håller till på samma ställe på onsdagar, men eftersom de båda är ensamstående mammor hade de svårt att komma ifrån.
– Vi ville testa att göra något eget, och det fungerade bra redan från början, berättar Jane leende. Det verkar finnas ett behov att göra något en söndag. Det är ett enormt tryck på scen fram till klockan 22.
Under större delen av kvällen är det öppen scen, där vem som helst får gå upp och läsa sina dikter under tio minuter. Tre-fyra poeter läser innan det är dags för paus.
– Jag vill att folk ska lyssna ordentligt, så därför behövs pausen så att de kan gå på toaletten, beställa en öl, prata med varandra. Det har fungerat jättebra.
Varje Ordtråkväll har också en eller flera gästpoeter, och det förekommer musikinslag och stå upp-komik.
Skrev sig tillbaka till livet
Jane är en väletablerad scenpoet. Hon har deltagit i öppna scener sedan 1995, och var med och tävlade i SM det året.
Skrivit har hon gjort betydligt längre än så. Redan som tioåring framförde hon egna verser i skolan, men det var 1990 hon började skriva på allvar.
– Min son dog det året, och jag skrev mig tillbaka till livet. Jag har ett stort behov av att uttrycka mig, i text eller bild. Det går i perioder.
– Jag är en människa med starka uttryck, säger Jane bestämt. Jag är hängivet arg, hängivet ledsen, hängivet lycklig.
Just nu är hon hängivet förälskad i en annan poet som hon mötte under Ordfront Poesi Cup. Det blir många kärleksdikter.
– Förut har jag aldrig kunnat skriva när jag har varit lycklig, så det är ett framsteg, skrattar hon.
Jane pratar snabbt och impulsivt, med en intensitet som återfinns i hennes poesi när hon senare på kvällen står på scen och framför sin ”Mannen utan Kvinnan” och andra dikter. Man skulle inte kunna tro att hon är nervös för att gå upp på scen när hon ska tävla i poetry slam eller poesicuper.
– Jag lider av rampfeber – innan jag ska stå på scen går jag runt i cirklar, jag skulle aldrig kunna gå direkt från fåtöljen och upp på scen, utan måste alltid gå undan en stund innan.
Långa förberedelser
Förberedelserna inför en poesicup startar flera veckor i förväg, berättar Jane. Hon väljer ut vad hon ska läsa och övar in dikterna så att hon kan dem innantill, sedan övar hon sig på hur hon ska läsa dem, och om det är en lagtävling träffas laget och läser högt för varandra.
– Nu skriver jag något varje dag. Om det inte blir poesi blir det en artikel eller brev. Jag skriver oerhört snabbt, 5-20 minuter i ett sträck. Sedan lägger jag ifrån mig dikten och arbetar igenom den efter någon dag. Jag klipper mycket i mina texter.
Dikterna delar hon in i tre sjok – sorg/smärta/död, kärlek/sensualism/erotik och politik/samhälle, ”hur det är att leva som människa i en värld som inte riktigt är anpassad för människor”.
När hon skriver tänker hon aldrig på om dikten ska framföras på scen. I stället är det kvaliteten som avgör vilka dikter som hon väljer att läsa.
När hon får frågan om all poesi lämpar sig för scen blir hon tyst en stund.
– På den här scenen gör den det. Men inte på poesicuper. Där måste man fånga publiken och det krävs att dikterna är starka sceniskt.
Fritt klimat
Öppen scen, som här på Ordtrå, är till skillnad från poetry slam och poesicupper helt prestigelöst, menar Jane.
– Det är ett väldigt fritt klimat. Några är etablerade, andra lyckas aldrig ta sig fram men skriver ändå. En gammal tant har hasat sig fram i tofflor till scen de tidigare gångerna, och vi har även haft barnscen. Jag tycker att det är viktigt att det ger människor något i sitt liv. Här möts människor som älskar att skriva.
Öppen scen ger också slampoeter en chans att läsa sådana dikter som inte riktigt passar under en tävling.
– Det är väldigt skönt att få fördjupa sig och att läsa flera dikter åt gången, säger Jane.
Stor gemenskap
Hon talar sig varm om de andra poeterna. De är ett sammansvetsat gäng, men då hon får frågan om det inte är svårt för nya poeter att ta sig in i gemenskapen slår hon ifrån sig.
– Absolut inte. Vill man vara med är det bara att komma hit. Jag tror att de flesta som går upp på scen känner att de får uppmärksamhet. Debutanter kommer ofta hit först en gång och bara lyssnar och känner av stämningen, så går de upp på scenen nästa gång.
– Man lär känna så många öppna och trevliga människor, och det har hänt att jag har inspirerats så av något en annan poet har läst att jag genast satt mig och skrivit en ny dikt på baksidan av en gammal.
Artikeln tidigare publicerad på Poetry Wall 2000
