Jag står i en överfull lokal, en övertäckt uteservering som värms upp av kaminen jag har bakom mig. Det är så trångt att på vissa ställen måste folk åla sig fram. På scenen påannonserar konferenciern kvällens evenemang. Runt omkring mig pågår samtal, en del poeter bläddrar i sina diktpapper och det ligger spänning i luften.
Ikväll är det poesitävlingar och Scorpio, en av de mest framgångsrika tävlingspoeterna i Sverige just nu, ska läsa före och efter kvällens tävling. Han syns på en gång som han kommer in i den dunkla lokalen. Hans halvlånga, ljusa och lite rufsiga hår lyser i mörkret. Han rör sig slängigt och ryckigt med långa steg, lite John Cleeseaktigt fram mot scenen. Händer räcks mot honom på hans väg genom folkhavet. Han ler och besvarar handslagen. Konferenciern presenterar honom och ger honom en kram som han tar emot genom att knäa lite så att hon når upp.
Han suger på orden
Han är försenad och väntad men alldeles lugnt fattar han tag om mikrofonstället och skruvar upp det så högt det går. Han böjer sig fram mot mikrofonen så att hans hår faller ner i ansiktet och ser koncentrerat ut mot publiken några sekunder innan hans dunkla, djupa röst hörs i högtalarna.
Han verkar trivas att stå där uppe, ormar sig runt mikrofonen och suger på orden suggestivt. “Jag vill att du ska säga Baybee på det där kirurgiska viset, det hjälper mig att jaga ut mina skuggor med en mattpiska av ljus”
Hans mångåriga erfarenhet som inläsare av tidningar och böcker för synskadade märks i den tydliga fraseringen. Han är bra på vårdat tal. Det bryter av mot hans image: ordentlig vill inte Scorpio uppfattas som, håret får inte se ordentligt ut till exempel, det måste se så där lagom slarvigt ut. Men noga är det att det ser onoga ut.
- Han satte på en kapsyl av dimgrå plast, det lät stumt, det ljudet är mitt fadersarv.
Scorpio läser en dikt om sin pappa. Ibland håller han upp en hand i luften som om han har tänkt domptera publiken. Men det behövs inte, publiken lyssnar andlöst, tystnaden och uppmärksamheten är total; uttrycket att man kan höra en knappnål falla stämmer faktiskt in här, speciellt i de ljudpauser han lägger in lite då och då.
“Jag skrattar aldrig”
Jag står och väntar på honom nedanför scenen när han läst klart. Det är svårt att slita blicken från hans ansikte, hans starkt markerade anletsdrag och intensiva blick. Han är verkligen lång, jag får böja mitt huvud bakåt för att kunna se upp i hans ansikte. Han har en svart sidenskjorta som draperar sig över hans bröst. De översta knapparna är oknäppta; på Tom Jones sätt blottas lite av hans håriga bröst.
- Inte Tom Jones, säger han när jag påpekar skjortans oknäppta knappar och vart den leder mina tankar, hellre saxofonhallick.
Scorpio och jag tar varandra i handen. Hans handslag känns välbekant och behagligt såsom det kan göra med vissa människor. Han ler stort och det är lite underligt att hans mun kan bli så stor, den ser så liten och tunn ut, till och med tillknäppt.
- Jag skrattar aldrig, säger han som svar när jag säger att han ser glad ut. Jag har som princip att aldrig skratta.
Men det är inte sant för under kvällens lopp spricker den känsliga munnen upp i lyckliga leenden som förvandlar denna snart 54-åriga man till en ung, nästan generad pojke.
Förresten är det svårt att tro att han skulle kunna vara så gammal, han ser ut att vara runt 40. Kanske är det hans pojkaktigt, gängliga kropp, kanske hårrufset, kanske det där leendet. Han sitter med de långa benen i kors över varandra och med överkroppen lite hopsjunken. Han röker Galouise.
Det kommer fram flera poeter till bordet där vi sitter och vill prata med honom. Han är lika vänlig och tillmötesgående mot alla. Men hans kroppsspråk är lite tillbakadraget och reserverat.
- Egentligen tycker jag bäst om att sitta tyst och betrakta människor. Jag går gärna ut ensam till en uteservering eller krog, inte alls för att träffa människor, det är bara jobbigt om någon kommer fram för att prata, det stör min uppmärksamhet. Jag tror jag är van att känna mig som betraktare och inte deltagare.
"Jag växte upp i fiendeland"
Scorpio ser rakt in i mina ögon när han berättar, hans rörelser är långsamma och kontrollerade, hans sätt att föra glaset med vin mot munnen nästan lite aristokratiskt.
- Jag växte upp som arbetarbarn på fina Östermalm. Det var som att växa upp i fiendeland, så jag kan lätt identifiera mig med känslan av utanförskap. Vi var tre arbetarbarn i klassen, det var vaktmästarens barn, tunnelbanechaufförens barn och jag som var son till en diversearbetare. Jag hade lätt för studier, men dåligt med framåtanda - det var liksom inte min familjs grej - jag kunde lämna arbetarklassen, men är ändå märkt för livet av utanförskap.
Han är tyst emellanåt, drar liksom på orden, tar sin frus hand och håller den, hon ser uppmärksamt på när han pratar; jag tror ingen skulle komma på tanken att avbryta honom.
-Hemma hos mig rådde tystnaden. Jag minns aldrig att vi talades vid under måltiderna, vi satt bara tysta och åt den mat som mamma alltid bad om ursäkt för var så enkel. Jag såg aldrig min mamma eller pappa ta i varandra eller visa varandra kärlek. Min pappa brukade försvinna ut på promenader, han var väldigt dold, sa ofta inte ens att han gick, man hörde bara dörren slå igen och så var han borta och man visste aldrig vart han gick eller när han skulle komma tillbaka.
- Det starkaste tillfället jag minns jag haft på scenen var när jag läste för min blivande fru innan vi hade börjat träffas. Jag vågade knappt se på henne. Jag var så berörd av hennes närvaro och resan framåt som jag gjorde mot henne. Jag kommer ihåg första gången jag såg henne. Jag tänkte för mig själv: ”Henne skulle jag kunna komma att älska”. Det var konstigt att jag tänkte så eftersom jag aldrig älskat någon förut.
Han är tillbaka vid vårt bord, blir nästan generad när han pratar om sin fru, det ser ut som om han försöker kontrollera sin röst och sin mun. Som om han vore rädd att ifall han släppte kontrollen skulle han börja skratta eller gråta hejdlöst.
- Första gången jag blev berörd av poesi var på en poesifestival på Riksdagshuset på 70-talet, där Bruno K. Öijer och hans gelikar läste poesi på ett nytt demoniskt sätt. Det konstiga var att min själsliga bror Kjell som jag mött i militären hade varit där samtidigt utan att jag vetat om det.
Han och jag hade skrivit brev till varandra under flera år och det var väl där det började, själva skrivandet för mig. Kjell är nog den enda människa som jag verkligen känt släktskap med. Han dog mycket plötsligt 36 år gammal och det är enda gången jag gråtit helt förtvivlat.
Scorpio lutar hakan i handen och lägger andra handen innanför skjortan. På scenen läser just en kvinna om våndan av att skriva. Scorpio lyssnar uppmärksamt.
- Skrivandet är en arbetsam process för mig. Jag måste sitta uppe på natten, det måste vara tyst, alla måste sova, helst ska hela bostadsområdet sova, så att jag känner att jag är ensam i världen. Det är mitt bästa utgångsläge. Mina grannar tycker nog jag är en konstig filur som det är tänt hos på nätterna och som alltid slingrar mig ur umgänge. Jag brukar resa gårdens julgran varje år, det är mitt bidrag till grannsämjan.
Scorpio går upp en sista gång, kvällens poesievenemang är nästan slut och han ska läsa sin sista dikt för kvällen. “När jag är död, ska det falla ett regn, som av en bortrest legend, man ska upptäcka att jag hade varit nattklubbssångare, och att jag hade hund, men att den sprungit till skogs, och vad den gjorde där, det ville ingen veta”
"Min aska skulle spolas ner på en toalett”
- Jag tänker ofta på döden. Min egen död skulle inte avfiras på en rökig jazzklubb, som jag skriver om i min dikt om min pappa, utan jag såg framför mig hur mina anhöriga skulle spola ner min aska på en anonym, öde bensinstationstoalett, det tyckte jag då skulle vara enklast för alla.
Nu ropas Scorpios fru fram till scenen. Hon reser sig häftigt och ålar sig förbi Scorpio men han tar tag om henne, håller fast henne ett kort tag och begraver ansiktet i hennes halsgrop och hår innan han låter henne gå iväg.
- Idag låter det helt groteskt, något har hänt med mig sedan jag mött kärleken och kan älska en människa. Jag har blivit så blottad och jag har en längtan att våga bryta min egen inre ensamhet; att våga tillhöra ett sammanhang, en annan människa. Häromdagen körde jag över en groda med gräsklipparen när jag var på landet. Det har aldrig bekommit mig förut, men nu kunde jag inte klippa gräset mer den dagen.
Vi skiljs åt ute på gatan, Scorpio har låst upp sin cykel och ska precis sätta sig upp och cykla mot den södra närförortens lilla radhus när han vänder sig om och säger:
- Jag tror mitt liv hade sett helt annorlunda ut om jag hade växt upp på en annan plats och med andra föräldrar. Men det ska jag berätta om en annan gång, när jag står ensam framför en svart ridå, med en mikrofon och ett munspel i handen.
Invisible James 2000
|
