På de tre veckorna har hon redan uppträtt på fyra poesiscener. Hon är mycket entusiastisk och uppspelt. Att helt plötsligt ha så mycket tillgång till mötesplatser där poeter och trubadurer kan träffas är för henne något helt nytt och fantastiskt.
- Jag vill leva livet, uppleva äventyr, göra något annorlunda, säger hon om varför hon flyttade hit, ögonen lyser på henne.
Helens diktpapper ligger utspridda över bordet; vilka dikter ska hon välja, nervositeten gör henne obeslutsam. Den här kvällen går hon upp på scenen två gånger, lite ursäktande, men med en tydlig lycka över att ha en scen och publik att låna en stund. Andra gången sitter hon vid bassängkanten och läser. Som en sjöjungfru vid den blå vattenytan.
Roland är också en debutant på badpoesin. Han står en bit bak i badhuset och verkar tveka lite med sitt häfte i handen när Svante ropar fram honom till scenen.
- Varsågod min herre, kom upp och läs; tiden går fort, tiden försvinner fort som ett andetag, reciterar Svante vänligt och uppmuntrande. Roland tar sats och när han väl kommer igång nästan springer han fram över kakelgolvet till scenen.
- Jag har aldrig varit här förr, men jag bodde här i närheten när jag var liten, min pappa var konditor på Långholmsgatan, inleder Roland.
- Högre, ropar publiken. Roland försöker igen, men Svante måste instruera hur micken fungerar. När han hörs är publiken nöjd. Sedan flyter det på, Roland läser sina poem och några ur publiken ropar: Bravo, den där var bra.
- Var den, säger Roland uppenbart förvånad. Hans rim går hem. Det är natur och kärlek bland tulpaner. Men också poetens mödor. ”En poet kan visa glädje eller sorg eller så kastas han i närmsta papperskorg”. Ett försiktigt leende börjar smyga fram i Rolands ansikte över responsen. Publiken applåderar.
-Det enda sättet att göra bort sig på scen är att vara rädd för att tappa ansiktet. Publiken vill se en naken människa på scenen, som just har tappat ansiktet. Publiken vill att poetens röst ska falla som kvicksilverpärlor över hela kroppen. Så läser Claes Fredelius ur en text av Eric Pauli Fylkesson. Han rör sig barfota över scenen. Fransarna på hans byxben släpar över kakelgolvet. Hans blick är långt borta. Håret står som en tovig man åt alla håll.
I "badhytten" står under tiden badhusets chef Imre och halsar en kopp kaffe. Ett öga har han mot ingången, för att ta emot de nya som kommer lite då och då; ta betalt och dela ut skoskydd och handukar till de som vill bada eller basta. Ett annat har han mot scenen och klockan. Klockan 21 prick stänger han badet ikväll.
Unga Frans sjunger om en Ollonborre. Klorallergiska nyckelharpekvinnor spelar folkmusik. De kom, de sågs och de segrade, eller snarare; snabbt in och snabbt ut. Men publiken hinner i alla fall applådera. Alla framträdanden applåderas för övrigt generöst. Stämningen är varm.
I pauserna balanserar publiken på vernissagets smala kant utan att trilla i bassängen. Ingen vågar dock bada.
- Och inga tjejer badar bastar, mumlar Claes, kanske en aningen besviken.
Fortsättning del 3 nästa sida
