När Pia Brodersen tar scenen i besittning, står badhusklockan på 20.05 Ingen tvekan, hon bara tar publiken, rycker även kontemplerarna ur sina dagdrömmar. Hennes närvaro blir deras. ” Jag är förälskad i livet/Måste hålla mig hårt fast i bordskanten/för att inte lyfta från stolen och flyga högt över hustaken/....Jag kan en hel del om instängda känslor../Vi var galna igår.../”. Hon har bra röst och framkallar rysningar och förvåning; var kommer hon ifrån? Det visar sig att det här är andra gången hon står på en poesiscen. Men uppträtt har hon gjort i hela livet, som skådespelare vid bland annat Blekinge länsteater och som gatumusikant och trubadur.
Ingemar, eller som han själv kallar sig: ”Red Eye String Hanger Rodhin” stämmer sin gitarr noggrant.
- Jag hänger på strängar, som cliff hangers hänger ut från klippor, förklarar han. Jag vet aldrig hur det ska gå när jag spelar.
Men bra går det, när han och Svante tar med sig Bob Dylan upp på scen och kvällen går över i sent.
- Jag har den äran att presentera Dag Werne från A la carte teatern i Huddinge. Han ska framföra ”Den rökta sillen”, presenterar Svante.
Nu blir den rökta sillen inte den rökta sill som Dag hade planerat. Mitt i hans framträdande blir det nämligen kaos på scenen av olika anledningar. Men Dag Werne, proffs som han är, använder kaoset till att improvisera. Otroligt bra, jag tror att det blev bättre glöd och glans på den rökta sillen än det någonsin har varit. Kaoset driver fram kreativiteten och det oväntade.
- Efterskalvet/ just när det såg mörkast ut/så kom du/Livet e en underlig plats/ Vi kände inte skalvet/men vi skälvde inombords. Så börjar Svante att läsa sitt långa poem ackompanjerad av Jörgen Melanton, på Saz, ett indiskt stränginstrument. Kvällen börjar rinna ut. Röd glöd från prydnaslampor, röd glöd från elektriska tulpaner på Svantes elorgel.
- Vem vill du att jag ska vara? vrålar Svante och pekar ut mot publiken. Vem vill du jag ska vara i min ensamhet där du inte är? Och så följer berättelsen om fjortonåriga Svantes förväntan på buss 47 ut mot Djurgården. Året var 1968. Hasselbackens slänt var målet. Där alla Stockholms tonåringar någon gång suttit och längtat, enligt Svante.
- Mitt fjortonåriga jag slog knut på sig själv/ hur gjorde man? Svante knäpper upp skjortan, böjer sig ner och börjar dra av sig badshortsen.
- Tänk på avståndet, gammal och ung när du stiger av, ropar Svante mot publiken. Kastar hatten och dyker baklänges, spritt, språngande naken i bassängen. Publiken drar efter andan. Badpoesin är slut. För det här året.
Imre tänder lysrören i taket och poeterna skingras. Kvar står Svante med sin keyboard under armen och ser ut över bassängen.
- Det här var väl nästan så varmt som Brasilien? ler han och rättar till stråhatten.
SLUT
Svante och Claes hälsar alla välkomna till deras månatliga öppna scen
på restaurang Fyrfatet, Slipgatan, T- Hornstull.
Första onsdagen i varje månad kl 19. Och till nästa års Badpoesi såklart.
