Paul Brunton, en filosof från vår egen tid

När Paul Bruntons ägodelar efter hans död den 27 juli 1981 anlände till USA, lär tulltjänstemannen som granskade försändelsen ha ryckt på axlarna och sagt: "Är det här behållningen av en människas liv... några få lådor".

Lådorna innehöll ett manuskript på över 17.000 sidor som den engelske filosofen arbetat med under de sista trettio åren av sitt liv och sparat för postum utgivning.

Det väldiga verket har efter hand utgivits i USA av Paul Brunton Philosophic Foundation på Larson Publications. Det blev 16 tjocka band med samlingstiteln "The Notebooks of Paul Brunton" - och som initierade bedömare anser vara det mest omfattande dokumentet över människans andliga sökande som skrivits på ett västerländskt språk i modern tid.

Det var inte många flanörer på strandpromenaden i Montreux, Schweiz, som visste vem den gamle mannen på soffan var. Han satt där mest varje dag och antecknade, sida efter sida.

Det var ett andligt testamente han skrev, en reseberättelse från en färd in i människans själ.

Det hela började i London år 1898.

"Jag är en helt vanlig människa, en av hundratusentals. Vad jag har upptäckt genom att utforska mitt eget medvetande och tankens okända processer, kan andra också finna".

Paul Brunton, eller PB som han kallades av dem som kände honom, föddes i England år 1898 och tillhörde en generation som genom krigsårens tragik tidigt väcktes till medvetande om livets smärtsamma paradoxer.

Han berättar, att han redan under barndomen upplevde inre tillstånd av ovanlig frid och lycka. De kunde komma när som helst, när han befann sig ute i naturen eller i folkträngseln på Londons gator.

Efter avslutade studier börjar han arbeta som reporter i London. Han gifter sig med en danska och får en son. Vardagslivet drar honom in i en karusell av verksamhet, ambitioner och plikter. Den inre verkligheten förbleknar.

Så i trettioårsåldern drabbas han av en personlig chock, som väcker honom till insikt om ytterpersonlighetens bräcklighet och får honom att åter vända sig inåt.

Till Indien

Han bryter upp från storstadslivet och beger sig till Indien för att av Österlandets vismän och yogier lära sig metoder att vinna kontroll över och förändra sitt medvetande.

I Indien öppnar sig en okänd värld, som inte bara fängslar med sin mångtusenåriga mystik utan också gömmer försåtliga fällor för en oerfaren västerlänning. Han färdas med oxkärra och åsna till eremitboningar i djungeln och till grottor i otillgängliga bergstrakter för att intervjua heliga män. Hettan och den främmande dieten tär på hans krafter. Han plågas av feber och sömnlöshet.

Men de fysiska prövningarna är bagateller jämfört med svårigheterna att lära sig skilja mellan äkta och falsk andlighet, sanning och vidskepelse i Indiens rika flora av läror.

Han är utmattad och nära att ge upp när han till sist finner sin väg genom Shankaracharya och Ramana Maharshi, vilka båda enligt den indiska traditionen uppnått den högsta visdom som är möjlig för en människa.

Mötet med Sydindiens andliga överhuvud, Shankaracharya, blir kort men ödesmättat. Denne råder Paul Brunton att söka invigning i Indiens högsta yoga och sänder honom till Ramana Maharshi, den man som PB sedan skulle betrakta som sin främste andlige lärare.

Något håller på att hända med den praktiske journalisten. Det är som om hans rustning av världslighet klätts av honom. När han till sist kommer till Ramana Maharshi på Arunachalabergets sluttning, är han redo att skjuta sina kritiska invändningar åt sidan och ta emot vad han kallar den vise lärarens "nåd".

"En efter en faller frågorna bort som jag förberett. De verkar betydelselösa. Det syns mig likgiltigt om jag löser problemen som oroat mig eller inte. Jag vet bara att en ström av lugn omsluter mig, att en stor frid genomströmmar min inre varelse och att min hjärna vilar från plågsamma tankar", skriver han om det första mötet med Ramana Maharshi.

När Paul Brunton så småningom återvänder till London, finner han att han kan bevara sitt inre lugn mitt uppe i det hektiska storstadslivet. Yttre omständigheter har skilt honom från lärarens fysiska person, men i den inre världen förblir han medveten om dennes andliga närvaro.

Paul Brunton skriver under några intensiva år ett flertal böcker, där han introducerar yoga i den moderna västerlänningens vardag och förklarar den självana- lytiska meditationsmetod som han lärt av Ramana Maharshi. Böckerna vinner gehör och får en växande läsekrets inte bara i Europa och USA, utan även i Indien.

Men Paul Bruntons sökande är inte tillända. Han har lärt känna sin själ, men världens gåta är för den skull inte löst. Hans egna erfarenheter, och samvaron med andra mystiker, har visat honom att inre extaser varken förklarar världen eller gör människan allvis.

Han lämnar religionens och filosofins traditionella vägar och beger sig upp mot tillvarons svårtillgängliga, metafysiska höjder. Han söker nu inte längre bara för sin egen skull, utan också för alla dem som läst hans böcker och nu följer i hans spår.

Och det ser ut som om osynliga makter välsignar hans ansträngningar. I sina anteckningar berättar han hur han ofta fick ledning och hjälp när han bäst behövde det.

När han till exempel forskar i den gamla buddhistiska tempelstaden Angkor Wat, möter han en dag en adept som inviger honom i en hemlig visdomstradition, och med några ord öppnar hans ögon för världens verkliga natur. De tillbringar några timmar tillsammans. Men så fort den gåtfulle läraren ser att västerlänningen har förstått, tar han farväl. Paul Brunton hörde aldrig av honom igen. Det tar honom många år att i detalj utarbeta vad han på ett par timmar förstått genom blixtlik insikt.

Detta låter kanske exotiskt och mystiskt. Men trots att han pejlade medvetandets djup, förlorade sig Paul Brunton aldrig i den inre världen. Hans journalistiska bakgrund gav honom en robust praktiskhet.

När det gällde lärdom hörde han till de främsta inom sitt område. Trots sina ovanliga upplevelser förblev han solidarisk med den strävande vardagsmänniskan. Vardagslivet var för honom inte åtskilt från det andliga.

Till Himalaya

I sin dagbok från Himalaya tecknar han ett humoristiskt porträtt av sig själv som eremit, omgiven av majestätiska fjälltoppar, iklädd byxor med pressveck, hamrande på sin reseskrivmaskin.

Många av de klassiska sanskrittexter som försvunnit i Indien visade sig finnas bevarade i tibetanska och kinesiska översättningar. Hans studier förde honom därför till Japan, Kina, Sikkim och Siam.

Men han reste inte bara i Österlandet utan också i Europa, USA, Australien och Afrika. Han träffade grupper av sökande människor i olika delar av världen, och dryftade filosofiska spörsmål med experter inom olika andliga traditioner.

Fast han aldrig avstod från sitt oberoende för att ansluta sig till någon kult eller skola, var han alltid redo att erkänna genuin andlig insikt varhelst han träffade på den.

Han skriver oupphörligt och uppehöll en omfattande korrespondens. Men efter utgivningen av boken "The Spiritual Crises of Man" i början av femtiotalet försvinner han plötsligt till okänd ort. Det blir under de följande åren så tyst om honom att dödsrunor vid ett par tillfällen dyker upp i pressen.

Vad Paul Brunton upplevde under denna långa tystnad kan man endast spekulera om. Men vänner som mötte honom när han återvände till världen i mitten av sextiotalet fann honom förändrad.

"Han utstrålade frid. Fastän hans personlighet var densamma, var det som om den hade blivit alldeles genomskinlig. Bakom den förnam man tydligt en helig närvaro", berättar de.

The Notebooks of Paul Brunton

Paul Brunton vistades de sista åren av sitt liv i Schweiz, där han fortsatte arbetet med sitt andliga testamente, "The Notebooks of Paul Brunton". Han skrev ingående om varje tänkbar teoretisk och praktisk aspekt av människans andliga sökande. Men han var mycket förtegen om sina personliga förhållanden och upplevelser. Sonen, Kenneth Hurst, har skrivit en personlig biografi över sin far: "Paul Brunton, a personal view".

Paul Bruntons tillvaro blev allt enklare, alltmer anspråkslös. De flesta som såg honom mata svanarna eller sitta på en bänk och skriva, tog honom för en vanlig pensionär.

Men en kvinna som hjälpte honom med skrivarbete berättar att hon en dag tog med sig sin sexårige son, och att denne blev mycket tyst och fundersam i Paul Bruntons närhet. När de blev ensamma igen, utbrast pojken:

- Såg du att hans ögon var "vända"?

Det egendomliga ordvalet fick sin förklaring några månader senare på en utställning av japanska skulpturer. Pojken stannade framför en buddhastaty, vars pupiller var formade som uppåtvända halvmånar, ett traditionellt uttryck för visdom och djup försjunkenhet.

- Titta, ropade han ivrigt. Den har ju likadana ögon som PB!

Världen, en idé i vårt medvetande

Människan är mer än en personlighet och en kropp. Hon är ett evigt väsen bortom tid och rum, med ofantliga djup av godhet, intelligens och kärlek.

Självförverkligande är inte bara att utveckla sina individuella förmågor, det är att pejla medvetandets djup och att lära sig leva både på ytan och i djupen samtidigt.

Världen är inte heller vad den ser ut att vara. Dess många skiftande företeelser är inte något åtskilt och oberoende, som vi kan avhända oss ansvaret för. De angår oss på ett mycket intimare sätt än vi anar.

De fysiska tingen, från det minsta dammkorn till galaxer, är tankeinnehåll i vårt medvetande. Men de är inte subjektiva påhitt. De har framskapats i enlighet med kosmiska lagar, efter en icke-rumslig, tidlös förlaga som vi alla står i kontakt med i vårt innersta.

Hela det kosmiska dramat med alla dess varelser är en manifestation av en medvetandeprincip som kan ta sig olika uttryck utan att själv förändras.

När denna medvetandeprincip antar former och egenskaper, är den världens ting. Minsta cell och molekyl i universums väldiga kropp speglar de eviga lagar som framsprungit ur den. När den ägnar sig åt att utforska tingen och urskilja det ena från det andra, är den människans intellekt. När den är en iakttagare av tingen, är den det personliga egot.

Allting i universum är avhängigt av den, men själv är den oberoende av allt, oberörd och fri. Solsystem, galaxer och hela världsallt uppstår ur den och återvänder till den utan att tillföra eller ta ifrån den något, utan att störa dess outsägliga frid.

Så sammanfattar Paul Brunton den verklighet som så småningom genom möten, studier och andliga övningar uppenbarades för honom.

Att få glimtar av de medvetandedjup som finns under tillvarons yta, är enligt Paul Brunton naturligt och intimt förbundet med själva livet.

Insikterna kan komma oväntat eller till synes oförtjänt. Även en människa som inte är medveten om att ha några andliga strävanden kan få en spontan upplevelse av översinnlig klarhet eller en allestädes närvarande godhet och intelligens.

Någon kan mitt uppe i vardagssysslorna bli upplyft ur sitt vanliga sinnestillstånd, med dess malande tankar och känslor, och plötsligt se sin tillvaro lika tydligt som man ser ett landskap från en hög alptopp. Andra upplever att uppmärksamheten dras inåt mot djupare väsensskikt under ensamma stunder i naturen eller när de befinner sig i stillhet hemma.

Dessa upplevelser lyder under sina egna lagar, som inte är lätta för förnuftet att fatta.

Den vanliga reaktionen, när de flytt, är: "Hur ska jag kunna uppnå detta tillstånd igen?"

- För att kunna få dessa glimtar oftare behöver man öva upp sin inre känslighet, förklarar Paul Brunton. Vi har blivit alltför utåtriktade och splittrade. Dessa tendenser måste brytas.

- Man kan börja med att varva sin ständiga verksamhet med perioder av stillhet. Under dessa koncentrerar man uppmärksamheten, drar bort den från sinnevärlden och riktar den mot sitt eget innersta väsen. Man försöker stoppa det yttre livets ström av sinnesintryck, tankar och känslor och bli fullständigt stilla. Sådan stillhet erövras stegvis, genom
en strategi som kräver tålamod, uthållighet och ansträngning.

Det första hindret är kroppens rastlöshet. När man övervunnit den, gäller det att ta itu med tankar och känslor, vilket är betydligt svårare. Man upptäcker att alla psykiska företeelser har en inneboende kraft som vill driva en än hit och än dit.

Någon stillhet är inte möjlig utom genom en konfrontation med dessa krafter. Man är som en pärlfiskare som dyker och måste hålla stånd mot de starkaste underströmmar för att nå sitt mål långt nere i djupen. Man måste ta sikte på sitt sanna väsen och får inte låta sig vilseledas av mentala företeelser, ockulta fenomen eller visioner som kan förekomma på vägen dit.

Denna inre förening är så sällhetsfylld att alla andra mänskliga njutningar och glädjeämnen förbleknar i jämförelse med den.

Alla lyckoupplevelser, även den ytligaste och mest banala, är enligt Paul Brunton resultat av ett psykologiskt skeende där det yttre livets motstridiga begär tillfälligt släppt greppet om en och tillåtit ens medvetande att under bråkdelen av en sekund, och utan att man märker det, sjunka inåt. Man tror att man blir lycklig därför att ett visst begär har uppfyllts, men i själva verket är lyckokänslan en följd av att man för ett ögonblick befriats från begär och att ens medvetande därför kunnat återvända till sitt ursprungliga tillstånd.

Men föreningen med Överjaget under meditation är inte det högsta målet för människan utan bara en milstolpe på vägen. Den löser inte världens gåta. Världen gömmer en "andlig" visdom som måste återvinnas ur materien om sökandet ska kunna fullbordas.

Man kan inte förstå världens verklighetsgrund, dvs vad världen är, utan att först ha undersökt hur man får kunskap om världen, säger Paul Brunton.

Det naturliga, när vi exempelvis ser en gran, är att ta för givet att granen existerar oberoende av oss själva, ungefär så som vi upplever den, med spetsig topp, hög brunskiftande stam och gungande, barrklädda grenar. Granen känns så verklig att vi inte för ett ögonblick betvivlar dess objektiva existens.

Om någon påstod att granen inte skulle stå kvar där i skogsbrynet sedan vi själva gått därifrån, skulle vi bara skratta och tycka att det var en befängd tanke.

Men när vi börjar ifrågasätta det första ytliga intrycket av granen, öppnar sig ett oväntat och oroande perspektiv.

En analys av perceptionen visar att vi aldrig säkert kan veta om det finns någon gran utanför vårt medvetande, eftersom vi aldrig kan uppleva eller få kännedom om något som inte är ett tankeinnehåll, dvs medvetet. Perceptionen är granen som jag ser växa i skogsbrynet. Alla de egenskaper som jag trott tillhöra granen och betraktat som objektiva, är i själva verket mina egna mentala tolkningar.

Men granen kan ju inte vara ett innehåll i mitt medvetande. Jag ser den ju inte inuti mitt huvud utan därute på avstånd från min kropp, invänder någon.

- Visst ser du granen på avstånd från din kropp. Det har ingen förnekat, skulle Paul Brunton ha svarat. Både granen och din kropp och avståndet emellan dem är innehåll i ditt medvetande. Du kan inte förstå att granen i skogsbrynet är din tanke, därför att du tror att dina tankar är bundna till hjärnan. Men ditt medvetande kan inte lokaliseras till någon plats, hela rymden existerar inom det.

Men det är ju inte bara jag som upplever granen, envisas vi. Vem som helst kan intyga att det växer en gran just där. Om granen bara vore vår mentala bild, skulle vi dessutom kunna skapa och trolla bort den efter behag.

- Att de flesta människor har en likartad upplevelse av granen beror delvis på att deras medvetande arbetar på samma sätt, svarar Paul Brunton. De har alla ärvt den mänskliga vanan att uppleva fem sinnesegenskaper, att indela upplevelsen i tidsmoment, att projicera ut den i ett tänkt rum etc. Andra gemensamma vanor får dem att uppleva just ett sådant skogsbryn och en sådan gran.

Men om granen vore en tanke skulle den ju inte vara verklig. Jag känner att den är verklig. Vi känner alla att världen är verklig.

- Visst finns det en verklighetsgrund för din upplevelse av granen. Det förnekar jag inte, säger Paul Brunton. Men denna verklighet sitter inte i granens yttre egenskaper, inte i dess färg, form, doft, hårdhet etc. Inte heller finns den i något materiellt underlag för perceptionen. Granen och alla andra fysiska upplevelser härrör från en kosmisk tanke som varje individuell varelse mottar från ett universellt medvetande i sitt innersta. Det är ur denna världstanke som vi sedan skapar de förhållanden, kontraster och bilder som utgör vår välbekanta värld.

- Den kosmiska källan är enhetlig och gränslös i förhållande till vår begreppsmässiga, mänskliga tanke som alltid delar upp tillvaron i fragment. Den kosmiska tanken är utanför tid och rum, men också det yttersta upphovet till alla tids- och rumsordningar. Den är upphovet till allt, men kan inte tillskrivas några egenskaper i mänsklig mening.

Paul Brunton beskriver kontakten mellan individen och världstanken som en vibrerande rörelse av en oerhört hög intensitet i individens innersta. Denna "kosmiska" process är källan till världsupplevelsen.

Individen skapar sin värld ur den kosmiska tanken på liknande sätt som drömmar skapas ur omedvetna komplex. Komplexet existerar på en djupare nivå än drömmen och kan ge upphov till oräkneliga kombinationer av drömhändelser. På samma sätt existerar den kosmiska tanken i människans innersta och är källan till oändliga variationsmöjligheter på tillvarons yta.

Komplexet medvetandegörs genom att drömmaren skapar ett drömscenario med drömpersoner och drömhändelser. På liknande sätt medvetandegör individen världstanken genom att ur dess "stoff" återskapa sinnevärldens scenario med dess många skiftande företeelser, roller och förvecklingar.

Verklig utveckling, menar Paul Brunton, består i att alltmer av världstankens inneboende visdom manifesteras genom vår individuella tolkning. Vi blir alltmer förtrogna med den. Världstanken leder oss genom erfarenheter fram till upptäckten att en högre intelligens är närvarande i våra upplevelser.

Vi når en punkt när vår tolkning blir så klar och oförfalskad att vi kan urskilja den kosmiska visdom som är inneboende i den. Vi börjar förstå världen. Dess upplevelser blir alltmer meningsfulla.

För en del kommer denna förståelse genom lidande. Andra förvärvar den genom skönhetsupplevelser eller genom att anstränga sin tankeförmåga. Världstanken har oändligt många sätt att undervisa oss.

Medvetandeprincipens enhetliga verklighet erfares genom en särskild förmåga, ett seende som Paul Brunton kallar insikt. När denna insikt väl har uppnåtts är den bestående.

Detta seende bildar bakgrunden till det verksamma, vakna livets upplevelser. Det går inte förlorat vare sig under drömmen eller den djupa sömnen. Det är ingenting man behöver tänka eller minnas. Det är ett seende in till den enhetliga verklighetsgrunden bakom världen, lika omedelbart och direkt som medvetandet om att ha en kropp.

Denna insikt, som ofta infinner sig plötsligt, är resultatet av en lång utveckling. Den upphäver alla kända motsättningar mellan den yttre och inre världen, mellan sk materia och ande, mellan kropp och själ, säger Paul Brunton.

Och den återbördar människan till spontan harmoni, frid och helhet.

För vidare information:  Paul Brunton Stiftelsen
Bokbeställningar:  LARSONS FÖRLAG