Pontus Lundkvist är en noisemusiker, filmare, performanceartist och fanzinemakare som har varit verksam sedan åttiotalets slut. I maj förra året [2005] genomförde jag en intervju via e-post med honom:

Jag lade till tre frågor ... Börjar vi bli klara eller har du något mer att tillägga? Denna gång tre asterisker.
/Pär

Bestäm du. Jag kommer inte på något. Hur blir det med bilder och så? Jag skulle kanske kunna greja fram några actionladdade bilder.

Jag vet inte vad jag ska tro om det jag skrivit. Önskemål om förtydliganden kan även göras off the record om något känns helt virrigt.
/Pontus

Jag markerade lite följdfrågor med Två asterisker denna gång. Jag tror vi kör intervjun som faximil rätt av av mailet... Slappast. Trevligast.
/pär

Ja det blir bra, då kanske man kan ha med sånt här mellansnack också, så får man med min brasklapp om lillgamla svar nedan...
/Pontus

--- Pontus Lundkvist <nänänägubbelilla@yahoo.se> wrote:

Datum: Fri, 13 May 2005 22:11:44 +0200 (CEST)
Från: Pontus Lundkvist <nänänägubbelilla@yahoo.se>
Ämne: Re: Intervju
Till: Pontus Lundkvist <nänänägubbelilla@yahoo.se>

--- Pär Thörn <skulleintetrodedu@yahoo.se> wrote:

Hej hej
Det var Straffet-cvt som saktade ner mig lite, men nu så. Jag ser till min oro att mina svar är lite lillgamla på sina ställen. Men det får duga. Eller så justerar vi. Vi får se.

HEJ!

Jag kopierade hela mailet så slipper man trunkering. Nya frågor markerade jag med asterisk. Tack för snabbt svar.

Jag går ut löst med tre frågor:
Vad fick dig att börja arbeta med performance?

Jag arbetar egentligen inte så mycket med performance eftersom ordet ofta uppträder tillsammans med "konst", ett begrepp jag är starkt misstänksam mot och helst inte tar i min mun. Jag vill se min konstnärliga verksamhet som en direkt fortsättning på barndomens bus-aktionism. Jag och min kusin bildade en superhemlig urban gerillaorganisation när vi var i tioårsåldern och skrev någon form av kaotisk handlingsplan som gick ut på att "sätta fart på omgivningen". Vi tog det traditionella äppelpallandet och busplingandet på dörrar och vred upp det ett snäpp; skrev obegripliga brev till främlingar, planterade om folks växter i grannens trädgård etcetera. Vi var insiktsfulla nog att inse att om vi skulle fortsätta på det viset då vi blivit vuxna, så skulle vi uppfattas som ligister och att vi borde ta tillvara på barndomsårens frisedel från civiliserat beteende. En karriär inom konstnärsyrket var aldrig något som dök upp som ett alternativ och jag skulle avgjort ha varit en lyckligare människa om så aldrig hade skett. När jag blev äldre visade det sig trots allt att känslan av att de här aktiviteterna spelat ut sin roll i mitt liv aldrig infann sig. Jag antar att jag måste ha ådragit mig någon form av hjärnskada, kanske i en bilkrasch som planterade en glasbit långt inne i skallen på mig, kanske i samband med en skridskorelaterad hjärnskakning. Möjligen kan det ha att göra med allt gräs morsan påstår att hon rökte när hon hade mig i magen.
I tonåren i alla fall, när jag precis som alla andra utan adliga efternamn, frontalkolliderade med samhället, blev jag punkare och kunde snart lägga på ett politiskt raster över min asocialitet. Jag flyttade in till stan och påverkades på något typiskt tonårsosäkert sätt av den oproportionerligt stora respekt de av mina jämnåriga som lirade i band åtnjöt och ville ha en del av kakan. Det som följde är en hönan eller ägget-fråga jag aldrig blir klok på, men eftersom jag inte kunde spela något instrument använde jag mig istället av min, vid jämförelse med rockarna, ansenliga inblick i spektakel och konsten att göra en åsna av mig själv. Jag hade vid det här laget
dessutom snappat upp att det fanns tyskar som bankade på skrot istället för att plinka på gitarrer. Jag sökte på biblioteket upp de tänkare och konstnärer som kunde bekräfta det jag länge misstänkt, att koderna för hur man måste uppföra sig, både på och utanför scenen, var tänjbara, kanske negligerbara. Nej fan, dom var förkastliga och kunde endast uttolkas på tvärtemotspråk. Hönan eller ägget-frågan består dock: valde jag den här konstiga vägen för att jag inte var skickad att bete mig som folk, för att jag inte klarade av det helt enkelt, eller var det alla andra som hade fel från början?
Punksättet att umgås och förhålla sig till människorna utanför sekten är själva grunden till min syn på performance: konfrontation, ifrågasättande av allmänna uppförandekoder och en strävan efter oförutsägbarhet och överraskelse i en förlamande tråkig verklighet. Men det stumma suffixet "-konst" avväpnar och stängslar in, aktiverar klapp-på-huvudet-reflexen hos vuxenvärlden. Jag kanske kan återkomma till det.

Hur såg dina första framträdanden ut?

Mina första egentliga framträdanden inom någon slags konstnärlig ram var inget annat än mer välklädda och destruktiva varianter av punkspelningar. Vi hade ett band som hette Kekkonens, komplett med trummor, bas, gitarr och mikrofoner. Vi hade några spelningar i Karlstad i mitten på 90-talet, som utvecklades till sprit- och förstörelseorgier. Jag och trummisen brukade avsluta spelningarna med ett förbrödrande knytnävsslagsmål. Vid ett tillfälle förekom även mattknivar, men just det var fan lite
äckligt. På det hela taget föll väl experimenten väl ut, men i långa loppet var det alldeles för destruktivt för att vi skulle må särskilt bra av det. Jag inser nu att det inte är någon framkomlig väg att sätta sig i direktkontakt med sitt hat och förtvivlan eller söka upp de säkringar som finns mellan det inre mörkret
och uttrycket, bara för att slita ut dem och kasta bort dem. Det enda som kan göra skitlivet möjligt att
uthärda är en avancerad väv av olika livslögner. Ska man vara historiskt noggrann bör man även
nämna min första egentliga noiseperformance, som lustigt nog ägde rum på en mc-klubb i Torsby. Jag hade brottarmask och spökrör och min kollega Mad Dog Kenneth satt och bankade på en plåtdunk. Vi framförde Boyd Rice' "Total War" i en pacifistisk version där nyckelfrasen bytts ut mot "Smorgasbord". Vår posse minglade i nyupptryckta Kill For Satan-tröjor. Motorcykelknuttarna tappade hakan. En annan gång gjorde jag ett improvset på stan, jag hängde upp kasserade butikshyllor i stål på en tvättlina, iförde mig en sexig sjuksköterskedräkt och gick loss på hyllorna med oxpiska samtidigt som jag skällde ut dem efter noter. Det betydde inget särskilt då, men i efterhand kan man såklart förklara det på alla möjliga sätt. Det är det som är det tjusiga. (Jag kan avslöja att mitt förhållande till institutions-, kontors- och butiksmöbler i rostfritt stål inte alltid varit helt platoniskt.)
Jag vill understryka att gatan är den enda plats som kampen har något värde, allt annat kan jämställas med diskmaskinsinstallationer eller datakonsultgig; det ger lite småpengar till mat och cigg, men förändrar inte världen i någon nämnvärd utsträckning.

* Finns inte risken att framträdanden i än högre grad reduceras till spektakel på gatan, medan de i någon
mening kan tas på "allvar", diskuteras för vad de är estetiskt, ideologiskt, filosofiskt i ett någorlunda
öppet konst-, kultursammanhang, exempelvis Fylkingen eller Sekt?

Nja, vill man diskutera estetik med likasinnade är ställen som Fylkingen naturligtvis idealiska, men det kan egentligen inte bli så mycket mer än mysaftnar som bäst. Jag gillar verkligen Fylkingen och de människor jag träffat där, men jag kan inte säga att jag brukar bli direkt överraskad när jag går dit.
Överraskningsfrekvensen på Fylkingen bedömer jag ligga ungefär på samma nivå som Kafé 44, dvs ungefär noll.
Ett förtydligande: med ”gatan” menar jag här ungefär "verkligheten". Genom att vara aktiv där och använda platser och medier till saker de inte var avsedda för, kan man justera verkligheten i realtid istället för att kanske starta en diskussion som får någon att fundera över sitt sätt att förhålla sig till konst.
Provocera och "skapa debatt" kan säkert vara bra i vissa lägen, men det konstnärerna oftast gör är att
bara flytta in lite av verkligheten i gallerierna och visa upp den för sina kompisar istället för att själva gå ut i samhället. Det är klart att det finns trevlig och underhållande konst, även om den inte växer på träd. "Politisk konst", däremot, är något av en självmotsägelse i mina öron.

* Du skriver: "Jag vill understryka att gatan är den enda plats som kampen har något värde", vilken
kamp syftar du på och vilken funktion kan aktioner ha i denna?

En kamp för ett anständigt liv. Det är inte anständigt att offra hela sin kropp och själ åt ett samhällsystem man hatar, och den som börjat reagera mot förtrycket, förväntningarna och tristessen har tagit sitt första
steg mot aktioner. En suddig gräns i handlandets omfattning och styrka avgör om det kan kallas
aktion, eller performancekonst för den delen. Och för att komma över den gränsen måste man nog ta sig ut i offentligheten på ett eller annat sätt. Ingen skulle komma på idén att kalla sig performanceartist bara för att man leker kurragömma med sin mormor och morfar. Det lokala konstgänget är också en slags familj och därmed kan det som utspelar sig där, mellan skål och vägg, inte sägas ha någon större samhällelig betydelse. Men det kan ju fortfarande vara ett mysigt alternativ till en tv-kväll. Någon kanske skulle invända att allt faktiskt inte måste vara uppbyggligt och att ibland kanske man bara vill slappna av och ägna sig åt skönhet. Med den slappa inställningen tycker jag man ska överväga att skaffa vuxenblöja och sitta och bajsa i sin egen skit.

Vad skiljer dina senare arbeten från dina tidiga framträdanden?

Snart sagt ingenting, men jag vet mycket mer om det mesta och är kanske mer fokuserad. Delvis för att
antalet år jag har kvar att leva minskat drastiskt och i alarmerande takt. I ungdomen visste jag inte hur mitt liv skulle sluta, kanske skulle jag få familj och skit, små barn som kunde möta framtiden med pappas
ögonbryn snopet höjda. Idag vet jag att det aldrig kommer att ske och att jag måste höja min röst lite
till eftersom den ensam måste ge efterklang i den eviga tidens mörker.
Rockorkesterformen har jag väl övergivit helt och hållet tror jag, och jag är ju inte längre punkare i egentlig mening. Jag håller låg profil och försöker verka i det fördolda, jag vill inte dra så mycket uppmärksamhet till mitt ansikte eftersom jag inte är lika intresserad av personlig bekräftelse från andra människor som jag kanske var förr.

* Dina framträdanden innehåller för det mesta en ljudande komponent och är ett slags utvecklade
noisekonserter i den meningen. Hur kommer detta sig?

Som jag sa tidigare så har det visat sig effektivt att använda utrymmen till något annat än det de är avsedda
för. Den betingade reflexen hos någon som ser några jeansklädda ynglingar kliva upp på en scen är att
göra sig redo att rocka. Att man i det läget plockat bort själva rocken och istället börjar bullra och gnissla
och fula sig är effektiv humor. Dessutom ser jag mig i viss mån som hobbymusiker och det finns väl snart sagt
ingenting i den moderna kulturen som är så tråkigt som rock- och popmusik, och så förtjänt av tarvligt
brutala och våldsamma angrepp? En annan bra sak med att ägna sig åt musikliknande verksamhet är förstås att man får ge ut skivor och att man kan skicka skivorna till recensenter som inte tror sina öron. De ser ju att det är en cd-skiva, men de förstår inte vad det är som låter. Det viktigaste för mig är inte "upplevelser", utan massprodukter. Den enda hållbara strategin för att tillfälligt lura döden är att spela in och fotografera så jävla mycket man kan. Jag önskar att jag kunde se det på något annat sätt, men det går inte. Det här produktinriktade tänkandet är också vad som skiljer min nuvarande verksamhet mot barndomens. Och därför tar jag tillbaks det där jag sa om fortsättningen på barndomens busaktionism. Det är ju inte alls samma sak för fan.

* Ibland upplever jag det som att musik, ljudkonst är den mest överskattade uttrycksformen för att den i nutida ungdomliga avantgardekretsar (jag är skeptisk mot avantgardebegreppet, men någonting var jag tvungen att skriva) aldrig behöver motivera sin existens, som andra kreatörer. Har du något att säga om detta?

Jag förstår precis vad du menar, men jag tycker att det är bra att musiken inte behöver motivera sin existens. Belackarna begår misstaget att liksom ta existensen för given och förlorar därmed vad som kunde ha varit deras starkaste motargument: "Det här borde inte finnas”. Om jag tillåts vara en smula förutsägbar vill jag dock tillägga att det bara är elände att stänga in sig i en uttrycksform. Med en sådan utgångspunkt finns det en risk att man fastnar i att "utforska gränser", vilket såklart är helt ointressant, oavsett vilka gränser man menar.

** Du gjorde ett framträdande som bar namnet, Leve det nya köttet, berätta om detta.

Ja just det, det stämmer. Länge leve det nya köttet till och med. Det ägde rum på Gotlands konstmuseum och jag har för mig att året var 1999 eller så. Synopsis såg ut så här: Jag sitter iförd någon slags redneck-kläder bakom ett skrivbord med en dator på. Framför skrivbordet har jag rullat ut ett långt brunaktigt omslagspapper. När tiden blev mogen reste jag mig, tog fram en yxhacka och gick lös på stolen, bordet och datorn. Datorn och monitorn hade jag i förväg preparerat och kunde nu slita ut hjärtan och inälvor ur dessa. Jag lade inälvorna med jämna mellanrum på papperet och toppade med att hälla ut lite blodliknande vätska ur en tillbringare över alltsammans.
Ursprungstanken var att inälvorna skulle lämna fläckar efter sig på papperet och att man skulle kunna skära upp detta och sälja det som tavlor. Det blev inte så, men det blev ändå ganska lyckat. Efteråt hörde jag att det var en tjej som beslutat sig för att bli vegetarian efter mitt performance, och även om det inte var det som var meningen så får det ju betraktas som en bonus. En annan bonus var att en nån konstnär satte upp en installation i samma rum dagen efter. En stillsam videoinstallation med en kvinna i en träeka, ljudet av årtag och - lukten av slakthus! Den sista ingrediensen hade hon förstås inte räknat med, men den höjde verkligen totalintrycket av installationen.

** För ett år sedan genomförde du performancen ”Hundturken” i Göteborg. Lägg ut texten om denna.

Jag har varit intresserad av hundturken väldigt länge och pusslade i mitten av 90-talet ihop en nästan
komplett konspirationsteoretisk världsförklaring kring denna mytgestalt. Cirka 1996 översatte jag och Fredrik Krohn en rad vittnesmål ur boken "Frimurarna och Hundturken" till knackig engelska, utan att riktigt veta varför.
Papperen hamnade i bakrutan till Krohns bil i Sundbyberg och något år senare flyttade Krohn till ett
hus i Rottneros utanför Sunne och jag flyttade till Visby. Vi började prata om att jag borde ha någon
slags performance/föredrag i Visby och att Krohn då skulle ikläda sig rollen av akademisk expert, ringa upp från Rottneros och läsa från papperen. Det blev dock aldrig av och jag tror dokumenten dessutom försvann i flytten. Förra året flyttade jag efter några månaders miserabelt återbesök i Stockholm till Göteborg. Krohn hade då hunnit med att genomgå en svår och potentiellt dödlig sjukdom (med lösa kopplingar till den uppmärksammade läkarskandalen i Torsby), flyttat till Karlstad och blivit universitetslektor och expert på riktigt.
Hundturksdokumenten hade dessutom dykt upp igen. I samband med Kolonis invigningsfest på Musikens Hus (en ekonomisk katastrof f ö ) satte vi den nu nästan tio år gamla planen i verket. Det kunde inte bli så mycket mer än antiklimax, men ändå skönt att Hundturken äntligen fick sticka upp sin otäcka nos och kika ut i offentligheten. Jag har genom åren gått bet på både seriemanus och fansinartiklar om Hundturken och fick nu äntligen släppa ut lite ånga.
Performancet gick till som så att jag efter några inledande ord ringde upp Krohn i Karlstad som läste ur hundturksdokumenten på klingande UD-svengelska. En bild på en svensk 70-talsskådespelare i läkarrock projicerades på väggen bakom mig och en halvcirkel av ett tiotal små bandspelare spelade in alltsammans. Själv satt jag på huk och utvann små ljud ur en grammofon och en slags massageapparat tror jag det är. Även här var det några moment som fick strykas i sista sekund, men som avslutning plockade jag i alla fall ut banden ur bandspelarna och delade ut till slumpmässigt utvalda i publiken. Även direktdistrubition av livekassetter är en gammal idé, den kom inte riktigt till sin rätt här och jag har tänkt jag ska göra ett nytt försök någon annan gång.

*** Tillsammans med Nina Wähä anordnade du en festival på Gotland med fokus på performance och
experimentmusik. Berätta om den.

Här hade du kunnat skriva: "När jag ställer den här frågan skruvar Pontus lite grann på sig och verkar
besvärad. Jag märker att han inte gärna vill tala om det här." Högstandardfestivalen (2002) var en engångsgrej som ekonomiskt gick åt skogen redan innan nån ungjävel snodde kassan. Några lokala ungdomar visade civilkurage och möblerade om i nyllet på den misstänkte, men pengarna kom aldrig fram. Jag tror ändå att många kände sig kulturellt berikade. Särskilt hårdrockartjockisarna som kommit för att kolla på grindbandet Sayyadina. Vi lurade dom att Sayyadina skulle gå på när det egentligen var Sugar Daddy (atonal noisejazz). Hårdrockartjockisarna höll på att få dåndimpen.
Den ursprungliga tanken hade varit att det här skulle bli något återkommande, men nu flyttade vi modstulna tillbaks till Sverige och försökte glömma hela historien. Kompisar som lovat hjälpa till dök aldrig upp och nu tyckte vi, eller i alla fall jag, att de kunde dra åt helvete. Om någon av er läser det här: ni kan fortfarande dra åt helvete. Jag och (främst) Nina ingick i en poesigrupp eller vad fan man ska kalla det, som hette Den Talande Hunden och innehöll folk från kulturtidskriften Kalk och fanzinet Berätta en saga sa hon (bägge numer nedlagda). Vi arrangerade lite poesiuppläsningar och så även efter Högstandardkatastrofen, men nu är medlemmarna spridda för vinden och i viss mån i luven på varandra om jag inte missuppfattat. Själv ägnade jag mig inte åt poesi, jag är varken särskilt peppad på att läsa eller skriva poesi om sanningen ska fram, fast det förstod jag inte då.

Tillägg: Alldeles nyligen, när jag satt och slösurfade, upptäckte jag att Den Talande Hunden hade ahft någon form av framträdande på Fylkingen (jag visste redan att en av de tongivande medlemmarna, Magnus Bunskog, börjat jobba där.) I samband med denna information listades samtliga Talande Hunden-medlemmar. Jag var inte med. Jag vet inte om detta beror på att jag uteslutits i smyg eller att jag missförstått från början, att jag aldrig var medlem när allt kommer omkring.

*** I ett gammalt nummer av ditt fanzine Mina Ögon!! Mina Ögon!!! Läste jag om en utställning som du gjorde tillsammans med någon i en duo som ni kallade Ars Moriendi. Vad var detta för någon grupp?

Det var i Karlstad och de enda jag bergsäkert kan peka ut som medlemmar i Ars Moriendi är jag själv och bröderna HP och Kenneth Skoglund. Den senare var killen som jag satte upp Guinea Pig tillsammans med.
Ars Moriendi var nog först och främst ett filmkollektiv, men vi begick misstaget att tänka oss
att det kunde få betyda lite vad som helst, vilket förstås obevekligen ledde till att det till slut inte
betydde något speciellt. Jag flyttade från Karlstad och gjorde några filmer under Ars Moriendi-namnet, och samarbetet med bröderna växlade helt och hållet in på oljudsmusikens spår och antog dessutom en mycket mer sporadisk karaktär av naturliga skäl. Efter ett tag kändes det som att hela det sammanhang som varit Ars Moriendi, platserna, personerna, var borta och jag gick över till att helt enkelt sätta mitt eget namn på mina verk. Under några år där mot slutet kan man nog säga att Pontus Lundkvist och Ars Moriendi var samma sak. Jag kan dock mycket väl tänka mig att namnet kommer att tas till heders igen någon gång. Vi laddade även namnet med en massa mystisk och hemlig skit som bara ligger och mognar strax under jordytan som tryffel i väntan på att svin ska böka fram det.

Berätta om utställningen.

Guinea Pig var i mångt och mycket ett slags uppsamlingsheat, inte bara för idéer som legat till sig ett tag, utan även för gammalt skrot vi samlat på oss under åren. Vi hade under lång tid besökt baksidorna av olika sjukhus runt om i landet och plockat på oss mängder av kasserad sjukhusutrustning. Vi pressade ut allt som fanns ur våra begränsade teknikkunskaper och försökte få dessa estetiskt tilltalande och lite läskiga apparater att fylla någon slags funktion, att göra något. Jag och Kenneth hade funnit varandra i ett delat intresse för ljusskygga statliga övergrepp och sinneskontrollexperiment och tänkte att vi skulle tolka några sådana på ett konstnärligt sätt. Utställningens tema hann svälla en aning innan den blev klar, men kändes ändå ganska enhetlig och sammanhållen. Det pep, snurrade runt, blinkade och sprakade. På en vägg vill jag minnas att vi hängt ett avpoletterat instrument för elektrohomeopati, inpluggat i vägen och färdigt att användas. En kille skulle spela tuff och testa den där grejen. Han fick skitont.

*** Kekkonens lär ha spelat på Nordbanken. Stämmer detta?

Ja jo alltså... Banken hade ju egentligen flyttat ut sin verksamhet när vi uppträdde där så händelsen är ju roligare att prata om ju mindre man vet om den, så sett. Alla grejer var kvar dock, så man kunde ta
nummerlappar och vänta på sin tur samt skicka ölburkar med rörpost osv. Vi hade en massa bra idéer på performance och installationer och så, men som vanligt slutade det med att vi drog in en massa skrot som vi slog sönder. Folk blev som förbytta, tog av sig kläderna och slog varann i huvet med flaskor. Det var kul.
Vid ett annat tillfälle spelade vi på ett nedlagt postkontor, det var då trummisen (Peter, som jag också
jobbat med på bland annat Sekt, Fylkingen och Nollbudgetfestivalen senare) skar sig med en mattkniv
som han sen försökte pricka strupen på en kille i publiken med. Han hade retat sig på den där killen ett
tag och såg sin chans att röja honom ur vägen. Jag och Peter körde vår teaterslagsmålsrutin och blev osams på riktigt som två småungar. Micke i Kekkonens körde vid det tillfället nån grej där han urinerade på domkyrkan och piskade den med piska. Jag visade film och serverade med bar underkropp förfriskningar.


* För tillfället arbetar du med Tom Karlsson i duon Det här är straffet. Berätta om er verksamhet. Gå
gärna igenom era performance från början till idag.

Vi träffades i Visby för en handfull år sedan, ovetande om varandra hade vi snickrat ihop en varsin
box i varsin ände av stan. I Toms box fick man kort sagt gå in och dansa till Ska-musik och i min box låg jag och sov (videofilmad och projicerad över huvudena på några kulturdebatterande komunalpolitiker.)
I vårt första samarbete, förutom några kortfilmer fortsatte vi på trånga-utrymmen-temat och förskansade oss i en valstuga i almedalen i ett dygn, under det att vi skickade ut grova förolämpningar genom högtalaranläggningen och smygsöp. Verket döptes till Kabyssfeber och utfördes i ljuset av Uppdrag Gransknings valstugerepotage, som var på tapeten då. Vår tes var att det var det trånga utrymmet som lockat fram vansinnet hos politikerna och den ljumna stugsittargemenskapens förhållande till det kalla mörka utomhus kunde förstås jämföras med svenskarnas förhållande till omvärlden.
Vår nästa grej fick namnet Stakeout. (här finns viss anledning till ånger, alla svenskar som gör engelskt betitlade konstverk är födda fjantiga och kommer att dö fjantiga) Vi iklädde oss här polisyrket, bryggde kaffe och satte oss i en bil att spana på ett hus. Ingen av oss har körkort, så Toms fru fick parkera bilen åt oss. Fotografier togs och en utförlig rapport skrevs och överlämnades till våra överordnade (den riktiga polisen). Den här grejen hamnar i gränslandet mellan performance och lek, eftersom vi inte direkt hade någon publik. Eller jo, jag använda dokumentationen till att undkomma någon uppgift på konstskolan lite senare och då nåddes den ju av en viss publik.
I Övrigt har vi mest ägnat oss åt olika situationsbaserade ljudexperiment, lite grann i Guds Söners tradition kanske. Från början satte vi oss i sinnet att stängsla in Det här är straffet inom järnhårda konceptbegränsningar. Vi skulle ägna oss åt att producera harsh noise och om vi fick lust att ägna oss åt något annat så fick vi helt enkelt byta namn. Det gick naturligtvis åt pipsvängen redan efter första skivan. Vi hade ju också varit fast beslutna att inte vända oss till, eller bli en del av, skäggkliarfandom. Och skulle vi spela live så skulle vi inte sitta och fingra på en varsin laptop.
Ljudalstrarverksamhet upptar i dagsläget väldigt liten del av vår gemensamma tid, istället ägnar vi oss åt att smida och utföra listiga planer. Cirkeln är lite sluten.
Vi begick vår publika debut under namnet Det här är straffet på Fylkingen i påskas. Vi hade ifört oss arbetarkläder samt vad vi uppfattade som den moderne arbetarens kynne och ideal. Kortfattat gick vårt förslag ut på att arbetarromantiken kunde skrotas och det traditionella kroppsarbetet avskaffas och
ersättas av konst. Jag kan bifoga info-lappen senare. Inför uruppförandet av Arbetet på Fylkingen hade vi gått runt i Stockholm och tagit oss in på olika helgstängda bygg- och gatuarbetsplatser och sysselsatt oss på olika sätt, vänt på stenar och staplat plank.
I nuläget har vi precis inlett ett hittills namnlöst projekt med smygpropaganda och desinformation. Vi
smyger in felaktiga rättelselappar i böcker på boklådor och bibliotek, t ex: "Ett fel har smugit
sig in på sidan 221. Vi beklagar detta..." En annan skämtsam grej vi börjat lite med är att
varningsmärka produkter i mataffärer. Vi har skrivit ut små etiketter med texter som "OBS! Denna produkt kan innehålla spår av narkotika" eller "Varning! Denna produkt är ett straff."
I somras flyttade vi in hos en domedagsprofet (jo, faktiskt) i ett gammalt militärhus starx utanför Visbys stadskärna. Där anordnade vi klubbaftnar med performance och oljudsmusik bl a. För att dra folk dit gick uppsökte vi syndens nästen i Visby som två slipsklädda mormoner och delade ut flyers till samhällets olycksbarn. Först hade vi tänkt att vi skulle hjärntvätta våra gäster, men det hela mynnade ut i berusning och myspys.

** Vilken funktion anser du att publiken har? Jag ser glidningar åt en massa håll i din text. Å ena sidan
att din verksamhet är en kamp och att verkligheten är det centrala. Å andra sidan att du såg vissa fördelar i att arbeta med musik för att det gav dig högre social status. Å tredje sidan att du skiter i
publiken.

Bra att du tar tag i det, jag hade själv en gnagande känsla av att något inte riktigt höll skott. Jag kan
inte täta alla läckor, men jag kan helt bergsäkert säga att jag inte känner igen den tredje sidan du nämner. Publiken är det allra viktigaste, utan publik finns ingenting annat än en förmodad katt i en låda. Men att önska sig närvaron av en publik och att värna om dess väl och ve är två skilda saker.
Nu slår det mig att jag inte berättade hela sanningen inledningsvis. Det var faktiskt inte bara, eller ens
främst, gitarrbögarna jag ville konkurrera med, utan dessutom våldsmännen. Särskilt efter ett tag, när
besvikelsen på vuxenlivet hade börjat överträffa besvikelsen på barndomen, så blev mitt ärliga och
uttalade uppsåt att skada min publik. Med mina äckliga filmer försökte jag helt seriöst lista ut ett sätt att lemlästa människor via katodstrålar och ljudvågor. Det gick ju inte förstås. Filmerna blev kultfavvisar på olika militärlogement och kekkonensspelningarna crazyhumoristiska visor på stan. Och som jag redan antytt visade sig destruktivitetens väg inte leda någonstans. Som jag ser det har svartsynta deppgökar bara ett stort problem: de vet för lite om livet. De tror att det finns en botten, men det gör det inte. Därmed inte sagt att det finns något att glädjas åt i livet, det är det bara utvecklingsstörda och mongoloider som kan tro. Man håller käften och hyvlar osten man blivit tilldelad så rakt man kan.
Ursäkta sidospåret. Om jag får tala mot mig själv på ännu en punkt så vill jag också säga att det finns en gräns som jag gärna "utforskar" och det är gränsen mellan producenter och konsumenter. Underhållningsindustrin bygger på en godisregnfilosofi där en ouppnåelig kulturaristokrati står högt uppe på en balkong och kastar ut sötsaker till folket. Så kan vi absolut inte ha det. Jag vill också understryka att det jag predikar inte alltid återspeglas i vad jag praktiserar. Jag tycker mycket om att tala om för andra vad de borde göra, men det är inte alltid som jag själv kan leverera. Det här är ingen självkritik, jag tycker att alla har rätt att uttrycka önskemål. Låt mig ta Reclaim the streets som
exempel. Jag tycker att idén är helt lysande och ställer upp på den mer eller mindre fullt ut. Däremot
tycker jag för egen del att den gör sig bäst på tv, personligen tycker jag intensivt illa om folksamlingar. Dessutom tycker jag att hennatatueringar och eldslukare bara är trams. Oj då, det var ännu ett sidospår.
Vad social status beträffar så kan jag nog inte säga att det är något som driver mig längre. Jag pratade om de osäkra ungdomsåren. Nu för tiden klarar jag mig gott med den automatiska sociala status trettioårsstrecket givit mig och jag vet att jag kan genomföra ett samlag utan att den där lilla
strängen som förbinder ollonet med förhuden går av. Jag tror att det är främst den skräcken som får folk att bli musiker. För kvinnor är det skräcken för att perinium ska brista.
(Uppdatering: sen jag skrev det där med perineum har jag gjort en liten enkät bland mina kvinnliga
musikerkompisar. Jag bemöttes med förvåning och oförståelse, så jag kanske misstar mig på just den
punkten.)
Grundgrejen med musikskapande är istället produkterna jag nämnde tidigare och den mysiga sektsamlingen kring olika subgenrer.

*Vad håller du på med just nu?

Just precis nu håller jag på med två böcker som några andra ska ge ut och en ny tidning som jag själv ska ge ut. Arbetet med att placera ut villospår (i form av mystiska videoband t ex) fortskrider, Straffet ska ge ut en dvd, jag försöker hedra mitt delvis icke-musikaliska medlemskap i Testbild! (som har några finurliga, delvis icke-musikaliska åthävor på lut), jag ska rita klart några längre serier och avsluta ett virkprojekt på landet. Troligtvis blir det en del filmande på landet också, jag har byggt en studio i en gammal lagård hos min moster.
Jag har inte bott någonstans på ungefär ett år, för att bo någonstans måste man vara anmäld på arbetsförmedlingen och då har man inte lika mycket frihet att ägna sig åt kreativa saker. När den oundvikliga dagen kommer då jag måste bli samhällsmedborgare igen kommer sannolikt min röst tystna ett tag, men fram till dess är det högintensivt hästjobb som gäller. Upp i ottan och käka en näringsrik frukost. Nöjen som droger, sex och socialt slackerumgänge kommer absolut inte på tal.

Jag kommer inte på något bra slut.

Så skickar vi mailen mellan oss några varv och så blir det som det blir. Min plan är att mailen bara skall vara som de är. Att texten INTE kommer redigeras till en fejkad live-fråga/svarintervju.
/Pär

ok, jag är peppad.

=== message truncated ===