AIF:s ordförande, Bengt Hesselbäck, kollar att tränaren Hasse Widmark lyfter sin dagliga dos av ton. I bakgrunden syns en del av de utländska vimplar AIF fått under årens lopp, den äldsta från 1933.
AIF:s historia är den om kampen mot den svenska idrottsrörelse som vid sekelskiftet leddes av personer ur officerskåren och aristokratin. Gud och Fosterlandet stod i spetsen och vid tävlingar var det så gott som obligatoriskt med korum och flaggceremoni.
Många socialister ansåg att man inte längre kunde låta den svenska idrottsrörelsen ta hand om ungdomen och uppfostra arbetarna till underdånighet. l maj 1922 bildades Arbetarnas Idrottsförening (AIF) i Stockholm. I stadgarna heter det att föreningen skall verka för "arbetarklassens fysiska fostran". Rekordhets och odling av stjärnidrottsmän skulle motarbetas. Och här var det ingen diskussion om att inte idrott och politik hörde samman; det förutsattes att medlemmarna skulle arbeta politiskt parallellt med idrotten.
Stockholms AIF fick snart efterföljare, speciellt i norra Sverige. De mest kända fanns i Kiruna och Malmberget. Till en början gick föreningarna in i Riksidrottsförbundet (RF) men 1930 bildade man en egen organisation. AIF:arna fick nu inte tävla mot medlemmar från RF men startade i stället ett livligt internationellt utbyte.
De stora Internationella evenemangen var Spartakiaderna, ett svar på olympiaderna. Spartakiaderna var "massidrott. fysisk kultur, revolutionär kamp" till skillnad från olympiaderna som innebar "stjärnkult, professionalism, fascism och krigspropaganda".
1936 blev ett ödesdigert år för AlF. Det var det året det var landskamp mellan Sverige och Tyskland i Stockholm och olympiad i Berlin. För att som man trodde, kunna upprätta en anti-fascistisk front så gick AIF med i RF. Därmed rycktes AIF:s politiska grund bort och AIF-föreningarna blev föreningar bland många andra. I efterhand försvann också beteckningen "arbetarnas" från föreningarnas, namn och ersattes med "allmänna". I dag är det bara Stockholms AIF som har kvar beteckningen "arbetarnas" i sitt föreningsnamn.
Hela AIF blev aldrig riktigt stort. Som mest hade de 8000 medlemmar.
Ändå blev de något av en nagel i ögat på den
etablerade idrottsrörelsen mest för att man blandade ihop idrott
och politik. I spetsen för den "opolitiska" idrottsrörelsen
stod den dåtida galjonsfiguren i svensk idrott "Torsten Tegner".
Han skrev bland annat "…Tyskland går metodiskt tillväga
för att utrota sina judiska element … Det är framförallt
Tysklands sak... Under tiden äter sig tattargiftet allt längre
in i den svenska folkkroppen. Den saken intresserar inte något av
våra politiska partier. Ty att tala om en hälsosam utrensning
skulle inte inbringa många röster - utom min". (idrottsbladet
22.11.1936).
RIR-TV frågade nyvalde ordföranden för Stockholms AIF, Bengt
Hesselbäck, 28 år, hur är det med det politiska medvetandet
i dagens AIF:
- Jo, det är klart att vi har en politisk substans i det vi sysslar
med. På våra möten diskuterar vi ofta sambandet idrott
- politik.
Och visst märker man att klubben har en politisk grund. På väggarna hänger det färggranna vimplar från länder klubben har besökt, de flest öststatländer givetvis. Nu har AJF cirka 250 medlemmar inom sektionerna fotboll, boxning, tyngdlyftning och motionsidrott. Klubben har ett gott renommé; så gott att häromkvällen kom en ung man från moderata ungdomsförbundet och frågade om de kunde få tillgång till träningslokalen. Den frågan var helt onödig att besvara tyckte tränaren Hasse Widmark.
Röster i Radio-Tv November 1977