Dom säger att jag föddes 29/9 2004. Man har berättat för mig att jag heter Cycorn´s Greyzone. Snyggt namn på en snygg hund. Ett kvalitetsnamn.

 Det betyder att jag har fötts upp på en kennel. Det första namnet är kennelnamnet. Det andra är mitt eget. Så har man bestämt, om man är medlem i

Svenska Kennelklubben. Det känns tryggt för mig att vara medlem, och min husse och matte kan vara trygga i att alla papper och min stamtavla är

kontrollerade av behöriga personer. En veterinär har tittat på och undersökt mig. Det finns det bevis på. Ett protokoll ikryssat och underskrivet.

Jag mår bra! Precis som på barnavårdscentralen har jag mitt vaccinationskort där det står när, och att, jag har fått alla sprutor och tabletter som man

ska ha innan jag kan flytta till min husse och matte. ( h&m)

Jag föddes i närheten av Stockholm. Fem syskon har jag. En normalstor kull har jag förstått. Men av närstående har jag

hört att en tik bara födde en valp, och att den var så svag att den inte klarade sig. Man får vara tacksam, precis som

människorna, att man kommit till världen hel och frisk. Mina föräldrar är ”champions”. Det står i min stamtavla.

Det betyder att dom har bedömts av vissa kritiska personer som tycker att dom förtjänar den titeln.

Snygga hundar med rätt sinnelag och som är fina representanter för min ras. Det är jag och min h&m stolta över.

Vem vet, kanske också jag en dag kommer att få en lika fin titel.

Påbrå finns ju, och om min h&m gör ett bra jobb kanske jag lär mig det som behövs.

”Min kennel” har en hemsida på nätet. I datan alltså. Det var så min h&m hittade mig. Dom hade bestämt sig för att

 skaffa hund efter det att en av dom fanns hemma permanent. Det är ju inte så kul att vara ensam. Särskilt inte dom

veckorna eller månaderna av sitt liv. Det är ju då som man mest behöver

hjälp. Ni vet, det där att kissa och bajsa på rätt ställe, inte bita på allt som kommer i vägen för mina tänder.

Få mat på bestämda tider och lära sig att sova  i egen korg. Att inte ”behöva” dela sovplats med sina syskon.

 Det kan vara en prövning.

Men låt mig berätta från början.

Jag var nio veckor gammal, då det ringde på dörren. Min kennelmamma hade fått kontakt med ett par som visat intresse för valp.

Men så enkelt är det inte att bara komma och köpa för att man vill ha. Det är en ganska kritisk granskning från båda håll.

Vilka förutsättningar finns för att jag kommer att få ett bra hem? Är uppfödarens miljö så bra att köparens krav tillgodoses?

Eftersom jag föddes ”inomhus” i familj, och man inte har rökt där jag fanns under mina första veckor, och förhållandena i övrigt passade,

så kom man överens. H&m betalade kontant. Så gör man alltid. Alla papper bytte ägare samtidigt som jag.

Det var då jag fick mitt tilltalsnamn. Frasse!

Det var lite läskigt att hamna i armarna på någon, samtidigt som det bar iväg utanför dörren. Jag menar,

första december är ju inte precis en årstid som man längtar ut till, som liten valp. Snö på gatan och bilkörning

till ett nytt hem. Men eftersom H körde försiktigt och M lät mig sitta i knät, tillräckligt högt upp så att jag

 kunde se ut, så var det inte så farligt. Efter tio minuter var det så tråkigt att jag kunde lägga mig ner i M´s knä.

Sen sov jag faktiskt tills vi var hemma.

Ut ur bilen och ner på marken i ett lugnt villaområde. Därefter fick jag gå själv dom tio metrarna till ytterdörren.

Det var säkrast att följa efter dom två som visade vägen. In i huset efter det att jag slagit en drill på uppfarten.

H&m kallade det för revirmarkering. Jag vet inte det, jag var bara kissnödig.

När vi väl kommit innanför ytterdörren hände någonting som jag minns väldigt väl. Både h&m la sig ner på golvet.

 Nu fick jag möjlighet att undersöka dom närmare. Lukta på hår och ansikte, snutta på örsnibbar, slicka i ansiktet.

Händerna som strök över mig kändes väldigt sköna. Ingen som bet tillbaka när jag nafsade.

Efter någon timme blev jag hungrig. Mat hade kenneln skickat med. Skönt med käk man är van vid. H&m skrattade

 gott åt min iver vid matskålen. Men, om man vuxit så här långt i konkurrens med fem syskon, ska ni veta att, den

som inte tar för sig, kommer inte att bli mätt. H sa att jag nog kommer att lugna ner mig med tiden då jag förstår att

 ingen annan är intresserad av ”min” mat.

Mot kvällen blev det läggdags. Då fick dom för sig att jag skulle inhägnas för att inte förorena i deras sovrum.

Det var läskiga två meter till h&m´s säng. När dom gick och lade sig, protesterade jag så högt, så länge,

att dom tog bort barrikaden, och drog min korg intill deras säng. H hängde ut sin arm över sängkanten så att jag

kunde sniffa på handen. Märklig människa att förstå mina behov. Nu kunde jag boa in mig i korgen och hitta en

skön sovställning. Visserligen vaknade jag några gånger under natten, men varje gång kom handen ner till mig

efter mitt gnyende, och jag kunde somna om. Halv sju vaknade jag och ”berättade”. Det var dags. Man gör

ju ”det” inte där man sover. Upp for M och bar ut mig på en altan. På tidningen gjorde jag det man får beröm för.

Efter det har jag gjort ”det” både inne och ute. Men eftersom M säger att det händer lika ofta ute som inne, är det ett

ganska bra facit. Jag är ju faktiskt bara en valp.

H&M tyckte inte att jag luktade särskilt gott. Min päls luktade som mitt hundfoder. Därför fick jag bada redan andra dagen.

 Ner i badkaret på ett halkskydd. Fingervarmt vatten, min normaltemp är ju 38 grader. Schampo över hela kroppen utom

på huvudet. Lödder, men bara struken medhårs, man ska ju inte torka ut. Efter det en härlig dusch. Hela tiden pratade

 M lugnt och fint med mig och berömde mig för att jag stod still. En riktigt stor och varm frottéhandduk lyftes jag upp

i efteråt. Sen låg jag skönt i M´s knä till det var dags att ta en tur runt i huset för att lufta pälsen. Torka gjorde jag på

 mindre än en timme. Nu luktar jag hund!

Andra dagen tog vi en liten promenad på en gångväg. Tjugofem meter framåt. Lika långt tillbaka. Följde med mellan

 H och M så duktigt att jag fick mer beröm. Mat på bestämda tider. Uppblött i vatten, lagom rumstempererat.

Kan knappast få det bättre. Mycket sömn och vila. Men mellan varven ett jätterace i huset. Man måste ju få sniffa in sig.

Korgen att vila i flyttas runt. Från sovrum till kök, där vi ofta är, till tv rum för att titta på Aktuellt. Sen tillbaka till sovrummet.

Jag blev vägd redan andra dagen. Prick tre kilo. Fyra dagar efteråt, kanske med magen full och okissad, men redan tre och ett halvt!

 Och då säger H&M att det inte är magen som blivit större, utan hela jag. Men OK, jag motionerar mycket.

Stora ytor att springa på, jämfört med utrymmet jag hade att dela med syskonen.

Muskler väger, och jag springer redan mycket säkrare än när jag kom. Galopp, kallas det säger H.

Varje dag har vi en skön stund. Jag får ligga på rygg i H´s knä. Då går han igenom hela min kropp med fingrarna.

Han klämmer mjukt på mina ben och leder. Han går igenom mina trampdynor, känner efter om det finns tovor i pälsen.

 Mat i skägget, eller skräp i ögonvrårna. Han säger att det är bra att jag låter det ske utan protester eftersom

det kommer andra människor, veterinärer, som gör samma sak. Mig kvittar det, en stunds massage tackar man inte nej till.

Jag glömde leksakerna. Min första bestod av en av H´s strumpor, ihoprullad och instoppad i en annan med knut på.

Doftar underbart, och går att bita i, ruska ordentligt och inga bannor för att man tagit fel grej. Min andra blev

en tvättmedelsdoserare. En nästan rund plastboll, ”vältvättad” med ett hål där min nos kommer in precis så

mycket att jag lätt kan bära den. Dessutom rullar den väldigt festligt och är lätt att jaga.  En annan favorit är en

gammal svångrem i läder. Perfekt att sätta tänderna i, Dessutom sägs om mig att jag ser välklädd ut när den

hamnar runt kroppen på mig.

En annan sak som jag fick som lördagsgodis av min ”moster” är ett bitben av oxhud. Luktar och smakar ok.

 Kommer alltid fram när mina lekar blir lite hetsiga och man behöver ”bita av sig”.

Dag fyra satte H&M på mig ett halsband. Ett koppel så vi kunde ta en promenad tillsammans. H sa att jag nu springer så fort

att han inte hinner upp mig om jag skulle få för mig att jaga iväg. Halsbandet hade jag på mig när vi kom ut. Men dom bär mig

 till samma bilfria väg, som tidigare, där jag sattes ner, kopplades, och kunde därefter bestämma takten i promenaden.

”Navelsträngen” bekom mig inte det ringaste. Det var mer spännande att få nosa efter den väg som jag förmodar fler

hundar än jag har gått. Det regnade, så när vi kom hem var jag både blöt och sandig på både tassar och mage.

 Ner i badkaret, ljummet vatten över ben och mage, och in i den där mjuka handduken igen. I knät på M och lite massage.

 Livet är bra skönt.

V         Vecka 10 – 11

Man får stå ut med mycket. H&M mäter, och väger mig varje vecka. Mankhöjd kallas måttet mellan mina tassar och

övergången mellan rygg och nacke. Vikten mäts som vanligt i kilo. Till skillnad från tikar skryter jag gärna med ökningen.

+ 1 kg på senaste dryga veckan. Och inte ett uns fett. Rena muskler och större kropp.

Jag får alltid mat innan H&M äter. Det betyder att jag är mätt och ”go” och inte tigger vid bordet.

 Jag har förresten inte fått så mycket som en smula av deras käk. Och det som jag inte känner till, frestar mig inte heller.

Godis kan jag inte stava till. Belöningar får jag i form av valpkex, knaprigt istäälet för uppblött hundfoder.

H har ett förflutet i fotobranschen. Passar bra när jag ska gå på tidningen. En gammal framkallningsskål, ganska stor,

 i plast, med kanter, har blivit det nya inomhusdasset. Funkar perfekt.H frågade M hur jag nu ska begripa att det egentliga

dasset är utomhus. Svaret är ju ganska enkelt. Flytta hela skålen utomhus när det är så dags. Genialt, inga fläckar på golvet,

lätt att göra rent och inga bannor för att jag ”sätter mig på kanten”.

Förra veckan då jag inte var så stor, fick jag mycket motion på altanen. Husse går från ena sidan till den andra.

Snöfria 8 meter. Mellan varven glömde jag bort att han försvann till motsatta sidan. Jag blev kvar på den andra.

 Lukter ni vet! Då satte han sig på huk och ropade: Frasse, kom. Då tittar man ju upp, Hoppsan, karln känner sig ensam!

Då galopperar man så klart dit, kastar sig i händerna på honom. Han blir jätteglad och kramar och berömmer mig.

Varje gång likadant. H kallar det för inkallning. Mig kvittar det lika, så länge han blir glad kommer jag gärna.

Jag börjar förstå att människor har ett behov av att dela med sig av ”goa” känslor. Så för att få mer av den varan

så fogar jag mig i tillrättavisningar av formen ”nej” och gillar bättre när jag gör saker som heter ”bra”.

Det lönar sig så att säga. Men fortfarande busar vi en hel del. Jagar bollar. Drar i H:s strumpleksak.

Biter i hundben och den gamla svångremmen. Hundbenet byttes ut mot ett välkokt ben av en kalv häromdan.

 Ett med märg i. Kan det finnas ett godare sätt att tillbringa en kvart eller så. Gnaga så det krasar i benet,

slicka i sig märgen, och sniffa på all härlighet framför nosen. Men inte allt på en gång säger M. ”Vi”, vad hon nu menar med det,

stoppar in det i kylen, så får du resten sen, som hon säger. Det lär inte vara bra för magen att stoppa i sig allt på en gång.

Har dom läst! Jaja.

Vi har promenerat mera på den gång som jag gick på vid första utomhusbesöket. Ganska smart! Lukterna var ju bekanta.

 Ingenting att bli rädd för. Bort från huset går ganska sakta. Men när vi vänder och går samma väg tillbaka, är det ju

bekanta dofter och inget som stör. Därför går det fortare hem än ut. Nu har det gått så långt att vi avverkat ett helt kvarter.

Skönt att få motionera ordentligt. H har ganska långa ben, så det gäller att hänga med. Beröm vankas så fort jag inte drar

 iväg eller sinkar oss i promenaden. Han kör med sitt , ”Frasse kom”. Självklart slår det stopp någon gång. Då betyder

omgivningen mer än takten på promenaden. H&M har en plastpåse med sig, och godis! Det har hänt att jag har blivit så

nödig av allt gående att det trycker på. Blir det då, popo istället för pivi, kommer påsen fram. Det städas efter mig, och jag får godis.

Det händer understundom att vädret inte är det bästa. Blött och sandigt, så med mina ganska korta ben, ser min mage och mina

ben snart ut som den väg jag gått på. Jag älskar det vädret för då blir det dusch när jag kommer hem. Det jobbigaste är väntan

från det vi kommit in, till dess att H&M är avklädda, jag är koppelbefriad. Ner i badkaret och den ljuvliga duschen.

Upp och torka i den stora handduken. Där blir det alltid litet kurragömma. Efter ett sånt äventyr slocknar man som en bebis i korgen.

Häromdagen var H vitsig. Jag hade inspekterat avträdet i köket och det var rent och snyggt. M frågade om det blev något.

H svarade: Nej, inte ett skvätt!

Sömnen!  Jag äter mitt kvällsmål vi åttataget. Mitt tredje mål för dagen. Min korg står som sagt vid H:s sängkant.

Dom har ganska sena vanor, så man har ju vilat lite själv innan dom ska gå till sängs. Att berätta för mig att jag bör

ligga i korgen innan dom själva kommit till ro, kan dom glömma! När jag räknat in oss alla, och vet att dom är under mitt beskydd.

 Lampan är släckt, tystnad råder. Då, somnar även jag lugnt. Det verkar som om dom är lite mörkrädda, men det är dom förlåtet.

Numera vaknar jag bara en gång per natt. Det är inte mitt fel. H ska nödvändigtvis upp på toa mitt i natten. Jag följer med än så länge.

 Man vill ju inte att han ska känna sig ensam. Sen somnar vi om båda två. Var och en på sitt håll.

Vid sextiden börjar det bli lite rörelse i den egna kroppen. Ut till lådan för morgonbestyr. Tillbaka till korgen.

Men nu tycker jag att det är dags att röra om litet. Gnyr jag vid sängkanten kommer  en näve ner och lyfter upp mig till paradiset.

 Mellan H&M:s kuddar lägger jag mig på rygg som en död fluga. Sen somnar jag om en timme eller så.

 Värmen och närheten behöver dom, och jag bjuder så gärna.

Vid åttasnåret är alla uppe. Dagens första mål. 1 dl hundfoder uppblött i vatten över natten. Från kylskåpet, fyrtio sekunder

 senare efter besök i mikron  av det kalla, till kroppsvarmt värmda käket, i min skål. Och ytterligare fyrtio sekunder senare

 är allt över. Min iver att sätta i mig så mycket mat som möjligt på kortast möjliga tid verkar inte gå över.

En sista reflektion; H&M har börjat tillägna sig en lite släpande gångstil. Månne det beror på att jag ständigt är runt fötterna på dom.

I bästa välmening vill dom inte trampa på mig. Tacksamt!

                      Vecka 16

Snickaren har just gått. Jag önskar att han inte varit här. Min frihet kommer att begränsas. M&H har beställt

en grind av trä mellan

hall och vardagsrum. Det finns redan en, i metall, mellan kök och hall. Det är inte så att jag kunnat springa hur

som helst tidigare heller.

Det har stått ett kompostnät där grinden nu ska stå. Men den här grinden känns så att säga, mera permanent.

Jag har svårt att förstå åtgärden. H&M säger ju att jag alltid springer runt benen på dom. Det måste ju innebära

att jag alltid är

tillsammans med dom. Gör inget ofog obemärkt. Jag anar ugglor i mossen.

Det har börjat med att jag blivit lämnad ensam i köket. Så har ”dom båda” gått in i ett annat rum.

Jag har inte ens kunnat se dom.

 Tala om trauma. Vet ni hur hotande fyra väggar kan vara för en liten hund. Jag berättade det för dom medan dom var borta.

Olåt, sa H, jag undrar hur det kommer att gå, sa M.

Det är det här jag menar. Jag känner mig inte säker för framtiden. Kommer dom att låta mig bli mer ensam framöver?

Grinden kanske är grunden till att kunna smita ut oftare. Handla mat, besöka grannar, gå på teater,

ta ensamma promenader.

Nä, det sista var fånigt, dom skulle aldrig gå ut utan mig. Teaterbesök kanske inte heller, dom varar ju en evighet,

det skulle dom aldrig våga.

Gå till grannar? Skulle dom vara hundallergiker då? Handla? Det gör dom ju var för sig nu.

Skulle det inte fungera i framtiden?

Vid närmare eftertanke, så kanske jag har förhastat mig. Vi får väl se.

Potträning, Jag berättade ju om skålen i köket, där man ”gör det”. För att allt skulle hamna på rätt ställe,

 får jag belöning för

varje ”lyckat” besök. Ni vet, lite godis i truten. Effektivt! Jag lärde mig snabbt att efter ett sådant lådbesök

blev man trakterad.

Lite för snabbt tycker H. Jag försökte faktiskt fuska! Tänk lite! Ett snabbt hopp i lådan, huvudet på sned,

 snabbt hopp upp igen,

 fram till H eller M, huvudet på sned. Har jag inte varit duktig? Godis i truten. Först efteråt såg dom att

jag inte presterat ett dugg.

Det funkade några gånger, men numera är dom på sin vakt. Torrbesöken lönar sig inte.

Tro mig! Nu har det blivit ännu värre! Det har blivit godisransonering!!

Det började efter det att vi tagit en rejäl promenad. Har ni varit ute någon gång med full mage av uppblött foder? Man blir väldigt

”k och b”-nödig. Jag kunde inte hålla mig tills vi kommit hem till lådan. ”Det” hände utomhus! Döm om min förvåning, när det

vankades en stor bit kex efter väl förrättat värv. Tuggade förnöjt medan H plockade upp efter mig. Numera blir det alltid kex

efter ”b” utomhus. Det är nu tragiken börjar. Inget godis inomhus!! Måste alltid ut på altan, på tidning, eller på promenad för

att belönas! Jag tycker att H&M inte är konsekventa!

Apropå lådbesöken. Häftklamrarna  i tidningarna tas bort! Dom Tänker.

H har dålig hörsel. Tyvärr har M desto bättre. M säger att när det är lite för tyst, då är något fel. Dom har kommit på att jag är

effektivare än en dammsugare. Allt som hamnat på golvet hittar jag. Inte ens den minsta pryl, undgår mitt öga eller nos.

Allt dom behöver göra är att vända ryggen till. Till exempel har jag i heltäckningsmattan i arbetsrummet, hittat en knappnål och

en stoppnål. Själv märker  jag ingen skillnad, men det killade gott i gommen. I garaget hittade jag smaskiga träflisor, medan

 H fyllde vedkorgen. I trädgården några lecakulor, som inom parantes smakar sk-t, men krasade festligt mellan tänderna.

 Tomma fönsterkuvert i papperskorgen. En silversked i diskmaskinen, som stod med nedfälld lucka. En diskborste i skåpet

under diskbänken. M sa att det var tur att jag inte nappade diskmedlet. Tvättlappar under handfatet, handdukar i tvättkorg,

tidningar ur ett ställ. Bakformar ur bottenlådan i köket när H tog ut plastfolie för att slå in en ostbit, som jag inte ens har fått smaka.

H sa att jag blir mer och mer lik en pelikan! Samlar allt i truten.

En av två höjdpunkter var när jag hittade en potatis i en hink i skafferiet.

Under middagen sa H: Vad är det som låter? Det var jag som knaprade rå potatis bakom ryggen på honom. 

 Bakom potatishinken stod en annan hink. Gul lök! Fick med mig en till hundkorgen och hann skala den till hälften innan

dom kom på mig. Resten av kvällen luktade jag lök. Fick ingen godnattpuss av någon. Svårt att somna!

Runt nyårsafton var jag ute på altan. I målsmans sällskap, tack och lov. Hittade en liten rund plastkula. Kul grej! In i mun.

M bände upp käkarna på mig och fick tag på kulan. Vi rusade in till H och visade upp en odetonerad bomb.

Två plasthalvor med ett litet hål i ena halvan, där det satt en stubintråd. Inuti kulan fanns ett tändpapper och lite krut!

Tänk om jag svalt den! Vilken braksk-t det kunde blivit. Allvarligt talat. Vilka leksaker det finns som vi hundar kan fara illa av.

Att traktens barn tycker om att skrämmas är en sak, men att sånt överhuvudtaget finns att köpa. Man häpnar!

Veckan innan var det jul. Kvällen före julafton kläddes julgranen. Vilken höjdare! Vad mycket grejer, och ljus,

glitter, kulor, kottar och jag vet inte allt. Under hela härligheten placerades en tomte, en halmgris och dito bock.

 Medan H satte en stjärna i toppen, snodde jag en rejäl portion av tomtens skägg. Lite fadd i smaken,

så resten kan få sitta kvar på gubben.

Fått mitt första julkort. I kuvert, folder med skriven hälsning och en mikroliten påse med hundkex. Ett stort tack till Fia.

 En sann vän och alltid välkommen i vårt hus. Hon har själv hund och vet betydelsen av ett brev.

Jag har blivit vaccinerad. Av en veterinär. Spruta i ryggen. En stor rackare. Inte sprutan utan veterinärens hund.

En tik av borderterrierras. Falskt stycke. Morrade faktiskt åt mig, trots att det var jag som fick sprutan. Ingen medkänsla.

Vi betalade dessutom för obehaget, slantar som förmodligen hon äter och roar sig för.

Annars går det bättre och bättre. Umgänget med andra hundar alltså. Träffar en hel del på våra promenader.

 Somliga vet att skicka sig medan andra går på som om dom inte sett en Schnauzer tidigare. Jag brukar upptäcka dom

på sådär en 20-30 meters avstånd. Den sträckan tillryggalägger jag sedan på två ben för att visa mig från min rätta sida.

Pigg och glad. H eller M stretar i andra änden av kopplet som motvikt. Oftast är dom jag möter väldigt trevliga.

En del är lite aviga förstås, men då lägger jag mig på rygg och då tror dom att jag ger mig. H brukar inleda med att säga till

den andres H eller M att han inte är riktigt säker på mig eftersom jag är valp. Då blir det ingen närkontakt.

Än så länge så länder det honom till heder, eftersom det alltid sker när mötande hund är särskilt biffig. Inte för att jag inte

 skulle våga, men för säkerhets skull menar jag. För den andre alltså. Mjölktänder är inte att leka med.

En annan lustig sak som jag upplevt. Bortom kopplets radie luktar världen betydligt godare än inom. M säger förmanande

att gräset inte alltid är grönare på andra sidan staketet. Jag förstår ingenting! Gräset så här års är inte grönt, utan brunt.

Hon replikerar att jag kommer att förstå med åren. Kommer det påverka luktsinnet? Jaja, vi får väl se.

I våra kvarter är husen och uppfarterna väldigt lika. Det betyder att jag inte alltid vet när vi ska vika av.

För att komma inomhus alltså.

Så jag viker för säkerhets skull av vid varje uppfart i slutet av promenaden, då vi blivit lite trötta. Inte jag kanske men H:s

ålder bör man tänka på. Men det är segt virke i gubben. Fel hus, säger han med en dåres envishet,

tills vi kommit hem på riktigt.

Då börjar en yster dans. När mitt halsband åkt av och H eller M, eller båda tar av sig skorna, startas festen.

Dom kan omöjligt hålla reda på både ytterskor och innerskor samtidigt, vilket resulterar i att dom står där med tre,

och jag har den fjärde. Avväpnad blir jag först i min korg, dit jag snabbt som attan tar mig med min trofé.

Senaste veckan har jag fått kosttillskott. Inte för att jag har någon bristsjukdom, utan det är en ny belöningsform.

Varje morgon går H till brevlådan och hämtar tidningen. Jag blir placerad innanför ytterdörren med ett ”sitt”.

H går ut och hämtar bladet. Sedan får jag bära det hopvikt in till köksbordet. Jag travar stolt tycker han,

och sedan kommer hundkexet till undertecknad. Inte en rispa i tidningspapperet. Det ni!

     Man é ju modig.  

Vakthund! Sån är jag. Kanske nån kommer in, men banne mig inte ut! Att bli nagelfaren och bedömd, det är min stil.

Och passar det mig inte så hörs det vad jag tycker. H&M håller med.

Idag, tisdag, vackert väder, klockan är fyra. Vi ska gå ut. På promenad! När jag hör det ordet, står jag i hallen med huvudet

sträckt mot koppel och halsband innan sista stavelsen är uttalad.

Vi har en favoritsträcka! Gröngarnsåsen. Ett knappt trekilometerspår utan belysning. Spelar ingen roll klockan fyra på eftermiddagen.

 Mycket träd och lukter. Och det bästa av allt! Jag får kuta omkring utan koppel. När myndigheterna tillåter !

Dom tycker dom är smarta när dom gömmer sig men vad dom inte vet är att mitt luktsinne är fyrahundra gånger så bra som deras.

Ingen match att gå tillbaka i spåret. Alltid lika förtjusta när jag hittar dom, vad allt gör man inte för att roa ett H&M par.

2005-09-15