|
|
English
Skeppssättningen i Runsa, Upplands Väsby, är en av de största.
Stenskeppens ut-
bredning är södra och mellersta Sverige, två finns
i sydligaste Norge. De finns även i Estland, Kurland, Livland
och Pommern, områden med fornnordisk påverkan. I eller vid dessa
gravmonument, vilka tros vara byggda under
bronsåldern, finner man vanligtvis brända ben. Skeppen pekar mot
söder, mot solens land och därför tror man att skeppssättningarna
har att göra med likbränningen under den yngre bronsåldern,
genom att bränna den avlidne förvandlades denne till att bli ett med solen
och dess väsen elden.
Senare skeppsbegravningar är
tydligen ett arv från bronsåldern.
Mellan år 500-1000 var det sed att
begrava de döda på ett riktigt skepp i en hög. En del av dessa gravar innehåller
brända ben andra är obrända.
En annan sed var att bränna den avlidne på ett skepp till havs.
Att fara över havet eller en flod har från gamla tider setts som en liknelse
för färden över till de dödas land.
I Eddan beskrivs hur Guden Balders begravning gick till. Hans döda kropp och
fullt sadlade häst förs ombord på hans skepp Hringhorni, det största av skepp. Óðinn
sätter sin magiska ring Draupnir på Balders arm och viskar
någonting i hans öra, och vad det var han viskade är den djupaste hemligheten i Norden.
Balders fru Nannas hjärta brister av sorg och hon läggs död vid hennes mans sida.
Skeppet var så tungt att asarna behöver hjälp att skjuta ut det till havs. De sänder bud
efter jättinna Hyrrokkin, som kommer ridande på en varg med huggormar till tyglar.
Hon skjuter ut skeppet till till havs och det antänds av friktionen. Þórr (Tor) viger bålet
med sin hammare och skeppet försvinner i flammor på havet och Balder är på väg till Hel.
Runsa Balders likfärd Gylfaginning, isländska
|
|
The stone ship in Runsa, Upplands Väsby, Sweden is one of the biggest. The
range of the stone ships is southern and central Sweden, two are located
in the very south of Norway. They are also found in Estonia, Kurland, Livland
and Pomerania, areas with Norse influence. Inside or at these
grave monuments, which are believed to have been built during
the bronze age, burned bones are usually found. The ships are pointing
south, to the land of the sun, and
for that reason it is believed that the custom of building these ships has to
do with the burning
of the dead: by burning the deceased was transformed
and became united with fire, the essence of the Sun.
These ship burials are
evidently a heritage from the bronze age.
Between the years
500-1000 there was a
custom to bury the dead on a real ship in a mound. These
graves might or might not contain burnt remains.
Another custom was to burn the deceased on a ship at sea.
Crossing the sea or a river has from ancient times been seen as a metaphor
for crossing over into the land of the
dead.
According to the Edda, at his funeral the God Balder"s dead body and his
fully saddled horse were brought on
board his ship Hringhorni,
the largest of ships. Óðinn put his magic ring Draupnir
on Balder"s arm and whispered
something in his ear, and what it was he rauned is the greatest secret in the
North. The heart of Balder"s
wife Nanna burst from grief and she was placed at her husband"s side. The
ship was so heavy that the
Ásir needed help to push it out to the sea. They sent for the
giantess Hyrrokkin, who came riding
on a wolf with vipers as reins. She pushed the ship out to
sea and it ignited from the friction.
Þórr concecrated the pyre with His hammer and the ship disappeared in flames
on the sea: Balder was on his way to Hel.
Runsa Balder"s funeral Gylfaginning, Icelandic
|
 |
 |
|
|
