Det var en gång det fanns två svarta lådor. De var sammankopplade med en ledning av inkapslad koppartråd. På den ena lådan, låda A, fanns två knappar märkta Alfa och Beta. På den andra lådan, låda B, fanns tre glödlampor. De var målade i tre olika färger - rött, grönt och gult.

Vetenskapsmän som studerade de två lådorna fann att när man tryckte på Alfaknappen på låda A så lyste strax den röda lampan på låda B. Om man däremot tryckte på Betaknappen på låda A så fick man den gröna lampan på låda B att lysa. Den gula lampan på låda B tycktes dock aldrig lysa. Som goda vetenskapsmän upprepade de försöken många gånger (några miljoner gånger faktiskt) och under olika förhållanden och tyckte sig därmed kunna fastställa två orsakssamband. Varje tryck på Alfaknappen orsakar att den röda lampan på låda B tänds. Varje tryck på Betaknappen orsakar att den gröna lampan på låda B tänds.

Dessutom kunde vetenskapsmännen fastställa att orsakssambandet på något sätt var kopplat till kopparledningen mellan lådorna eftersom man aldrige kunde få lamporna på låda B att lysa om man klippte av kopparledningen, medan man däremot alltid kunna upprätthålla de funna orsakssambanden med en hel kopparledning oavsett hur mycket man i övrigt avskärmade de två lådorna från varandra. Det verkade troligt att två olika signaler skickades genom kopparledningen beroende på vilken knapp på låda A som man tryckte på. Man bestämde sig därför att avlyssna signalen i kopparledningen.

Det visade sig då att förklaringen inte var riktigt så enkel. Oavsett vilken knapp man tryckte på på låda A så skickades en lång ström av pulsar, en del med höga volt och en del med låga volt genom kopparledningen, motsvarande ettor och nollor i ett binärt språk. Meddelandenas längd var alltid 10000 bitar (ettor och nollor) men mönstret av ettor och nollor var alltid olika!

Eftersom man inte kunde se något mönster beroende på om man tryckte på Alfaknappen eller Betaknappen på låda A men låda B alltid tycktes kunna göra det och lysa med röd respektive grön lampa bestämde man sig för att öppna låda. Inuti låda B fanns en supersnabb dator med en massa minneskapacitet som körde ett jättestort program allt i vanlig maskinkod av ettor och nollor. När en sträng ettor och nollor anlände via kopparledningen som ett resultat av att någon tryckt på Alfa- eller Betaknappen på låda A så startades sekundsnabbt några miljoner operationer i datorn som alltid avslutades med en etta (som tände den röda lampan) eller en nolla (som tände den gröna lampan). Det var aldrig exakt samma operationer som utfördes i datorn eftersom minnet ändrades efter varje körning.

Eftersom det var ännu mer komplicerat att utfinna ett mönster bland alla dessa operationer på ettor och nollor i datorn i låda B så vände vetenskapsmännen åter sitt intresse mot de inkommande strängarna av ettor och nollor, men denna gång gick man experimentellt tillväga. Man registrerade ett stort antal "röda" strängar orsakade genom att trycka på Alfaknappen på låda A och "gröna" strängar orsakade genom att trycka på Betaknappen på låda A. Sedan kopplade man bort låda A och kopplade istället in sin egen dator där man registerat strängarna. Allt betedde sig till en början som man hade anledning att antaga. När man skickade en "röd" sträng genom kopparledningen till datorn i låda B så tändes den röda lampan på låda B och när man skickade en "grön" sträng så tändes den gröna.

Efter några miljoner tester med slumpmässiga förändringar på de 10000 bitar långa strängarna så kunde vetenskapsmännen fastslå att antalet "gula" strängar av alla möjliga strängar på 10000 bitar var långt fler än antalet "röda" och "gröna" strängar. I själva verket var nästan alla strängar "gula". Trots mycket nedlagd möda kunde vetenskapsmännen själva inte se någon skillnad på strängarna som kunde förklara varför datorn i låda B nästan aldrig (i genomsnitt en gång på miljonen) tvekade om strängen var "artificiell" - och tände den gula lampan - eller om den var "äkta" - och tände den röda eller gröna lampan.

Då bestämde sig vetenskapsmännen att öppna låda A. Där fann man precis som i låda B en mycket kraftfull dator, även om den var av ett annat märke och programmet den körde var ett annat om än lika stort. Vetenskapsmännen upptäckte snart att så fort man tryckte på Alfaknappen så skickades en sträng med åtta ettor till datorns processor och när man tryckte på Betaknappen så skickades åtta nollor samma väg. Oavsett vilket så startades miljontals operationer, men den första var alltid att datorn läste av sin klocka. Det visade sig snart att denna rutin gjorde att de vidare instruktionerna för minnesåtkomst i praktiken blev slumpmässiga, men det hindrade inte att datorn i låda A varje gång Alfaknappen trycktes kunde skicka iväg en sträng ettor och nollor som datorn i låda B avläste som en "röd" sträng och varje gång Betaknappen tryckts skicka iväg en "grön" sträng!

Förklaringen är ganska enkel om man lyfter blicken en aning. Vi på redaktionen tänker låta våra läsare försöka klura ut svaret själva. Den som tror sig om att ha hittat en bra förklaring (eller läst förklaringen i Dennets bok) kan skicka sitt bidrag till oss. Vi skickar en signerad teckning i serien "Den strandsatte surfaren öppnar posten" till alla bra förslag.