Inte nog med att jag kallade honom Filip Mallo. Jag gjorde honom också jävligt upptagen med sitt eget. Att rädda det egna skinnet var den lilla skitens älsklingssyssla. I över två veckor fick karln dessutom sprödrosta det på Los Angeles solbelamrade boulevarder. För att göra honom mindre avundsvärd tvingade jag honom att till och med i denna stad för änglar anstränga sig upprepade gånger för att undgå att förpassas till det eviga rike där riktiga änglar bor.

"Nämen tjäna Filip! Du ser inte ut att ha nån koll."

"Ann! Hej!", sa han häpet. När hon vände sig om och drog fram en stol till bordet fokuserade han med pyrande tacksamhet till ödet på hennes päronlika stjärt.

Vad hade han för rätt att käna delaktighet i Anns stjärt? Min Ann!

"Jag har sett att du står som beteendekonsult i telefonkatalogen numera Filip".

"Vill du köpa ut mej? Jag har bara haft bråk med skattemyndigheten om firman"

"Filip", hon log inte, "det är ingen slump at jag är här".

Det förvånade honom.

Han kunde inte andas. Men hörseln var skarp. Han urskilde tydligt varje stavelse i den låga teaterviskningen.

"Håll dej lugn Mallo ska du få en nypa luft".

Men Filip Mallo illskrek i flera hundradels sekunder innan han fick ansiktet ännu längre nerkört i botten på kudden.

"Nästa gång du låter som en stucken gris kommer du önska att du var en. Vem jobbar du för Mallo?"

"Teaterförbundet".

Han ångrade sig som en galning. Han ville skrika ut att det var Ann med den päronlika stjärten. Men det var för sent.

"Menar du professionell hjälp?"

"Jag betalar vad som helst Filip", säger hon sedan overkligt och tillägger lite skamset: "Pengar är inget problem".

Ett upplagt guldkalvsjobb. Pengar att betala upptaxeringen med. Det var tankar som nedsatte omdömesförmågan. Men han var ännu aningens försiktig.

"Hur kunde du veta att jag skulle sitta här?"

"Jag ringde din sekreterare som talade om för mej att man aldrig så noga kunde veta var du fanns under dan, men framåt kvällningen brukade du sitta här och fyllna till".

Filip valde med tillgjord stilkänsla just det tillfället att gå till baren och hämta en ny öl till sig själv och en till Ann. När han kom tillbaka till bordet snurrade hjulen i den kompakta kassettbandspelare han alltid bar i ett axelhölster under högra armhålan. Den var lika viktig som att lyssna på polisradion.

"Du får en chans till Mallo. Bjussa dej själv på den!" Jätten bakpå honom grabbade tag i hans hår och ryckte upp huvudet från kudden som man rycker upp en tova ogräs från jorden.

"Nå Mallo?"

"Allt finns på bandet".

"Vilket band?"

"Översta lådan i nattduksbordet. Till vänster". Han var ivrig att visa sin samarbetsvillighet. "Det är bara att trycka på startknappen".

"Tryck ner honom i kudden!"

Han hörde hur lådan drogs ut och sedan bandbruset när uppspelningen började. Två överdimensionerade dunsar som lät som pistolskott talade om för Filip att han med visst eftertryck placerat två sejdlar öl på ett bord av hårdplast långt, långt borta på en uteservering för länge, länge sedan. En kort tystnad och en ny, mindre skottlig, duns betydde att Ann inmundigat en klunk av sitt öl. När han hörde sin egen röst ville han gråta som över en saknad vän.

"Du blundar fortfarande när du dricker öl".

"Det är för att det ser ut som hästpiss".

"Jag vet".

Bandspelaren knäpptes av.

"Vad är det där för rappakalja Mallo?"

Han skulle just till att svara när situationen och den Los Angeleska sommarnatten blev lika mörk som en midvinternatt på nordpolen.

"Söv honom!"

Vägen till flygplatsen var full av chockartade insikter om vilka gigantiska personliga risker som lurade på honom om vad han fått höra av Ann ägde bara en tillstymmelse av den halt som har prefixet sanning.

Han tyckte heller inte om filmen på planet, för att inte tala om motellet vid flygplatsen i Los Angeles. Det enda som kunde ha lättat upp dess bullrande tråkighet skulle ha varit om Ann kommit över. Men hon kom naturligtvis inte. Istället hade viskande skuggan och sömnpillret hälsat på just som han äntligen, med tillhjälp av den potenta blandningen av vodka och öl, lyckats somna ifrån alla jumbojättar som om och om igen försökte buklanda på motelltaket.

Och nu var det slut och godnatt. Eller vill någon annan försöka?