Metod och genomförande
Litteraturgenomgång
Styrdokument
Aktuell svensk debatt
Internationell utblick
Historik
Aktuell situation
Redovisning av intervjuer
Analys, diskussion och slutsatser
Referenslista

Detta arbete handlar om män. Det handlar om få män bland många kvinnor. Vi är själva sådana män, manliga lärare i den svenska grundskolan. Wern är tvåbarnsfar och lågstadielärare med 25 års erfarenhet av undervisning på lågstadiet och Torsten är trebarnsfar och mellanstadielärare med 17 års erfarenhet av undervisning på mellan- och högstadiet.
 
 

Människor tenderar ofta att tänka i motsatser t.ex. svart-vitt, ljust-mörkt, dag-natt, varmt-kallt (Ekman, 1995). Andra tankemässiga motsatspar är män-kvinnor och manligt-kvinnligt. Att se män och kvinnor som varandras motsatser kan ge en felaktig tolkning av vårt arbete. En människa kan inte vara en människas motsats. Vi ser det som angeläget att påpeka att:

• Villkoren som gäller för män i skolan gäller ofta även för kvinnor. Arbetet är tungt och stressigt för både män och kvinnor.
• Om man säger att männen behövs i skolan betyder det förklarligt nog inte att kvinnorna inte behövs. En skola utan kvinnliga förebilder vore en katastrof.
• Att männen i skolan känner av krav och fördomar betyder inte att det inte finns krav på, och fördomar om kvinnor i skolan.
• Att det kan vara dags att fundera över mansrollen och dess negativa sidor betyder givetvis inte att kvinnors kamp för bättre villkor i samhället skulle ha varit fel. Tvärtom anser vi att arbetet för en mer nyanserad syn på mansrollen gagnar kvinnokampen.

En decemberdag på Lärarhögskolan

Vi sitter i föreläsningssalen på LHS spec.ped.utbildning. Det är 83 kvinnor och 7 män som lyssnar och en kvinna som talar. Ämnet har en stund glidit in på feministisk forskning och mäns och kvinnors olika sätt att vara. En av de kvinnliga studenterna säger att det ofta är svårt för kvinnor att kommunicera med män. De bär sig så annorlunda åt. Män vänder ofta bort huvudet när man talar med dem, säger hon. "Gör jag verkligen så", blir den första tanken. Sen tittar vi på varandra och ler igenkännande åt vår reaktion. I och för sig har ingen av oss förut tänkt på att vi är sådana som vänder bort huvudet, det är inte det som är det bekanta. Det är inte första gången som vi får känslan av att vara representanter för vår minoritetsgrupp - vårt kön - i skolans kvinnodominerade värld. Det är inte heller första gången vi känner det som om vi skulle behöva stå till svars för kvinnors åsikter om hur män är, eller hur somliga (andra) män faktiskt är. Här kommer några exempel på några mera oskyldiga omdömen (eller fördomar om man så vill) om män:

• män hjälper aldrig till därhemma.....
• män kan bara gör en sak i taget...
• det är mycket "synd" om en förkyld man….
• män tar inget ansvar för barnen......

Fyra funderingar

• Varför känner vi inte igen oss? Är det för att bilden är orättvis eller alltför generaliserad för att stämma in på någon? Eller är det för att vi är ovanliga eller rent av (hemska tanke) omanliga män.
• Är vi ovanliga män? Ja, i alla fall beträffande våra yrkesval
• Torsten är mellanstadielärare. (ca 29% av mellanstadielärarna är män)
• Wern är lågstadielärare. (ca 2,4% av lågstadielärarna är män)
• Till julen 1997 blir vi specialpedagoger. (ca 19% av specialpedagogerna är män)

• Om vi är ovanliga så är kanske vår sorts ovanlighet vanlig bland de män som jobbar i skolan och fortsätter med det.
• Det talas och skrivs en hel del om att de manliga lärarna lämnar skolan och om vilka skäl dessa män har (Edlund, U. 1997; Mardell 1997; Nordahl 1994). Vad vet man om männen som inte lämnar skolan och skälen de har att stanna kvar?

Vi beslöt oss för att undersöka hur några män med lång erfarenhet av läraryrket såg på sitt jobb, sina kollegor och sig själva. Det är förhållandevis lite skrivet om mäns villkor i kvinnodominerade miljöer. Ännu mindre av det som finns skrivet är av män. Böcker skrivna av kvinnor behövs, då det gäller att debattera för större jämlikhet, lägga fram forsknings-resultat eller för att försöka få män att förstå kvinnor bättre, men knappast då det gäller att förklara för män hur dessa känner sig eller borde känna sig ( Engqvist, 1995). Det är också viktigt att låta männen i dessa miljöer komma till tals. Ekman (1995) skriver:
 
 

Vårt val av titel

"Fröken Sture", är det en yrkestitel, en benämning på en yrkesroll, ett ironiserande eller ett nedsättande uttryck? Det kan man inte veta och det är därför vi valt denna titeln på vårt arbete: "Fröken Sture och andra magistrar." Vi har stött på manliga sjuksköterskor som kallar sig "syster" när de t.ex. svarar i telefonen på sjukhuset: "Avdelning 2, syster Sture". Det är nuförtiden inte så uppseendeväckande. I vårt land kan en kvinna vara talman eller rådman. Hon kallas inte talkvinna utan fru talman. (Undrar vad en ogift kvinnlig talman kommer kallas?) Att jämföra en manlig lärare som kallar sig fröken med en manlig sjuksköterska som kallar sig syster är kanske lite felaktigt. Den manlige fröken kan ju kalla sig för magister medan den manlige systern knappast kan kalla sig broder eller doktor. Å andra sidan är titeln magister egentligen lite felaktig eftersom den antyder en högre akademisk utbildning än t.ex. lågstadielärare i allmänhet har. Fröken var nog från början en mera exakt benämning för en lärarinna som undervisar yngre barn, samtidigt som det var en benämning för en ogift kvinna. Dessa begrepp sammanföll eftersom en småskolefröken inte fick fast anställning i sitt yrke om hon gifte sig och blev fru (Åberg, 1978). Fröken har också en speciell lite nedsättande klang som t.ex. i ordet "frökenfasoner". Kan detta vara ett utslag av manssamhället? Vi frågar oss om det är mera "nedsättande" för en man att få ett kvinnligt epitet än vice versa. I skolans värld lever ordet fröken kvar som ett anropsord med syfte att påkalla en lärarinnas uppmärksamhet.
 
 

Wern som är lågstadielärare blir då och då kallad fröken av barnen. Det sker oftare om barnen är yngre, har invandrarbakgrund eller om de inte känner Wern så väl. Torsten har också under sin tid som mellanstadielärare blivit kallad fröken av någon generad liten pojke eller flicka som försent upptäckt sitt misstag.
 
 

Om en man presenterar sig som "fröken" eller blir kallad "fröken" skulle man eventuellt kunna se det som ett tecken på att han är lite feminin. Något sådant har vi inte sett hos några av de manliga fröknar och magistrar detta arbete handlar om. Dessa män brukar inte heller kalla sig för fröken. Att titeln "Fröken Sture….." ter sig lite ovan tycker vi visar att männen i undervisningen av de yngre barnen fortfarande är lite av särlingar i sin yrkeskår.
 

Vårt arbete syftar till att ge en bred bas för att förstå de berättelser vi fått från de sex manliga lärare i grundskolan vi intervjuat.

• Vår övergripande fråga är:

• Under vilka, för män särskilda betingelser, både samhälleliga och personliga, upplever våra män att de utför sitt yrke?
• Vad sägs om män och manliga lärare i svensk och internationell debatt?
• Hur många män finns i den svenska grundskolan och hur har det sett ut under det gångna seklet?
• Vad står bakom de begrepp som används i litteraturen (t.ex. manligt-kvinnligt, könsroll, könsidentitet)?

• det är viktigt att veta varför somliga män stannar kvar i läraryrket.

• kunskapen om hur manliga lärare upplever sitt yrke och sin arbetsplats är viktig om man vill genomföra ett förändringsarbete i syfte att få flera män att bli lärare. Vi är nämligen övertygade om att män behövs i grundskolan.
• bilden av hur många män som finns och funnits i den svenska grundskolan är viktig för att ge ett vidare perspektiv och historisk förankring.
• kunskap om det aktuella läget behövs för att kunna dra korrekta slutsatser.
• visa vad som är svenskt och vad som är internationellt i fråga om trender och debatt.

kunna ge läsaren en litteraturgenomgång om könsskillnader och könsroller, sk. gender-studies, och själva kunna använda adekvata termer i vår diskussion.

  Till nästa kapitel: Metod och genomförande

  Tillbaka till hemsidan