Som konfirmandledare är det tradition att man skriver en Bibelvers i konfirmandernas Bibel. En vers som man tycker de ska läsa och ta med sig.

De senaste två åren har jag valt att skriva 1 Mos 1:1. De flesta konfirmander (och ledare för den delen) som sett det har sagt "Oj, orkade du inte leta längre?" eller "jaha, och varför valde du det då?".
Jag valde 1 Mos 1:1 för att det är det första som står i bibeln. Det kunde ha stått "Det var en gång...", "En gång för länge sedan..." eller "Detta är en sann berättelse om...", men det gör det ju inte. Istället går Bibeln ut stenhårt. I 1 Mos 1:1 kan man läsa: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord". Redan efter en mening vet vi alltså hur allt hänger ihop. Jag gillar verkligen detta, för jag tycker inte om att läsa långa utdragna stycken. Då tappar jag bara intresset och slutar läsa. Men nu får man verkligen veta allt direkt. "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord".

Näst efter lilla Bibeln (Joh 3:16) så kanske 1 Mos 1:1 är det ställe i Bibeln som absolut bäst förklarar hur det är. Jag vet inte, ni får jättegärna rätta mig om jag har fel...

Av: Daniel Claesson
Upp.

Min kärlek
Är i kramar
Säger mer
Än man förstår
Gud säger allt
Men ej allt
Man förstår

Av: Kjell-Ove Grönlund, Södertälje
Upp.

Gud jag bekänner inför dig
att jag inte haft någon tro på mina egna möjligheter.
Att jag i tankar, ord och gärningar visat förakt
för mig själv och min förmåga.
Jag har inte älskat mig själv lika mycket som de andra,
inte min kropp, inte mitt utseende, inte mina talanger,
inte mitt eget sätt att vara.

Jag har låtit andra styra mitt liv,
jag har låtit mig föraktas och misshandlas.
Jag har trott mer på andras värderingar än mina egna
och låtit människor vara nonchalanta och elaka mot mig
utan att säga stopp.

Jag bekänner att jag inte sträckt på mig i min fulla förmåga,
att jag varit för feg för att ta strid i rättfärdig sak,
att jag vikit mig för att slippa bråk.
Jag bekänner att jag inte vågat visa hur duktig jag är,
inte vågat vara så duktig jag kan.

Gud, vår far och skapare
Jesus, vår bror och frälsare
Ande, vår mor och tröstare
förlåt mig mitt självförakt. Upprätta mig,
ge mig tro på mig själv och kärlek till mig själv.
Amen

Av: Knut Fischer
Upp.

Hur ofta säger du tack? Det är väldigt lätt att glömma bort det när man är så van vid att allt är underbart. Brukar du tacka för dina nära och kära, för ditt jobb, för det fina vädret eller för att vi har det så bra ställt här i Sverige?

Hur jobbigt är det att säga tack? Det tar inte mer än ett par sekunder och gör att andra känner sig uppskattade. Blir inte du glad när någon tackar dig för något?

Jag har fått lära mig att en bön vanligtvis kretsar kring tre delar: Tack, hjälp och förlåt. Jag har också fått lära mig att hjälpdelen med största sannolikhet är den allra vanligaste av de tre.
Hur ofta har man inte bett om hjälp att klara dagens motgångar, bli frisk från sjukdom eller klara det där korsordet i Veckorevyn?

Den näst vanligaste bönedelen är troligtvis förlåt. Alla har vi väl bett om förlåtelse för vad vi sagt, tänkt och gjort? Lite för att lätta våra samveten, lite för att vi ångrar oss.

Detta borde alltså betyda att vi tackar minst. Är det för att vi inte hinner eller för att vi glömmer? Eller är det för att vi inte tänker så långt att vi förstår vem vi borde tacka och varför?
Ta dig några minuter varje dag till att tacka. Vad har du att förlora?

Av: Daniel Claesson
Upp.