Iller har faktiskt en lång historia i människans tjänst. Så långt tillbaka att det finns experter som är oense om tamillerns ursprung. Här nedan följer lite historik som jag har snappat upp från skilda litteraturer.

Den vilda illern

Illern tillhör familjen mårddjur. Andra medlemmar av denna skiftande familj är vessla, mink, utter, sobel, grävling, hermelin, skunk och grävling. Det latinska namnet på den tama illern är Mustela furo.

Den vilda illern är troligen en av de mest primitiva nu levande köttätarna. Det råder lite oenighet om vilka illerns vilda förfäder var. Vetenskapliga resultat pekar på två möjliga val. Stäppillern (Mustela eversmanni) upptäckt i Sibirien, eller den Europeiska illern (Mustela putorius) är båda möjliga förfäder. Det finns ett vilt djur i USA som man räknar som iller. Det är den svartfotade illern vars latinska namn är Mustela nigripes . Detta djur, som finns på listan över utrotningshotade djur, är inte ens påtänkt som möjlig förfäder till den tama illern. Även fast sobeltecknade tamillrar har svarta fötter, är de inte nära besläktade med sällsynta svartfotade illern. Den inhemska amerikanska svartfotade illern kom upp på listan över utrotningshotade däggdjur i Nordamerika 1967. Det går att låta stäppillrar blir fosterföräldrar till svartfotade illern. För länge sedan fanns också en mellanform mellan stäppillern och svartfotsillern.

Det som kännetecknar en iller är de imponerande käkarna och huggtänderna. Kroppsformen och de korta benen gör det möjligt för iller att jagar sitt byte genom hål och gångar som bara råttor ryms i.

Den tama illern

Illern tämjdes första gången för mycket länge sedan. Exakt vilka som var först är svårt att veta. De antika grekerna hade olika ord för tama och vilda, men det är inte säkert att de själva hade dem, men sannolikt några i närheten som runt Svarta Havet eller i östra Medelhavsområdet. De flesta historiker tror att korsfararna under 900- till 1100-talet introducerade arbetsillern i Europa. Dessa tama illrar kan ha parat sig med den vanliga europeiska illern. Den europeiska illern, stäppillern och den tama illern är så nära besläktade att de kan korsbefruktas på samma sätt som hundar och vargar. Det är värt att notera att avkomman från en sådan korsning tenderar att likna den aggressivaste föräldern och sådan djur blir inte bra sällskapsdjur.

Illern har tjänat människan i flera sekler. Det finns uppgifter från 1500-talet om att illern användes som ormdödare. Lång på 1900-talet användes illrar som mycket effektiva råttbekämpare. I USA fanns professionella råttjägare som använde illrar till hjälp i råttjakten. De anlitades för att få bort råttor och möss i spannmålsmagasin och lador. Varje råttjägare hade en 5-6 illrar som han släppte in i husen. Illrarna kunde ta sig in i alla skrymslen och vrår och skrämde ut råttorna som sprang ut och då sköts eller i många fall fångades av ettriga små terriers som väntade utanför. Amerikanska örlogsfartyg hade också illrar ombord som maskot men även för att hålla råttorna i schack.

Så sent som på mitten av 30-talet gick det att läsa i svenska dagstidningar om illern som effektiva råttjägare vid sidan om katten. I takt med att förråden blev bättre så mildrades problemet med råttor och illrarna används i dag mer sällan för detta ändamål. Jag har dock bl a hört berättas om en bilmekaniker som hade sin iller lös i verkstaden för att jaga råttor så tydligen saknas inte användningsområden för jaktillern.

I England blev det mycket populärt att jaga framför allt kaniner med iller. Det var då mest den vita illern med röda ögon, albinovarianten, som användes och används än i dag. Även i Sverige används illrar till jakt. Det är främst i södra Sverige och på Gotland som det är populärt med jaktillrar.

Illrar har även använts framgångsrikt för att dra kablar på svåråtkomliga platser i flygplan. Eftersom illrar älskar att gå in i allt som liknar tunnlar, är det en enkel sak att fästa en lina vid dem och låta dem springa in i en tunnel och sedan komma tillbaka.

Illrar har också använts inom forskning. Eftersom de drabbats av samma vanliga förkylningar som människor, har man använt dem som försöksdjur.

Illern har stadigt ökat i popularitet sedan 1970-talet. Till en början värdesatte man bara illern för dess förmåga som jaktdjur. Allt eftersom mer information gjordes tillgänglig och fler människor skaffade sig kunskap om illrar, sköt deras popularitet i höjden. Eftersom den nu hålls primärt som sällskapsdjur, har ansvarsfulla uppfödare bara avlat fram mycket fogliga djur. Men se upp, en del har sin jaktinstinkt kvar så var försiktig när du introducerar den för andra djur som instinktivt kan klassas som jaktbyten för en iller.

Den vanligaste missuppfattningen är att en tamiller uppfödd i fångenskap är ett vilt djur och att den kan klara sig i vildmarken. Detta är helt felaktigt. Det finns människor som, när de har tröttnat på illern, tror att man bara kan släppa ut den i naturen. Illern kommer då att gå mot en plågsam död! Den svälter helt enkelt ihjäl.

Det finns inga vilda tamillerkolonier någonstans i världen. Missuppfattningar bottnar troligen i att man förväxlar tamillern med andra mårddjur.

Malin och Vesper

Överst på sidan