VÄGEN TILL KATHMANDU
Boken, vars undertitel lyder Beskrivning av en Österlandsfärd, skildrar starkt personligt, bitvis närmast i en sorts dagboksform författarens upplevelser och reaktioner under hans första resa till Indien och Nepal. Resan initierades ursprungligen av tidningen Folket i Bild/Kulturfront som ville ha en reportageserie om hur man reste billigt till Indien. FiB/K betalade resan men kom billigt undan då reskostnaderna för lokala busstransporter mellan Istanbul och New Delhi knappast översteg 500 kronor. Vägen till Kathmandu kom ut 1975 på Wahlström & Widstrands förlag.
INNEHÅLL
EUROPA SJUNKER: München. Vägen är en vän. Resenären, en presentation.
TURKIET, IRAN: Istanbul. Haschresenärer och upptäcktsresande. Identitetskonflikten. Istanbul-Ankara. Ankara. Ankara-Erzurum. In i Iran. Teheran. På hotellrummet. Teheran-Kaspiska Havet. Längs Alexanders mur. Svårigheter att urskilja. Mashhad. Schahen.
AFGHANISTAN: Islam Qala. Herat. Gevären. Fredagsmosken. Operascenen. Herat-Kandahar. Kabul. Societeten. Sjukdomen, flykten.
EUROPA, PARENTES: Frankfurt Flughafen. En tid i Sverige.
AFGHANISTAN, PAKISTAN: Kabul via Delhi. Bamiyan. Khyber. Peshawar-Rawalpindi. Rawalpindi-Lahore. In i Indien.
INDIEN: Amritsar. Dalhousie. Dharmsala. Kashmir. Chandigarh. Delhi. Skyway Hotel, Ringo Guest House. Ashokas trädgård. Lilianas brott. Tåg. Benares. Eva och Lena.
NEPAL: Ankomst på lastbilsflak. Kathmandudalen. Pajätarna. Pasupatinath. Bagdunath. Pokhara. Kungen, hippies och toleransen. återvändsgränd. Kulturkatastrof. Nerbrytning. Napoleon III:s svärd. Mysterium.
INDIEN: Grand Trunk Road. En barbar i Asien. Resenärens uppgivelse. Bombay. Nattlig avfärd.
EUROPA, SNÖTÄCKT: Bombay-Cairo-Köpenhamn.
UTDRAG UR TEXTEN
På kvällen avgår tåget mot Rawalpindi. Genom skymning, senare natt. Det är överfyllt.
Muslimska pilgrimer på väg till Mekka stiger på vid varje station, följs fram till vagnen av stora folkskaror. De är gamla män, klädda i vitt, bekransade med pappersblommor, glitter och krimskramshjärtan. Rörelse. Tårar, kyssar. För somliga blir det för mycket: medvetslösa, kanske döende, släpar släktingar in dem i tåget och placerar dem i ett hörn. Kommer de någonsin att få se Kaba, kommer de någonsin att nå det heliga Makkas? Kommer de att återvända?
Jag sitter på golvet. Intill mig, på bänkar, är två av pilgrimerna. Medan pilgrimsfärden pågår är dessa män en sorts överklass, bemöts ständigt mycket vördnadsfullt, upptar utan protester en hel bänk per person i tåget. Mycket motvilligt låter de mig sitta ytterst på den ena bänken. (---)
När bönestunderna kommer, faller de på knä och försöker rikta in sig mot Mekka på en röjd plats utanför toalettdörren i den för övrigt belamrade och överbefolkade korridoren. Där tvingas de be en och en, i tur och ordning. Men på stationen i Campbellpore rusar de ut i samlad tropp och ber mot Mekka, mot den nedgående solen, på bred front - tjugo eller trettio vitklädda gubbar i en lång rad - och tåget måste vänta tills de är klara.
Alla har de stora packlårar av plåt och trä, säckar och knyten, vattenkrus av lera och hoprullade sovmadrasser. Jag kan inte föreställa mig hur de ska kunna klara sig till Mekka med allt detta. När jag frågar dem, svarar de att om Gud vill så. Och det är de övertygade om att Han vill.
Utanför glider landskapet sakta genom den röda skymningen in i natten. Tåget dunkar mot skenskarvarna, ångvisslan tjuter utan uppehåll för att få folk och fä att flytta sig från rälsen. Rökmolnen från loket lägger sig över byar och fält, sotflagor blåser in genom fönstren i kupen.
Stora feta vattenbufflar, gråsvarta med strävt och glest grishår på ryggen och breda spetsiga horn och klövar som elefanter drar tunga träkärror med väldiga trähjul genom gyttjig mark.
Allt är grönt. Människorna sover på taken, sitter på banvallen, samlar koskit som blandas med gräs och formas till kakor som fästes upp på husens södervägg eller bara placeras ut på marken för att efter torkning bli substitut för dyrbar ved.
Hit ner är quchis på väg. Ingen kommer att hälsa dem välkomna.
Det är höst. Det är het ångande luft hela natten i tåget.
Fullmånen svävar högt över Indus som här norrut inte är så bred, men vattnet kommer forsande från bergen långt borta i norr, från Kashmirs himalayaberg, från Tibet, genom Ladakh och Baltistan och Gilgit och Hazara. Översvämningarna är längre söderut, men också här syns i månljuset liksom glaserade åkerfält, skinande blöta, gyttjiga slätter, eroderade vägbankar.
Tåget ångar in på Rawalpindis järnvägsstation mitt i natten. Perronger och vänthall, trappuppgångar och lagerrum är fullbelagda. Här sover ensamma, hela familjer och släkter i flera generationer. Utsträckta på stengolvet under säckar och bruna skynken. Också bättre klädda, på en utbredd tidning.
Jag stiger över kroppar, kommer ut i natten utanför stationsbyggnaden och tar in på Afghan Hotel i kvarteret intill, ett folkhotell med sängar av trästolpar och rep - som hädanefter kommer att vara det normala - placerade i ett rum bakom tehuset och ute på gatan under stjärnorna.
CITAT UR RECENSIONER
Denna reseroman ger mig som läsare en bättre gestaltning av det asiatiska dramat än vad en exemplariskt dokumentär faktabok skulle ge. Beskrivningen av verkligheten silas hela tiden genom ett bestämt medvetande: resenärens. Han döljer sig inte bakom någon sorts falsk objektivitetsmask. Han redovisar öppet sina konflikter, sina drömmar, sina visioner: så här såg jag det, så här upplevde jag österlandet.
På rak arm kan jag inte erinra mig en reseskildring som varit lika fängslande, eggande och målande som denna. Boken är befriande ren från koketta intellektuella pekpinnar. Det är en i bästa mening ödmjuk skildring av det oerhörda som ligger på lur i världen i dag.
Anders Bergsten, Arbetarbladet 1975-05-05
Det var längesedan jag läste en bok som fängslade mig så. (---) "Vägen till Kathmandu" är en oerhört välgörande bok. Ingenting är så självklart som det synes vara. Inga uppfattningar så givna. Ingenting är sant och ingenting är osant.
Tomas Löfström skriver dessutom en medryckande och intressant prosa. Hans bok påminner mig om en annan resebok, Artur Lundkvists "Antipodien". Tomas Löfström har samma förmåga att omvandla det upplevda, att göra läsaren delaktig, som Lundkvist. Men hans ungdom gör att han saknar den nästan kyliga cynism som de flesta äldre resenärer lägger sig till med för att skydda sig själva. Löfström är oskyddad och sårbar, mottaglig och levande. En bok som denna borde användas som bredvidläsning i skolornas geografiundervisning, eftersom den ger en bild av främmande kulturmönster som är djupt fascinerande. (---)
"Vägen till Kathmandu" rymmer en ömhet inför det främmande och en särpräglad förståelse av främlingskapet. Den ärlige resenärens alienation. Just ärligheten gör, enligt min uppfattning, Tomas Löfströms bok till en oerhört viktig läsupplevelse. Gå inte miste om den!
Teddy Gummerus, Arbetet 1975-05-12