Nirmal Verma och K B Vaid (1996)
av Tomas Löfström

Det finns tre ganska tydligt urskiljbara författargenerationer i dagens Indien.

I den äldsta återfinns namn som Prem Chand, Mulk Raj Anand, Raja Rao, Hamayun Kabir, Kamala Markandaya och Bhabani Bhattacharya. De flesta av de författare som är kända utanför Indien är av förklarliga skäl de som skrev på engelska. Många av dem ingick i den serie översättningar Artur Lundkvist redigerade för Folket i Bilds förlag på 50-talet.

Den yngsta generationen börjar med Salman Rushdie och består i princip av författare födda efter 1950, delvis bosatta i Indien och Europa/USA, som skriver på engelska. Jag ska återkomma till dem i en senare artikel.

Mellangenerationen rymmer namn som Nirad C Chaudhuri, R K Narayan och Kamala Das som alla skriver på engelska och är välkända i väst. (Narayan är översatt med flera volymer till svenska.) Men här finns också en lång rad andra namn, författare som mestadels skriver på indiska språk, som är berömda i Indien men bara i begränsad utsträckning översatta till engelska och därför relativt obekanta internationellt. Jag träffar flera av dessa författare 1996 vid litteraturfestivalen i Bangalore och senare i Calcutta och Delhi. En del blir med tiden nära vänner.

U R Anantha Murthy är född 1932 i Karnataka. Hans roman "Samskara", utgiven på kannada 1965 och översatt till engelska 1976, är idag en indisk klassiker. Berättelsen om den renlärige brahminen Praneshacharyas dilemma när hans antagonist Naranappa dör ställer existentiella frågor om religionen, moralen och livets mening och kan föra tankarna till Sartre, Camus eller rentav Hesse. Anantha Murthy har utgivit flera romaner och novellsamlingar efter "Samskara" men är numera mest känd som mångårig ordförande i Sahitya Akademi, den indiska författarorganisationen, en roll han spelar med distingerad pondus och smått maharadjaliknande framtoning.

I den meningen är Nirmal Verma hans rena motsats. Liten och försynt, nästan viskande i mikrofonen, klädd i alltför korta, illasittande europeiska byxor och tillknäppt skjorta, sittande hopsjunken med knäna tätt ihop ensam på en stol på scenen, läsande innantill ur sitt manus, trollbinder han publiken vid författarfestivalen i Bangalore med sin föreläsning om "The Concept of Truth in Literature". I anteckningsboken finner jag några fragment: "self-forgetfulness", "things that have been unsaid = art", "the ethics (epics) of being", "the secrets hidden in nature", "the form transforms the contents", "om allt är illusion?", "the ideologies now in ruins, in the corridors of our time".

Från en av de officiella mottagningarna i Bangalore minns jag följande uttalande av kedjerökaren Nirmal Verma: "There are two main problems, abscence of God, and abscence of cigarrettes."

Han föddes i Shimla 1929, bodde länge i Prag, flyttade efter den sovjetiska invasionen 1968 till London, där hans familj stannade, sedan tillbaka till Indien. Han bor nu i Delhi med yngre hustru i en lägenhet högst upp i ett ganska nytt hyreshus med skrivarlya på takterrassen. Soffor, böcker, konst. Akhmatovas samlade verk. Camus. Foton ovanför skrivbordet: Virginia Woolf, Sri Ramana Maharshi. Liksom sina generationskamrater är han gammal kommunist.

Flera av Nirmal Vermas romaner och novellsamlingar finns översatta från hindi till engelska. "The Crows of Deliverance" (1992), som inleds med en essä om "The Short Story as a Pure Literary Form", innehåller flera noveller med självbiografisk grund: immigranter i Centraleuropa; en fader på besök hos hustru och dotter i London; en europeiserad students främlingskap i barndomsmiljön. Temat är ofta ensamhet och saknad, sköra mänskliga relationer, avstånd mellan individer.

I romanen "Dark Dispatches" (1993) skildras Indien under Indira Gandhis undantagstillstånd på 70-talet, the Emergency. Ordet, demokratin, människans värdighet har förråtts, och fienden är ett oklart pronomen: "de". "De" kan komma om natten och föra bort dig, förhöra dig, tortera dig. Så bränn dina papper och skriv inget om nuet, lås din dörr och lita inte på dina vänner; de kommer att rapportera dig för att rädda sitt eget skinn. Det är New Delhi 1975: Kafka i Indien, och Graham Greene.

Nästan jämnårig med Nirmal Verma är Krishna Baldev Vaid, född 1927 i nuvarande pakistanska Punjab. Men han verkar yngre än sina 69 år, ungdomligt klädd i jeans och öppen skjorta, rakryggad, smidigt rörlig, med svallande grått hår och intensiv blick bakom de starka glasögonen.

De traumatiska ungdomsupplevelserna under folkomflyttningarna och massakrerna i samband med delningen 1947 har präglat hans liv, och han säger att han ser sig själv som en exilförfattare som för alltid förlorat sin hembygd; därför dessa flyttningar, Bhopal, Chandigarh, Delhi, och vistelserna i USA, där han undervisat i många år, skrivit en uppmärksammad bok om Henry James och har sina döttrar och barnbarn. Han har skrivit sju romaner och ett par novellsamlingar på hindi. Han har själv översatt flera av sina böcker till engelska.

Debutboken "Steps in Darkness" skrevs i Indien i början av 60-talet. Han säger att det är hans "darling": en självbiografisk barndomsskildring, snävt begränsad i sitt perspektiv, världen sedd av den 6-årige pojken Beero, delvis socialrealistisk, i Prem Chands tradition. "Vi var alla marxister på den tiden." Fortsättningen, "The Broken Mirror", skrevs i USA och kom ut 1981. Där har Beero blivit tonåring och historien förs fram till katastrofen1947: det bittra slutet som också innebär nationens födelse.

Den inledningsvis ganska traditionella berättelsen om pojkarnas fantasier om flickor och kärlek vidgas efterhand till en bred folklivsskildring av basarlivet i den lilla staden i Punjab med beskrivningar av förhållandet mellan hinduer och muslimer och underbara porträtt av lokala centralfigurer och original. När Delningen närmar sig och motsättningarna hårdnar visar det sig att det är dessa idioter och fantaster - folk som In-Other-Words, Emperor, Phalo Väverskan och Lord Legless - som svarar för ortens civilkurage och, förstås förgäves, manar de skilda fraktionerna till enhet och återhållsamhet för att rädda stan. Pojkarna mognar och går skilda vägar; en insjuknar i tuberkulos, en blir tokig, två (sikher) drar sig undan. Beero börjar på college i Lahore, inneboende hos systern Devi och hennes av svärmodern hunsade make; en sidohistoria i det hela. Först i de två sista kapitlen brakar dramatiken loss med förföljelser, massakrer och mord.

Egentligen är det en ganska löst hopknuten roman utan klara linjer. Jag får nästan en känsla av att det inte är Delningens fasor som K B Vaid vill skildra i första hand, utan det som fanns tidigare och gick förlorat: basarens oskuldsfulla gemenskap, barndomskamraterna, själva barndomen. Och detta beskriver han i långsamma, utförliga, bitvis ganska händelsefattiga, fristående avsnitt. I början har jag svårt att acceptera detta sätt att berätta; jag vill ha en bra story! Men ju mer jag läser, desto mer tycker jag om boken. Det är som om alltihop är en bakgrund, scenanvisningar, rollpresentationer; först på de sista 20-30 sidorna kommer själva historien med dess intensivt komprimerade dramatik.

Det finns mycket lokalfärg, ingående människokunskap och stor, lysande humor och berättarglädje mot mörk bakgrund. Mest fantastisk är kanske den obetalbara skildringen av det misslyckade försoningsmötet i basaren, med de udda originalen med sina fysiska och psykiska handikapp som agitatorer på tribunen. Dessutom finns ett framåtblickande från bokens nutid som innebär ett sneglande åt läsaren: antydningen att Beero en dag kommer att bli författare på grund av lärdomarna från In-Other-Words och de andra antihjältarna. Och sensmoralen: att den maning dessa storslaget patetiska gestalter förgäves söker torgföra har sin stora giltighet också i dagens Indien. Här är inte tal om någon glorifiering av hjältar, tvärtom: ett konstaterande av människans litenhet och otillräcklighet och svaghet; den paradoxala styrkan finns hos de redan utslagna i samhällets periferi. Men de går under, de dödas alla. Och för Beero finns ingen Gud, inget sådant hopp.

Mellan dessa två romaner skrev K B Vaid fyra andra. "Bimal in Bog", byggd som en abstrakt monolog, skildrar en lärare med självbiografiska drag, skeptiker, kritisk mot Kongresspartiet och vänstern. Språket är det viktigaste, säger K B Vaid. Samtidigt är boken, som han själv säger, på tyska, "ein Kunstlerroman". Den följdes av den mörkt poetiska, "kubistiska" romanen "Kala Kollage" ("Svart collage") som inte översatts från hindi, och "Dying Alone", som Vaid själv översatt i en volym som också inkluderar några noveller, däribland "Bookh Kumari", en historia om en författare som kört fast men räddas av en tiggarflicka som återger honom tron på livet och litteraturens magiska kraft.

Han bekräftar mina misstankar: den handlar om hans egna svåra dubier i samband med två romanprojekt 1990-96; den ena kommer nu ut på hindi med titeln "Man och kvinna", den andra är halvfärdig. Han talar om Rilke, Becket och Joyce och säger att han alltmer velat komma bort från den traditionella romanformens parafernalia. "Det är inte längre möjligt att skriva som Tolstoy idag. Medvetet och omedvetet är mitt skrivande en protest mot realismen, naturalismen. Kanske finns det ett mönster, en pendling mellan den 'underhållande' realismen i romaner som 'Broken Mirror' och den mörka abstraktionen i 'Kala Kollage' och 'Dying Alone'."

Jag frågar hur han ser på förhållandet mellan Indien och Västerlandet: globaliseringen, kulturinfluenserna, språkchauvinismen.

"Globaliseringen", säger han, "är inget stort problem, kanske ett litet problem. Engelskan hotar inga andra språk, varken i Indien eller någon annanstans. Vi kommer alltid att ha våra egna språkverktyg. Jag kan göra saker på hindi eller urdu som jag inte kan göra på engelska. Det problematiska för oss i Indien är att engelskan för oss är ett kolonialt arv. Därför kan Indien inte jämföras med Europa. De europeiska nationerna står också närmare varandra än de indiska."

Om den engelskspråkiga litterära trenden:

"Det finns en risk att man tror att det bästa som skrivs skrivs på engelska. Det finns också en risk att det som nu kommer på engelska står i vägen för översättningar av inhemsk indisk litteratur; en risk på kort sikt, inte på längre sikt.

Det som översätts är ju både bra och dåliga böcker. Det kommer alltid att finnas stora författare som inte blir översatta, som inte blir internationellt kända eller spridda. Det är inget att göra åt. Det gör heller ingenting."

Vi sitter och samtalar i caféet på Indian International Centre. Kulturfolk och affärsmän runt omkring oss, tibetanska munkar och västerländska damer på terrassen. Går en promenad sedan i Lodhi Gardens i solnedgången: välskötta gräsmattor, vackra gamla mogulruiner, unga människor med böcker och kärlek.

"Här utspelar sig en av mina abstrakta kärlekshistorier", säger Krishna Baldev Vaid och pekar bort mot en av byggnaderna.

Han går spänstigt, mjukt, ungdomligt, som huvudpersonen i novellen "Bookh Kumari". Det enda som tyder på att han snart är 70 år är de tjocka glasögonen och det flygande gråa håret.


Tomas Löfström 1996





Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström