Tashi Lhamo: svart mascara, mandelögon, röda
läppar, hästsvans, långa nikotingula fingrar, mager, livlig, full av glädje.
Röker Marlboro och munhuggs med militärer och tullpersonal på kinesiska och
nepali … En grupp västerländska
resenärer, en kvinnlig tibetansk guide och en kinesisk övervakare på väg i en
Toyota minibuss över de höga passen från Kathmandu till Lhasa. (Texten
publiceras här för första gången.)
DET NÄRMASTE
HIMLEN MAN KOMMER PÅ JORDEN (1995)
Enstaka gårdar och folkkommuner. Män och kvinnor
arbetar på kornfälten, gräver med spadar, plöjer efter jakar. Allt grått och
brunt: jorden, bergen, husen. Människor med svart och rött i kläderna,
kvinnorna med silver, men inte mycket. Svarta jakar med vajande röda tofsar. I
detta det öppnaste av landskap, det vildaste, det ödsligaste. Och samtidigt det
heligaste, det närmaste himlen man kommer på jorden … Tibet och Lhasa 1995.
Från
1600-talets jesuitmissionärer till Agent Cooper i TV-serien Twin Peaks. Alla
har vi fantiserat om det mystiska, ouppnåeliga Tibet där Dalai Lama och de
buddhistiska munkarna övervann naturlagarna med sina esoteriska mantras. Maos
utsända försökte göra kulturrevolution på världens tak och numera har Folkets
Befrielsearmé ersatts av Marknaden men myterna fortsätter prägla vår bild av
Tibet.
DALAI LAMA FÅR NOBELS FREDSPRIS (1989)
Världen över har den norska nobelkommitténs val av
fredspristagare hälsats med applåder. Många bedömare anser visserligen i likhet
med den indiska tidskriften India Today att Dalai Lamas fredspolitik borde ha
belönats för länge sedan. Men de bortser då ifrån att det först nu blivit
politiskt möjligt. Ty Dalai Lama har fått priset inte bara för sin egen kamp
utan också som symbol för ett större skeende, en pågående ideologisk förskjutning
och paradigmförändring, en frigörelseprocess som berör oss alla.
Han berättar än en gång om hur han som barn identifierades
som Dalai Lama (den fjortonde inkarnationen av Chenresig, barmhärtighetens
bodhisattva), växte upp i Potala-palatset i Lhasa och steg för steg frigjorde
sig från sin institutionella fångenskap: en glasögonprydd meccanopojke (han
hade alla lådorna) som lärde sig förstå verkligheten genom att betrakta den
genom kikare, lyssna till tjänstefolkets vittnesmål om livets realiteter och
spionera på regenten genom ett hål i väggen.

Förstasidan/tr@nsit
| Biblioteket | Arkivet
| Skrivbordet | Författaren
| Österlen | Indien | Tibet | Café Kosmopolit | Butiken | Kontoret