Rabindranath Tagore

av Tomas Lšfstršm

 

 

Rabindranath Tagore (pŒ bengali Thakur) var och Šr nog ocksŒ fortfarande Indiens mest betydande fšrfattare. Han var den fšrste icke-europŽ som fick Nobelpriset i litteratur. Han var verksam som poet, prosafšrfattare och dramatiker men ocksŒ bland annat som filosof, pedagog, kompositšr, koreograf och mŒlare.

Han fšddes 1861 i Jorasanko i Calcutta i en vŠlbŠrgad och vŠlkŠnd godsŠgarfamilj med kulturella intressen. Hans far Debendranath Tagore var filosof och hinduisk reformator, grundare av sekten Brahma Samaj, och hans farfar Dvarkanath hade varit en av reformivraren Rammohan Roys tillskyndare. Flera av Rabindranaths mŒnga syskon – han var yngst av fjorton – visade pŒfallande konstnŠrlig talang: brodern Jyotindranath blev kompositšr, systern Swarnakmari fšrfattare.

Tagore fick en ganska godtycklig privat skolundervisning och studerade sedan juridik ett Œr i England innan han vid 23 Œrs Œlder fick ta šver fšrvaltningen av familjens jordegendom i Shelida vid Ganges i šstra Bengalen (nuvarande Bangladesh). HŠr kom han i nŠra kontakt med landsbygdens befolkning och tog ocksŒ starka intryck av naturen.

r 1901 grundade han sin beršmda skola Santiniketan (sedermera Šven universitet: Vishva Bharati) och ungefŠr samtidigt jordbrukskooperativet Sriniketan i Bolpur.

Nobelpriset 1913 –fšr den andligt hšgstŠmda diktsamlingen ÓGitanjaliÓ (1910), det enda av hans litterŠra produktion som fanns šversatt till engelska – ledde till internationell beršmmelse och Tagore gjorde flera lŠngre resor till bland annat Japan, Ryssland, USA och Europa; han besškte ocksŒ Sverige. Han pŒtog sig motvilligt rollen som indisk vishetslŠrare och pacifistisk fredskŠmpe – hans lŒnga hŒr och bšljande skŠgg understršk framtoningen av religišs frŠlsare – och skrev ocksŒ ytterligare ett par diktsamlingar dŠr det andliga temat frŒn ÓGitanjaliÓ Œterkom.

Men Tagores engagemang var i sjŠlva verket humanistiskt, inriktat mot samhŠlleliga, sociala och psykologiska frŒgestŠllningar. Han blev ocksŒ alltmer uttalat antibrittisk och avsade sig exempelvis den adelstitel han fŒtt av drottning Victoria i protest mot den brittiska armŽns massaker av oskyldiga i Amritsar 1919. PŒ 1930-talet engarade han sig mot fascismen och blev 1937 ordfšrande i Indian Committee of the League against Fascism.

Han var hela tiden šppen fšr fšrŠndringar och fšrsškte ocksŒ stŠndigt hitta nya sŠtt att gestalta sin kreativitet. Sent i livet bšrjade han intressera sig fšr nya kombinationer av drama, musik och dans och introducerade operan som konstform i Bengalen. NŠr han var i 70-ŒrsŒldern bšrjade han mŒla.

Han dog nŒgra mŒnader efter sin 80-Œrsdag 1941.

Tagore debuterade som poet i artonŒrsŒldern. Hans poesi pŒ bengali ansŒgs redan frŒn bšrjan formfullŠndad. (Den anses ocksŒ vara mycket svŒr att šversŠtta.) Hans litterŠra produktion skulle bli mycket omfattande: šver 1000 dikter, 2000 sŒngtexter, Œtta romaner, Œtta novellsamlingar, ca 25 pjŠser, dŠrtill ett stort antal essŠer och facklitterŠra texter, pŒ bengali och i viss utstrŠckning pŒ engelska.

Till hans viktigaste verk under slutet av 1800-talet hšr diktsamlingen ÓDen gyllene bŒtenÓ (Sonar Tari, 1893) och dramat ÓOffretÓ(Visajana, 1890). Han skrev dessa Œr ocksŒ en lŒng rad noveller. En samhŠllelig medvetenhet blir tydlig kring sekelskiftet, bland annat i ÓKatha o KahiniÓ (1900), en samling berŠttande dikter.

Romanen ÓGoraÓ (publicerad som fšljetong 1907, i bokform 1910) handlar om en ung man som kŠmpar mot religionens inskrŠnkthet och det fšrtryckande kastvŠsendet och efterhand inser att bara en sekulŠr vŠrldsŒskŒdning kan Œstadkomma den sorts frigšrelse han vill Œstadkomma. UngefŠr vid samma tid skrev Tagore tvŒ av sina frŠmsta dramer, ÓKonungen av det mšrka rummetÓ (Raja, 1910) och ÓPostkontoretÓ (Dakghar, 1912).

Samtidigt som han i allt hšgre grad kritiserade religionen och fšresprŒkade ett sekulŠrt samhŠlle gav han i mŒnga dikter uttryck fšr en panteistisk vŠrldsŒskŒdning, tanken att en gudomlig kŠrlek genomsyrar universum. Det var dessa andligt prŠglade dikter som samlades i ÓGitanjaliÓ (1910), och det var alltsŒ de som i engelsk šversŠttning resulterade i att Tagore fick Nobelpriset 1913, ÓpŒ grund af hans dikters djup och hšga syftning samt den skšnhet och friskhet, som pŒ ett lysande sŠtt infšrlifvat hans skaldskap i dess egen engelska drŠkt Šfven med den vŠsterlŠndska vitterhetenÓ. 

Bakgrunden var VŠsterlandets tilltagande intresse fšr …sterlandet vid den hŠr tiden och det faktum att Tagores šversŠttning till engelska av ett urval dikter frŒn tre olika diktsamlingar i ÓGitanjaliÓ (SŒngoffer) hade uppmŠrksammats av samtida europeiska kulturpersonligheter som Romain Rolland, Ezra Pound och W B Yeats.

Dock skiljer sig Tagores engelska šversŠttning i hšg grad frŒn det bengaliska originalet, i sjŠlva verket ršr det sig snarast om nya dikter, baserade pŒ de gamla. Den hšgstŠmda, kŠnslosamma tonen i den engelska ÓGitanjaliÓ (eller i den svenska šversŠttningen) har ingen motsvarighet pŒ bengali.

En annan sak Šr att Tagore i sin poesi ofta skildrar naturens skšnhet, kŠrleken och Guds nŠrvaro i alltet. Inte minst gŠller det hans ravindrasangeet, tonsatta dikter om naturen, kŠrleken och barndomen. Men i bŒde poesin och prosan finns samtidigt, ocksŒ lŒngt fšre ÓGitanjaliÓ, ett starkt socialt engagemang, och frŒn 30-talet och framŒt Šr det dominerande.

Ofta skildrar Tagore de fattiga i Bengalens byar. Han ger uttryck fšr de fšrtrycktas vrede och ungdomens frustration. I allt hšgre grad tar han stŠllning fšr kvinnorna. SŒ smŒningom bšrjar han anvŠnda sig av det folkliga vardagssprŒkets ordvŠndningar och melodi i sina noveller och romaner.

I romanen ÓHemmet och vŠrldenÓ (Ghare Baire, 1916) gestaltas nationalistiska frŒgestŠllningar och kšnsroller. Nikhilesh stšder kvinnans frigšrelse och uppmuntrar sin hustru Bimala att gŒ sin egen vŠg ocksŒ nŠr hon vŠljer att inleda ett fšrhŒllande med hans vŠn, nationalistledaren Sandip. Romanen Šr komponerad som en dialog mellan Nikhilesh och Sandip, dŠr deras skilda synsŠtt kommer till uttryck. Men det Šr Bimalas perspektiv som dominerar och i vissa partier framtrŠder hon ocksŒ i jagform, vilket var ett nytt, djŠrvt grepp av Tagore. ÓHemmet och vŠrldenÓ filmatiserades av Satyajit Ray 1985.

Tagore var nŠra vŠn med Gandhi och stšdde kampen mot britterna, Šven om han avhšll sig frŒn officiellt positionerande. Redan 1905, nŠr britterna delade Bengalen i en hinduisk och en muslimsk del (VŠst- och …stbengalen), hade han engagerat sig i protestršrelsen, men dragit sig tillbaka nŠr nationalism och hinduism tog šver. En resa till Sovjetunionen 1930 resulterade i boken ÓRasiar CithiÓ (Brev frŒn Ryssland) i vilken Tagore fšrmedlade sina positiva intryck av de sovjetiska samhŠllsfšrŠndringarna; boken fšrbjšds genast av brittiska myndigheter. I sitt skrivande frŒn 1930 och framŒt intog Tagore en alltmer kompromisslšs antibrittisk hŒllning. I en av sina sista romaner, ÓCar AdhyayÓ (1934, Fyra kapitel), granskar han pŒ nytt den indiska frihetskampen, gestaltar de oundvikliga motsŠttningarna och tar upp frŒgan om de offer som mŒste ske i en kamp som fšrs med vŒld.

Tagore utgav flera samlingsvolymer med essŠer, tidningsartiklar och andra texter, en del av dem skrivna pŒ engelska, till exempel ÓMŠnniskans religionÓ (The Religion of Man, 1931), en serie fšrelŠsningar som Tagore hšll i Oxford 1930.

Han var verksam in i det sista och utgav flera diktsamlingar under slutet av 30-talet. Han skrev mot slutet av livet ocksŒ nŒgra sjŠlvbiografiska barndomsskildringar, till exempel ÓMin barndomÓ (Chelebela, 1940).

I Tagores omfattande litterŠra produktion ingŒr ocksŒ texten till bŒde Indiens och Bangladeshs nationalsŒnger.

 

 

© TOMAS L…FSTR…M 2011

 

 

 

Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Lšfstršm