Samtal med Vikram Seth (1999)


Kärlek, musik och indisk flöjt
av Tomas Löfström

"Jag är egentligen poet eller ekonom, inte romanförfattare", säger Vikram Seth, född i New Delhi 1952, som för sex år sedan gav ut världens längsta roman, den indiska släktkrönikan "En lämplig ung man".

Sedan han debuterade 1980 har han bland annat skrivit tre diktsamlingar, en reseskildring, en samling djurfabler, en versroman om San Francisco och ett operalibretto. "Bara tre av mina tio böcker är på prosa", påpekar han.

Men ekonom? Jodå, med doktorsexamen från Stanford efter studier i Oxford och Nanjing, där han läste kinesiska för att kunna översätta kinesisk poesi, se till exempel "Three Chinese Poets".

Byter han medvetet genre för varje bok?

"Nja", säger han avvärjande, "varje bok får den form den kräver. Det är därför 'Kärlekens musik' är berättad i första person. Om man ska skriva om musik utan att det blir sentimentalt eller å andra sidan tekniskt och torrt måste berättelsen kläs i en musikers röst och då måste också allt ses genom den personen."

"Kärlekens musik" är alltså den nya romanen, just kommen på svenska i Britt Arenanders eleganta översättning med dikterna tolkade av Caj Lundgren. Det är på grund av den Vikram Seth är i Stockholm.

Han är kortväxt, klädd i grön tröja. Milda bruna ögon, knappt märkbar indisk accent. Trött, en smula uttråkad.

"Jag vägrar svara på frågor som börjar med vad eller varför", säger han. Men lyser upp när det visar sig att min nyfikenhet sträcker sig längre än till den nya romanen, att jag är bekant med Indien och att jag läst hans resebok "From Heaven Lake" redan när den kom ut 1983.

Så vi har en del att prata om också bortsett från "Kärlekens musik" som jag inte ens hunnit läsa klart.

Jag har kommit till Wien där stråkkvartetten Maggiore förstärkt med Julia vid pianot strax ska uppträda på Der Musikverein. Bakgrund: tio år efter att ha lämnat henne i Wien har violinisten Michael återfunnit Julia i London; hon är numera gift och mor till en son. Och döv, vilket publiken på Der Musikverein inte vet.

Det är mycket spännande. Vikram Seth vill inte avslöja slutet.

Varför en roman om musik?

"Därför att jag älskar musik", säger han. Han talar om lödigheten, förmågan att beröra; det går inte att förklara med ord.

Fast musiken är, till skillnad från exempelvis poesin, inget arv från den bildade medelklassfamilj i vilken han växte upp i Delhi. Först senare lärde han sig spela indisk flöjt och utbildade sig i klassisk hindisång men sjöng också Shubert tillsammans med en österrikisk vän.

Men handlar romanen inte mest om kärlek, om vänskap, om relationerna inom stråkkvartetten?

Jo, säger Seth och citerar ur minnet försteviolinisten Piers ord om vad en stråkkvartett är: "Ett äktenskap? en firma? en pluton under beskjutning? ett egoistiskt, självdestruktivt prästerskap?"

Vi pratar om detta, om individerna, om offstage-gestalter som Michaels auktoritäre lärare, den svenske violinisten Carl Käll, som har uppenbar skuld till hans psykiska kris och uppbrottet från Wien och Julia. Vi pratar om romanfigurerna som vore de gemensamma bekanta.

Sedan pratar vi om språk och översättningar och indisk litteratur. Om Indien, där han fortfarande bor, i varje fall tidvis, i ett hus i utkanten av Delhi, nära föräldrarna. Han har sina böcker där.

Och nästa bok?

"En sorts dubbel biografi." Han berättar om de tilltänkta huvudpersonerna, faderns farbror och faster, båda födda 1908, han i en indisk by, hon som tysk judinna, sedermera bosatta i England.

Han är fortfarande osäker på formen. "Ska det vara en strikt biografi? Ska jag själv vara med? Hur ska jag göra med tiden innan de träffades?"

Men jag får en känsla av att han helst av allt skulle vilja sätta sig ner och börja skriva genast.


Tomas Löfström 1999





Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström