Episkt indiskt mikrokosmos

av Tomas Löfström

 

Chandni Chowk är Old Delhis nav och hjärta: en labyrint av basargränder och prång som brer ut sig mellan Järnvägsstationen, Jama Masjid och mogulernas Red Fort där en gång Påfågelstronen stod. Här talas alla språk, här passerar alla ting och tankar, här görs alla affärer upp, här smids alla ränker, här begås alla brott. Chandni Chowk är ett indiskt mikrokosmos.

I varje fall om man får tro Sujit Saraf, som i sin uppmärksammade tredje roman The Peacock Throne (de tidigare två passerade tämligen obemärkt) berättar Indiens moderna historia ur Chandni Chowks kaotiska gatuperspektiv i en episk tegelsten på 750 sidor med ett myllrande persongalleri där ingen av de medverkande har sympatiska drag; alla är bedragare, hycklare, lurendrejare.

Det gäller de politiska partierna, fackföreningarna, butiksägarna, politikerna, poliserna. Men också rännstensungar, hemlösa huliganer, nepalesiska prostituerade och illegala immigranter från Bangladesh som likt luggslitna gestalter ur Samhällets olycksbarn kämpar för att överleva från dag till dag.

Berättelsen börjar 1984 med mordet på Indira Gandhi och de därpå följande massakrerna på Delhis sikher. Gopal Pandey, en fattig chaiwallah, räddar livet på den sikhiske affärsmannen Kartar Singh genom att gömma honom i sitt testånd inrymt i en övergiven elektrisk transformatorbox. Längre fram möter vi dem igen i skuggan av viktiga händelser och skeenden:  krossandet av Babri-moskÚn i Ayodhya 1992, protesterna mot Mandalkommissionens kvoteringssystem 1994, framväxten av det hindufundamentalistiska BJP-partiet (här kallat IPP) i slutet av 1990-talet.

Men Gopal Pandey och Kartar Singh är bara två av gestalterna i det kollektiv som återkommer i berättelsens olika tidsskikt. Här är Sohan Lal, innehavare av en butik med sidensaris och en hemlig vadslagningsfirma. Här är Chitra, samhällskritisk biståndsarbetare i slummen som låter sig köpas upp av etablissemanget och blir stjärnreporter på India Now och CNN. Här är Gita Didi, prostituerad på G B Road, som startar en fackförening för sina kollegor och säljer deras röster åt det parti som betalar bäst. Här är Ramvilas, den lismande politiske räven, fixaren, gangstern, som offrar sina kumpaner och inte drar sig för mord och terror på sin slingrande väg mot makten och Påfågelstronen.

Slumpartade omständigheter – eller snarare Ramvilas ondskefulla ränker – leder till att Gopal Pandey, teförsäljaren som inte ens kan skriva sitt namn, exploateras som paradoxal politisk ledargestalt, en folkets representant som med vaga löften, luddiga proklamationer och en kopp te som symbol på valsedeln skickas fram för att besegra de etablerade partierna i parlamentsvalet.

Sujit Saraf som själv vuxit upp i Chandni Chowk – numera är han bosatt i Kalifornien (där han arbetar med rymdforskning) – skildrar den viktiga epok i Indiens moderna historia då det länge dominerande Kongresspartiet börjar utmanas av nya konstellationer och koalitioner: muslimer, daliter (kastlösa), hindufundamentalister.

I sina bästa stunder påminner han om Rohinton Mistry som framgångsrikt skrivit om samtiden i sina realistiska romaner från Bombay. Men Saraf lyckas inte koka ner sin socio-ekonomiska panoramaskildring till ett hanterligt format. Mistry utgår från individen, Saraf från strukturen, maktkampen, intrigspelet. Det blir för många detaljer, synvinklar, gestalter. Och konstruktionen lyser igenom.

Det hade behövts mycket mer av mänsklig värme, gestaltade känslor, förhoppningar, förtvivlan, kärlek, svek för att man som läsare skulle kunna dras med och känna sig delaktig. Gopal Pandey är visserligen en kollektivromanens klumpige antihjälte, men det räcker inte. Och inte heller han är sympatisk. Jag blir besviken, både på honom och Sujit Saraf.

 

Sujit Saraf: The Peacock Throne. An Epic Tale of Modern India. Hodder & Stoughton, London 2007.