SALMAN RUSHDIE: Harun och Sagornas Hav


FÖRSVAR FÖR BERÄTTANDET
av Tomas Löfström

Utgångspunkten för Salman Rushdies berättelse "Haroun and the Sea of Stories" - på svenska i översättning av Cai Melin: "Harun och Sagornas Hav" - är följande mening:

"Vad är det för nytta med historier som inte är sanna?"

Det är Harun, son till den uppburne historieberättaren Rashid, även kallad Shahen av Bla-Bla, som i hastigt mod yttrar dessa ord, varigenom han ifrågasätter inte bara faderns yrkesverksamhet utan hela den mänskliga civilisationens skrivna och oskrivna litteraturhistoria.

Det är oerhört. Det är hädelse, blasfemi! (Ändå känns uttalandet pinsamt välbekant: det kunde ha kommit ur munnen på en svensk kommunalpolitiker i en lokal debatt om kulturnämndens nedskurna anslag.) Men vem har sagt att historier måste vara nyttiga? Och vad är nytta?

Nå. Rashid blir naturligtvis sårad. Och när faderns historieförråd omgående sinar tror Harun att det beror på hans obetänksamma ord och tar på sig skulden. I själva verket är orsaken emellertid att Soraya, Rashids älskade hustru, gått ifrån honom, varvid han, uppgiven och nedbruten, sagt upp abonnemanget på sagovatten från Sagornas Hav på planeten Kahani.

Och när vattenanden Omm kommer för att demontera sagokranen (som sitter i badrummet, mellan varmvatten- och kallvattenkranen, femton centimeter ovanför tvättstället, fast osynlig), råkar Harun få syn på honom. Han beslutar sig för att följa med Omm till Kahani för att försöka ställa allt tillrätta igen.

På Kahani pågår en fruktansvärd konflikt mellan Sagohavets försvarare, de prat- och levnadsglada Gupperna, och deras fiender, de skugglika, spinkiga, kontoristliknande och taloförmögna Chupperna, anförda av Tystnadens Furste, den förfärlige Khattam Shud, som håller på att förgifta Sagohavet för att i enlighet med sitt namn (som betyder "Slut") eliminera alla berättelser.

Harun enrollerar sig i guppernas armé, det så kallade Biblioteket under ledning av general Kitab ("Bok"), och tillsammans med vattenanden Omm och upupan Menn (en sorts vattenburen robot), pagen Babbelbytta, den flytande trädgårdsmästaren Mali och flertalsfiskarna Goopy och Bagha går han i krig mot skuggfigurerna vars ohyggliga emblem är De Hopsydda Läpparna.

Som fånge hos Khattam Shud får han höra förtryckaren lägga ut texten om sagoförgiftningens problematik:

"Vi måste blanda till en hel massa olika gifter för var och en av historierna och sagorna i Oceanen måste förstöras på sitt särskilda sätt. För att förstöra en glad och lycklig historia måste man göra den sorglig. För att förstöra ett actiondrama måste man få det att gå för sakta. För att förstöra en deckare måste man få även den dummaste åhörare att redan från början förstå vem som är den skyldige..."

"Men varför hatar ni historier så mycket?" undrar Harun. "Historier är ju skoj."

"Världen är inte till för Skoj", svarar Khattam Shud. "Världen är till för att Kontrolleras... Och i varenda historia, varje saga, i varje ström i Oceanen, finns en värld, en historievärld, som jag inte alls kan Behärska. Det är skälet."

Vi får avbryta resumén där. Utrymmet tillåter inte något längre referat. Och för övrigt: förenklandet och komprimerandet av berättelser är ett förgiftningssätt så gott som något. Låt mig bara tillägga att sagan, som sig bör, får ett lyckligt slut: de snacksaliga gupperna segrar, Harun blir hjälte och Rashid återfår både sagovattenabonnemanget och Soraya.

Harun och Sagornas Hav är ingen stor episk berättelse i klass med de mäktiga romanerna "Midnattsbarnen" och "Satansverserna". Men det är en historia som sprudlar av berättarglädje och uppfinningsrikedom, en underbar och hantverksskicklig lek med ord och sagostoff och språkelement, som är desto mer beundransvärd som den är skriven av en isolerad och dödsdömd författare.

Det är givetvis också ofrånkomligt att läsa in denna Rushdies belägenhet i storyn. Men jag tror att man ska göra det med försiktighet. Ty visst går det att pressa fram likheter mellan Tystnadens furste och en viss ayatollah, liksom mellan den tillfälligt tystade Shahen av Bla-Bla och en viss författare, men historien har ett mer allmängiltigt allegoriskt budskap. Den är ett försvar för berättandet i sig: fantasin, samtalet, meningsutbytet, ordet, tryckfriheten etc - detta som är en samhällelig förutsättning, en livsnödvändig ingrediens i tillvaron som faktiskt inte går att styra, strypa eller döda mer än tillfälligt och i enskilda fall.

"Man kan inte hejda tankens och språkets bastardisering enbart genom att besluta sig för en sann sanning", skrev den danska antropologen Anne Knudsen en artikel om "Nationalfundamentalismen" (SDS 5/5 1990) som utgick från Rushdie-affären och debatten om "Satansverserna". "Meningsfabriken spyr ut tvetydigheter i en rasande takt, medvetandet metaforiserar och parafraserar, skruvar samman orden på nya sätt, försäger sig och förvandlar sanningarna till poesi, liknelser, nonsens, bilder eller barnramsor." Hon talar om språkets "motbjudande" mångtydighet, "dess skamlösa benägenhet att säga allt möjligt om verkligheten". "Man måste ropa och marschera om man ska hindra tänkandet, och man måste slå ihjäl om man ska hindra språket."

Eller som Khattam Shud förgifta det, frånta fantasin dess redskap, sätta munkavle på författarna och omöjliggöra berättandet. För Rushdie själv har berättandet av den här historien måhända fungerat som tidsfördriv: berättandet som ett sätt att glömma, en verklighetsflykt, en andningsventil. Fantasin som räddningsplanka. Samtidigt har fabulerandet ju alltid varit hans ledstjärna: den magiska realismen, definitionen av författaren som just sagoberättare: en som vägrar se världen i de föreskrivna svartvita nyanserna, en vars värld är mångfaldig, vars sanningar är provisoriska.

I titelessän i den i våras utgivna samlingsvolymen "Imaginary Homelands" betonar han att författare inte längre är lärda män som vidarebefordrar århundradens fastställda visdom. Vi är, skriver han, "fria att skildra våra världar på det sätt som vi alla, författare eller ej, erfar dem från dag till dag". Tillvaron är föränderlig och komplex. Berättelser är varken nyttiga eller sanna. Det är rätten till detta synsätt han försvarar också i Harun och Sagornas Hav.

Cai Melin har naturligtvis haft problem med översättningen. Rushdie tar sig som alltid stilistiska och språkliga friheter, utnyttjar inte bara engelskans generösa möjligheter utan inkluderar därtill indiskt språkstoff. Tag bara en sådan sak som vattenanden Omms påfrestande sätt att ständigt säga samma sak med hjälp av tre synonyma uttryck, eller flertalsfiskarnas envetna rimflätor. I ett par fall har Melin tvingats ta till fotnoter, men vad ska man göra med de pager som också är boksidor, eller med Dal Lake i Kashmir som blir "Trista Sjön" bara när den stavas Dull Lake? Mestadels har dock även så kallade oöversättliga ordlekar försvenskats med framgång. (Möjligen kan viss kritik riktas mot bokens titel: engelskans stories anger ett vidare berättande än det som ryms i ordet sagor.)

I ett radioföredrag i BBC 1981 med anledning av att Elias Canetti fått nobelpriset vittnade Rushdie om vilken betydelse denne haft för hans syn på skrivandet. (Texten finns på svenska i tidskriften Dialoger 13/1989.) Rushdie berättar att han läste "Förbländningen" "full av 19-åringens ärelystnad och arrogans":

"Jag beslöt att allt jag behövde göra var att precis som Canetti förena vidsträckt lärdom och häpnadsväckande strukturella komplikationer med ett slags glittrande och skarp komisk blik - så skulle mina böcker, i likhet med förbländningen, bli underbart tillgängliga. Men jag var ju ung, något som kanske leder er (för att inte tala om Canetti) att förlåta detta exmpel på förhävelse."

Jag vet inte om det finns något att förlåta. Rushdie behöver inte ikläda sig någon falsk blygsamhet. Harun och Sagornas Hav är ett mästarprov i en mycket svår litterär genre.

För övrigt: "Förbländningen" skrevs i början av 30-talet men handlar, profetiskt, om fascismen och bokbålen. "Det kommer ögonblick i varje författares liv när han upptäcker att det han skapade ur sin fantasi är bokstavlig sanning", säger Rushdie. Han påpekar vidare att "driften att bränna böcker ingalunda är utrotad hos våra dagars makthavare" och ger aktuella exempel från Indonesien och USA. Han citerar också Heine:

"De som bränner böcker bränner också människor."

Detta således tio år före de bokbål i Bradford som inledde den grymma saga som går under namnet Rushdie-affären. Harun tog på sig skulden för sin oavsiktliga hädelse och lyckades åstadkomma ett lyckligt slut på sin saga. Salman Rushdie har inte varit lika framgångsrik. Han har gått till närmast patetiska ytterligheter för att försona sig med de muslimska tystnadsfurstar som dömt honom till döden för blasfemi. Det har inte hjälpt. Sagoströmmarna tycks ohjälpligt förgiftade. Det lyckliga slutet står skrivet i stjärnorna.


© Tomas Löfström 1991


Salman Rushdie: Harun och Sagornas Hav. Svensk översättning Cai Melin. Bonniers 1991.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström