Salman Rushdie: Överskrid denna gräns


Gränslösa essäer
av Tomas Löfström

Lite senfärdigt, två år efter originalutgåvan, ger Bonniers ut Salman Rushdies essä- och artikelsamling Överskrid denna gräns, uppföljaren till 80-talssamlingen Imaginary Homelands. För översättningen svarar Hans Berggren.

Utgångspunkten är gränsöverskridandets 1989 då kommunismens fall och den östeuropeiska frigörelsen ledde till det kalla krigets slut och världen blev global; det var emellertid också detta år som Satansversernas författare, drabbad av ayatollah Khomeinis fatwa, tvangs till underjordisk exil.

Överskrid denna gräns är en klippbok som rymmer en tämligen blandad kompott även om vissa teman och trådar kan urskiljas, i synnerhet förstås gränsproblematiken.

Här återges, om än i en något modifierad version, Rushdies hårt kritiserade förord till The Vintage Book of Indian Writing 1997 i vilket han dömer ut hela den samtida inhemska indiska litteraturen och hävdar att endast den som skrivs på engelska har någon betydelse.

Här finns texter om Chelsea på 60-talet, fotografen Richard Avedon och prinsessan Di. I den senare artikeln, liksom i den om sångaren Bono och musikgruppen U2, möter vi den globala kändisvärld i vilken Rushdie rör sig alltmer självklart och hemtamt i egenskap av (bland annat) världsberömt överlevande fatwa-offer, upphovsman till romanen Marken under hennes fötter (som skildrar berömmelsens ok) och, sedan april i år, make till Bollywood-stjärnan Padma Laxmi.

Till de mer lättviktiga skisserna hör den om Taj Mahal, skriven för National Geographic. Kritiken av Gandhi ter sig inte särskilt upphetsande, inte heller hyllningen till Indien på dess femtioårsdag 1997, en av flera texter i denna bok som är mer eller mindre pliktskyldigt levererade beställningsuppdrag.

Det gör dem kanske inte mindre läsvärda; Rushdie är alltid Rushdie och hans språkverktyg är vanligtvis slipat och gnistrande. Men personligen gillar jag bättre de mer självbiografiska texter i vilka han tillåter sig att vara oförblommerat personlig och självupptagen, som rapporterna från fatwa-tiden, "Meddelanden från peståren", eller reseskildringen från första återbesöket i Indien, "Drömmen om en hemkomst i triumf".

Påhoppen på kollegan Naipaul, som knep det "indiska" Nobelpriset före Rushdie, är dock föga charmerande och i längden både irriterande och tröttsamma. Överskrid denna gräns är annars ofta underhållande, tänkvärd, bitvis provokativ — utan att bli tung i någon bemärkelse.

Tyngst väger den avslutande titelessän, en föreläsning vid Yale-universitetet 2002. Med referenser till Kerouac, Coetzee och Kavafi talar Rushdie här, med utgångspunkt i egna erfarenheter, om konflikter och kulturmöten, om exilen och hemfärden (till Ithaca eller Indien), om fantasins och litteraturens gränslöshet och om vikten av att övervinna rädslan och riva murarna.


TOMAS LÖFSTRÖM 2004


Salman Rushdie: Överskrid denna gräns. Essäer och artiklar 1992—2002. Sv övers Hans Berggren. Albert Bonniers förlag



Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström