Salman Rushdie & Elizabeth West (ed): Indian Writing 1947-97


Indisk antologi med slagsida
av Tomas Löfström

Salman Rushdies och Elizabeth Wests stora antologi "The Vintage Book of Indian Writing 1947-1997", utgiven lagom till det indiska femtioårsjubiléet, har väckt uppseende inte så mycket för vad den innehåller som för vad den inte innehåller: av bokens trettiotvå författare är alla utom en engelskspråkiga.

Det som skrivits av indiska författare på engelska är, hävdar Rushdie, "starkare och viktigare" än det som skrivits på de inhemska språken: det är kort sagt "Indiens hittills värdefullaste bidrag till världslitteraturen." Han understryker att han och medredaktören nått denna insikt, till sin egen oförställda förvåning, efter fördomsfri och omfattande läsning som givetvis också inkluderat översättningar.

Ändå kommer man inte ifrån att antologiurvalet med dess markanta slagsida närmast framstår som en provokation mot den indiska kulturelit som aldrig riktigt accepterat den indisk-engelska litterära boomen. Hade det inte varit ärligare att helt enkelt presentera boken som en indisk-engelsk antologi?

Det finns ju en uppsjö av icke-engelskspråkiga författarskap som kunde kommit ifråga - fast det är väl just detta överflöd som är problemet. Nog borde till exempel Anantha Murthy, som skriver på kannada, ha funnits med i antologin; hans roman "Samskara" var en milstolpe när den kom ut 1965. Eller Nirmal Verma (hindi). Eller Mahasveta Devi (bengali). åtskilliga andra icke att förglömma. Nu nämns visserligen Anantha Murthy och Nirmal Verma i inledningen, tillsammans med O V Vijayan (malayalam), Amrita Pritam (punjabi) och några till. Det är dock en klen tröst.

Den ende icke-engelskspråkige författare som funnit nåd inför Rushdie, Saadat Hasan Manto (punjabi), är till råga på allt från Pakistan, vilket naturligtvis i och för sig inte gör honom mindre som författare. Hans novell "Toba Tek Singh" är en lysande berättelse om utväxlingen av muslimska och hinduiska dårar mellan indiska och pakistanska sinnessjukhus. Man förstår att Rushdie gillar honom.

Manto hör till de äldre författarna i urvalet, liksom Mulk Raj Anand, Kamala Markandaya, R K Narayan, Nirad C Chaudhuri och den originelle G V Desani vars enda bok, den absurda "All About H Haterr" (1948), hyllas av Rushdie som "det första verkliga försöket att nå bortom det engelska språkets engelskhet".

Mellangenerationen representeras av författare som Nayantara Sahgal, Anita Desai och Ruth Prawer Jhabvala. V S Naipaul borde ha funnits med här men har tydligen tackat nej. Bland de yngre finns numera världsberömda namn som Vikram Seth, Amitav Ghosh, Rohinton Mistry, Upamanyu Chatterjee och Mukul Kesavan.

Antologin bjuder, till följd av urvalets begränsning, knappast på några överraskningar. Nästan alla författarna är välkända också i väst, i vissa fall mer här än i Indien; ett dussin av dem finns översatta till svenska. Till min glädje finner jag dock att också Padma Perera (Heymadi) finns med; hon är en fin berättare som hittills inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar.

Mer eller mindre färska debutanter är Anjana Appachana, Arundhati Roy, Ardashir Vakil och Kiran Desai (dotter till Anita). I Desais berättelse om monsunens ankomst till Shahkot dumpar ett svenskt Röda Kors-plan av misstag sin last av torrmjölk och kex över häpna bybor som upphetsat ropar:

"Titta! Till och med folk i Sverige har kommit ihåg att skicka födelsedagspresenter!"

Det är, lustigt nog, de sista orden i antologin.


© Tomas Löfström 1997


Salman Rushdie & Elizabeth West (ed.): The Vintage Book of Indian Writing 1947-1997. Vintage, 1997.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström