Radhika Jha: Lukt


En alltmer doftlös pikaresk
av Tomas Löfström

Arundhati Roys framgång med "De små tingens gud" var en succé som ingen förläggare med självaktning kan sluta drömma om. Envetet försöker därför bokförlagen, inte minst de amerikanska, lansera nya indiska författarnamn i hopp om att historien ska upprepa sig.

Men det vill sig inte riktigt. Att vara indier är nog inte längre nog för att åstadkomma litterär världssuccé, och sanningen är naturligtvis att det aldrig varit det. De senaste exemplen, Manil Suris roman "Vishnus död" och Jhumpa Lahiris novellsamling "Den indiske tolken", är exempel på utmärkt litterär hantverksskicklighet, men de saknar den där irrationella gnistan som får berättelsen att lyfta från boksidan och leva ett eget liv.

Än mindre än Manil Suri och Jhumpa Lahiri torde Radhika Jha bli någon ny Arundhati Roy.

Jhas debutroman "Lukt", som nu finns på svenska i översättning av Britt Arenander, skiljer sig från föregångarna i den engelsk-indiska genren bland annat därigenom att spelplatsen är Frankrike (där hon var bosatt under studietiden).

Inledningsvis skildras hur den unga indiskan Leela med kenyanska rötter hamnar hos släktingar i en parisförort, frigör sig ur traditionernas grepp, upptäcker metropolens mysterier och mognar som kvinna samtidigt som hon utvecklar en osedvanlig känslighet för lukter.

Det är en lovande upptakt, fylld av burlesk humor och absurda situationsskildringar från invandrarghettot. Men det är som om Radhika Jha förlorar sin magiska berättarkraft när hon tar steget från den självbiografiskt präglade barndomsmiljön med dess pregnanta dofter ut i ett alltmer fiktivt, schabloniserat och doftlöst Frankrike.

"Lukt" är en bildningsroman av pikaresktyp - i meningen socialt överskridande, om än föga samhällssatirisk - som man nästan tycker sig ha läst förr. Historien om Leelas karriär från au pair-tillvaro via mondäna innekretsar till det allt tristare livet som älskarinna åt ägaren av en varuhuskedja i livsmedelsbranschen lider brist på inre drivkraft. Berättelsen fastnar i beskrivande longörer, och det hjälper inte att de ställvis förses med viss erotisk laddning. Personteckningen är svag; det gäller även berättarjaget. Och efterhand känns den bärande idén om lukterna både uttjatad och påklistrad.

De indiska kryddofterna från bokens början tynar bort, och det gör tyvärr också berättarens förmåga att engagera.


Tomas Löfström 2001


Radhika Jha Lukt (Smell, 1999). Övers Britt Arenander. Natur och Kultur, 2001.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström